17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…

Astrid och Apornas veganska ost i olika smaker. Jag älskar den! Ända sedan jag blev vegan har jag sörjt att jag inte käka mögelost och annan ost och faktiskt känt en saknad här i livet, en saknad som höll i sig tills dess att jag testade Astrids ostar. De är fantastiska! Cheezly med ädelostsmak och den italienska är mina absoluta favoriter tätt följt av Jeezlyn med örter, den smakar exakt som komjkölksost. Alla Astrd och Apornas produkter hittar ni här, väl värt varenda krona.

15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen.

Otrevliga människor. Alltså kom igen, hur svårt kan det vara att bete sig som normalt folk när en besöker stadens offentliga rum? Jag fattar inte varför så många människor är så jävla sura, alltid, hela tiden, överallt.

Ta storhandlingen på Willys som exempel. Genomsnittstid vi befinner oss i affären när vi handlar 40 min, genomsnitt antal surhuvuden: 3 och det är varje gång vi handlar. Antingen är det någon som knuffas, kör på en med vagnen eller som försöker trängas i kön. För att inte tala om sura suckar och "men åhhhande" oftast från medelålders kvinnor och män. Jag blir så trött på det, varför är det så svårt att vara lite trevlig och säga tack och ursäkta och kanske stå i kö som alla andra? Ett annat exempel är systembolaget, jag var där igår för att köpa en flaska whiskey till H. Antalet medelålders män som knuffade mig i just whiskeygången? 2, på ungefär femton minuter utan att säga så mycket som ursäkta eller kan jag få komma förbi. Ok, den ena sa faktiskt "flytta på dig!!"

Är det bara jag eller har mänskligheten blivit surare och mer ohyfsad? Och med mänskligheten i det här inlägget så lutar jag lite åt alla medelålders människor i Malmö. Att inte få ett tack, ett ursäkta och att människor inte ens bemödar sig att svara på frågor  gör mig vansinnig i vardagen.

14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie…

Om jag blev tvingad att byta liv med någon i en tv-serie så skulle det vara Mowgli i Djungelboken. Så coolt att bo i djungeln och leva med vargar.

13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..

Familjen i det moderna. Titeln är sådär skojig - innehållet superintressant! Den här boken är riktigt, riktigt ful när det kommer till omslaget. Layouten typsnittet, färgerna. Blä!

Tur att innehållet är lite mer spännande. Synd bara att så få öppnar den på grund av den tråkiga utsidan. Och precis nu så insåg jag. Jag har glömt att publicera inlägget med den snygga boken! Nummer 10 tror jag visst att det var. Måste genast ordna!

12. Hepp! Dagens tv-tips.

Jag har faktiskt inget tv-tips att komma med för jag tittar så väldigt sällan på tv och när jag väl gör det så zappar jag mest runt. Jag kan omöjligt följa en serie eller hålla tider och passa filmer (tack för internet, stream och play-tv!).

11. Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet…

Idag är jag sent på det för jag har varit på Frida kahlo utställningen på Arken och haft en helt fantastisk dag tillsammans med fina människor.

Men ja, grönsaker var det. Den bästa? Avokado! Förutsatt att vi nu räknar den som en grönsak och inte som en stenfrukt vilket jag faktiskt har för mig att det är. Annars säger jag tomater, helst solvarma direkt från växthuset.

10. Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.

Snygga boken kommer först idag, på dag 14 därför att jag helt glömt bort det. Illa, illa. Jag älskar böcker och köper ganska ofta böcker baserat på utseendet. Denna boken fick jag av en person som då stod mig väldigt nära och jag blev verkligen glad, den är helt f a n t a s t i s k. Allt från bilderna till omslagen och bindningen. Dessutom superspännande innehåll.

9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

Att stanna uppe halva nätterna istället för att sova. Allting blir så mycket lättare då.

8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…

Så skulle det vara Charlotte Roche. Hon den där tyskan som skrev Våtmarker någon gång för längesedan. Inte för att det var under pistolhot utan därför att hon skrivit just Våtmarker.

Vi skulle hångla och hon skulle berätta om boken för att jag tycker att den är fantastisk och för att jag älskar hennes hittepå-ord och att jag tycker att det är coolt att hon låter en ung kvinna som styrs av sina sexuella drifter ha huvudrollen utan att moralisera över det.

7. Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.

Här har ni det, skrivbordet, i all sin stökighet och prakt. Väldigt mycket tvåsamhet också, min stol till vänster och Hs till höger. Jag drömmer om att ha ett välstädat skrivbord men verkligheten är långt ifrån, istället blir "kontoret" som är ett genomgångsrum en avlastningshörna där all skit och alla prylar som är bra att ha men som vi aldrig vet var vi skall göra av får samsas i mer eller mindre kaosartade högar tillsammans med räkningar, träningsscheman och annat viktigt. Men jo, det är här jag brukar sitta när jag sitter vid datorn såvidare jag inte flyr ut i köket.

6. Hepp! Dagens boktips.

Min mormor hälsar och säger förlåt.

Såklart.

Efter sextio sidor hade jag bölat två gånger och skrattat hur många gånger som helst.  Det är den bästa bok jag läst på mycket lång tid. Jag fängslas av Fredrik Backmans sätt att skriva med meningar som sitter som knytnävsslag rakt in i hjärtat och den där vidunderliga kärleken som är närvarande precis hela tiden. Det är så mycket humor och rädsla i en salig blandning att jag blir lite pirrig i bröstet när jag tänker på det.

Hans sätt att måla upp karaktärerna med sådana detaljer att jag ser dem framför mig i rummet under tiden jag läser, det blir nästan overkligt och nog är det så att hans karaktärer är fantastiska. Utanförskapet, ångesten och känslorna, överlevnadsinstinkten och igenkänningsfaktorn. Denna boken är ett måste!

5. Det bästa snackset är ju som vi alla vet…

POPCORN. Alltså, hur kan det vara så att inte alla har insett det? och fattar ni att vissa människor inte gillar popcorn?! Det är tokigt. Själv älskar jag popcorn, bäst tycker jag om lättsaltade men jag är verkligen inte kräsen när det kommer till den perfekt puffade majsen, grillkrydda, citronpeppar och dill fungerar också utmärkt. Variationsmöjligheterna är nästintill oändliga: spispoppade, micropop, färdigpoppade eller poppade i popcornmaskin och sen alla oändliga kryddvariationer. Nu ska jag gå och poppa ett gäng i min fantastiska popcornmaskin.

4. Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum.

Jag fullkomligen älskar vår lägenhet och alla rum, förutom det skabbiga gamla badrummet som kommer med den.

Vardagsrummet är ett av de rum som vi spenderar mest tid i. Det är här vi käkar frukost i veckorna de dagar som vi inte äter på jobb/förskola, det är i den stora soffan vi smälter samman i en stor hög efter en jobbig arbetsdag och det är här vi samlas kring det runda bordet och spelar sällskapsspel. Här hålls många föreningsmöten, skräckfilmskvällar och tv-spels-turneringar och jävlar i min låda vad det kan lekas mycket på golvytan i vardagsrummet.

3. En grej jag skulle vilja lära mig.

Förutom min mentala checklista så har jag en liten bok där jag skriver ner saker som jag skulle vilja lära mig och andra saker. Saker som jag kan men som jag skulle vilja bli bättre på. I min lilla bok står det att jag skulle vilja lära mig saker som att gå på lina, prata tyska flytande, göra en inbakad fläta, hoppa fallskärm, lära mig latin, baka gott bröd med en massa nötter och fröer i. Lära mig mer om näringslära och att jag skulle vilja lära mig yoga, bli bra på att dyka på djupt vatten och kitesurfa. Det står en massa andra saker också - blanda annat att jag skulle vilja lära mig åka rullskridskor och att spela roller derby - men det är en helt annan historia, jag har skrivit på listan i flera år. Jag tänker att det är sjukt praktiskt att ha en liten bok med en massa nedskrivna grejer då den dagen då jag har en hög med tid över kommer. Då skall jag välja och vraka bland alla fantastiska grejer jag skrivit ner. I väntan på att denna dagen kommer så försöker jag beta av några poster i taget.

Det står också att jag skulle vilja lära mig att lyssna på mig själv och så är det. Jag tror att om jag hade varit lite bättre på att lyssna på mig själv och på att faktiskt prioritera mig och göra mer avvägande när det kommer till olika val så hade jag kunnat att undvika många kraschlandningar och mycket frustration. 2014 är förändringarnas år (och hästens!) och i år skall jag försöka att blicka inåt, göra en del omprioriteringar och faktiskt lyssna på mina egna behov.

2. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken…

Damn.
Den här utmaningen går ut hårt, detta var en svår en. Den är svår av två anledningar.
1) jag är inte jättebra på låttexter, det krävs mer än  rätt många lyssningar för att orden skall sätta sig, oavsett om jag tycker att låten är ett jävla mästerverk eller ej och
2) jag är lite allergisk mot det här med text och citat. Jag får utslag av alla underfundiga citat och strofer som "betyder allt" och "symboliserar" allt från en trasig uppväxt till en tonårsfylla till ett krashat äktenskap. Ni vet väggorden? Jag får andningssvårigheter varje gång jag stöter på ett "fånga dagen" eller ännu värre ett "KÖK" ovanför dörren till just köket.
Men mja. Om jag ändå skulle välja något (med eller utan pistol) så är min första tanke att det skulle det bli något med antingen kent eller ebba grön eller nordman bara för att. Sån är jag.
Och precis när jag skrivit färdigt meningen här ovanför så slår det mig..
I helvete heller att det skulle bli det. Det skulle bli den hör strofen:
When I'm too damn old to sit a horse, I'll steal the warden's car
Break my ass out of this prison, leave my teeth there in a jar
You don't need no teeth for kissin' gals or smokin' cheap cigars
I'll sleep with one eye open, 'neath God's celestial stars
Japp. Det skulle bli ett Tom Russel citat. Rätt otippat, eller hur.

Nyårsafton 2013

Så var den över, Nyårsafton 2013 och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera den på än så som det blev. Hemma tillsammans med just dom som jag mår bra av att ha nära, den älskade familjen och kära vänner i en salig blandning med god mat och gott vin. Många skratt och mycket, mycket bubbel.

2014 är förändringarnas år som en vän till mig uttryckte det och visst håller jag med. Det blir inga nyårslöften som är svårhållna för min del och därför inga misslyckande, ingen hets. Det blir istället fokus på det som är viktigt och en del omprioriteringar som inte är direkt nya men som fått sjunka in en längre tid och kanske syns först nu och jag har lovat mig själv att jobba på att bli lite bättre på att blicka inåt, bli mer lyhörd när det kommer till mig själv.

1. Kolla! Här är en bild jag gillar som jag hittade i min telefon.

Idag blir första dagen på Onekligens bloggrubriker. Skoj!

Här kommer bilden, en bild som jag verkligen, verkligen gillar att titta på för jag blir sådär ända in i hjärtat bubblig av lycka över att ha en sådan fantastisk familj. Skittöntigt men så sant.

Onekligens bloggrubriker

Coola Onekligenhar knåpat ihop ett gäng rubriker för januari månad. Självklart är jag pepp på denna utmaning, speciellt eftersom att jag missade alla roliga julkalendrar.


Rubrikerna:


1. Kolla! Här är en bild jag gillar som jag hittade i min telefon.

2. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att tatuera in ett citat från en låttext i svanken…

3. En grej jag skulle vilja lära mig.

4. Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum.

5. Det bästa snackset är ju som vi alla vet…

6. Hepp! Dagens boktips.

7. Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.

8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…

9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med.

10. Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.

11. Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet…

12. Hepp! Dagens tv-tips.

13. Kolla! Här är en bok som jag tycker är ful..

14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie…

15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen.

16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum.

17. Den bästa osten är ju som vi alla vet…

18. Hepp! Dagens filmtips.

19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.

20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...

21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen.

22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla.

23. Hepp! Dagens musiktips.

24. En grej jag borde ta tag i.

25. Kolla! Här är en bild från mitt kök.

26. Den bästa frukosten är ju som vi alla vet…

27. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela i ett band…

28. Kolla! Här är en bok jag vill o-tipsa om.

29. Hepp! Dagens middagstips.

30. En grej jag är himla bra på.

31. Den bästa fikan är ju som vi alla vet...

jag fick en present..

När jag kom hem efter en lång, lång dag på jobb stod det en liten tomteprydd papperspåse och väntade på mig vid dörren. I påsen låg det här fantastiska halsbandet som Sara gjort a en cymbal. Världens finaste! Jag blev helt lipig och darrig på rösten för att hon tänker på mig. Fatta vilken grej! Så HIMLA snällt!

Hon finns på etsy under namnet Rubbocalyptica

Try-outs are done!

Uttagningarna till den träningstrupp som senare kommer att utgöra det svenska landslaget i roller derby 2014 är färdiga och under natten till idag så gick det ut ett mejl till alla de spelare som deltog i try-outen förra helgen. Facebook svämmar över av glada såväl som ledsna statusuppdateringar och det vibrerar av förväntningar. Träningstruppen som har tagits ut är dynamisk, stark och har alla möjligheter i världen att komma långt under det kommande året. Som coach är det fantastiskt att få ta del av denna resa och kunna stå utanför och titta, reflektera och dokumentera, att få vara den som hjälper till att styra maskineriet i rätt riktning. Jag är stolt över hur långt svensk derby har kommit, för tre år sedan kunde de flesta av oss knappt någonting och idag är vi starka, stabila och har en rakt uppåtgående utvecklingskurva.

Derby blir vad vi som utövar sporten gör det till, by the skaters - for the skaters och nu skriver vi ny  svensk idrottshistoria. 

Off we go!

November kom och snart är hon över. I kalendern har helgen varit rödmarkerad länge nu, det har blivit dags för Team Sweden try-outs, uttagningar till det svenska landslaget i roller derby. Jag har äran att tillsammans med fyra andra fantastiska coacher (Salli, Malou, Lina och Sofia) få lov att coacha och förhoppningsvis skatea med den fantastiska träningstrupp som kommer att plockas ut.

Jag packar mina väskor, dubbelkollar så att alla skydd är med och att jag har tågtider, hotelladress och helgens schema i tryggt förvar innan jag tar på mig kläderna och  smiter ut genom dörren. Bakom mig lämnar jag en febrig W som har kräkts och är tung-andad, jag håller tummarna för att det inte är ännu en öroninflammation. Jag lämnar en varmt adventspyntad lägenhet som doftar kaffe, kärlek och trygghet, ett hem och jag känner hur känslorna åker berg och dalbana i mig. Det är svårt att älska på så olika sätt och så innerligt samtidigt men det går.

Här var det höst

Hösten har slagit till med full kraft och jag njuter. Det är regnigt och blött och fyra nyanser av grått. På morgonen när jag stiger upp är det mörkt och först när jag och W är på väg ut genom dörren ner till cykeln så ljusnar det. Jag kommer hem och tänder ljus, sätter mig i soffan och känner behovet av att boa, göra om, göra färdigt för resten av hösten, vintern och julen. Jag vill ändra allt i lägenheten men vet mina begränsningar, att orken inte alls kommer att räcka till att måla, tapetsera och några andra större renoveringar är det inte tal om. På sin höjd kommer jag kanske att palla möblera om. Istället sitter jag och googlar fina ljusstakar, tavlor och annat krimskrams. Högt upp på önskelistan står denna ljusstake, Square, från House Doctor, synd bara att jag aldrig skulle lägga 400 spänn på tingeltangel som detta.

Kvällslektyren: D for Derby

D for Derby har ett nytt nummer ute, nummer tre för att vara mer exakt och äntligen är det skrivet på engelska! Kolla här!

Det finns en massa spännande artiklar om allt från världskuppen till LRG till Malmö Roller Derby Festival. Nu skall jag krypa ner i sängen och läsa innan jag somnar efter ett hårt och bra träningspass med världens bästa lag. Nedräkningen inför nästa bout är i full gång. Den nionde november spelar vi mot Nidaros hemma i Crime City.

First hometeam-bout EVER!

Igår så boutade jag med mitt hemmalag Raging Ravens för första gången. Helt fantastiskt! Vi möte CCRs Möllans Mördarsniglar som gav oss en minst sagt tuff match. De första jammen låg vi under med tvåsiffrigt men sen vände vi det och höll ledningen till slutsignalen. Jag var i valet och kvalet om hurvida jag skulle spela eller inte men är glad att jag snörde på mig rullskridskorna och skatade tillslut. Jag är helt okej med min insats , jag gjorde en del bra saker på tracken även om jag tog mer penalties än vad som är ok och framförallt är jag så jävla glad för mitt hemmalag! Vi hade roligt, spelade ihop som ett lag och genomförde de planer vi satt upp - allting tillsammans under vartenda jam.

CCRs B-lag boutade mot ock City Rollers, ett roligt bout att kolla på och tredje gången gillt så vann DCR. En mycket välförtjänt vinst!

Guldstorm

Det rasar en storm utanför mitt fönster. Jag fick jobba över för att vårdnadshavare satt fast och inte kunde ta sig hem till Malmö igen och överallt på nätet kan jag läsa om hur mer än 80 000 hushåll i Skåne är utan el, om urblåsta fönsterrutor, flygande takpannor och strandsatta människor. Jag läser om nedfallna träd och avstängda broar. Kollektivtrafik som slutat gå för längesedan men det spelar inte så stor roll. I Borås rasade en guldstrid som Malmö tog hem. Två mål och tre poäng och det är över. Och nu den där känslan, den rasande, virvlande, fantastiska känslan i bröstkorgen. Jag dansar från rum till rum och fnittrar fylld av en skenande guldstorm. Att en kan älska så, i med och motgång, ryckas med, hänföras, beröras och förgås av ett spel en inte spelar själv det är så svårt att förstå.

Men äntligen guldet är hemma igen!

Project: rainbow bed!

Senaste projektet här hemma har varit att bygga en säng. W önskade sig en cirkus-loftsäng som en regnbåge. Inte för att vi egentligen förstod vad han menade från början men första tanken var "klart att ungen ska ha en regnbågsloftsäng."





Vi har pratat länge om att byta Ws juniorsäng till en vanlig 90 säng så att han får mer plats och att jag eller H kan sova bredvid honom om det skulle behövs, enda anledningen till att det inte riktigt blivit av är för att vi upplevt att det stjäl lite för mycket lekbar golvyta och därför inte riktigt har varit värt det. De senaste veckornas snörvlanda, hostande och febrande Har också lännat lägenheten i något som kan liknas vid ett förfall. Nu när vi äntligen började må bättre infann sig den där skavande känslan och suget efter att göra om i lägenheten. Lösningen på det? Loftsängsbygge och planering av kommande projekt!

H har som den snickare han är ritat, mätt, borrat, reglat och skruvat enligt konstens alla regler och jag har kommit med glada tillrop från mitt sjukhörn i soffan. När jag sen började må lite bättre så kunde jag och W måla sängen tillsammans.




Visst blev det en refnbågs-cirkussäng! W har hela tiden varit med och berättar hur det skall vara, bestämt höjd, plats och färger och allt sånt där som är viktigt för en tre och ett halvtåring. Materialkostnaden med allt inkluderat, även färgen gick på ca 700 och sen köpte vi en ny madrass. Hela familjen är sjukt nöjda med resultatet!

Sjuk..

Så var det dags igen. VAB pch sjukdom. H kom hen från jobb i förra veckan med feber och ont i lungorna. Med hosta och snor låg han nerbäddad i drygt en vecka innan han klarade av att stiga upp igen, lagom till i fredags när jag åkte till Stockholm för nätverksträffen mer svenska skridskoförbundet. Gissa vem som började känna sig krasslig vid fredag lunch? Jo. Jag såklart. Feberdarrningar och kallskuret tvingades bort med aspirin complex hela helgen till på söndag kväll få jag kom hem och däckade. Idag är det onsdag och jag har äntligen förflyttat mig ut till soffan från sängen - framsteg med andra ord.

Jag vill bara gråta men det orkar jag inte. Jag hatar att vara sjuk, att känna mig så dålig att jag k te klarar av att göra saker. Jag får ångest, blir rastlös och kan inte alls tänka rationellt och det gör inte själva förkylningstillståndet bättre. Det är bara en förkylning, jag vet men det tar så hårt.

Jag har verkligen inte tid för detta och inte orken för det rent mentalt. I mitt huvud gör jag upp skräckscenarion om vad som händer på jobb. Hur jag aldrig blir fri från detta, att det är något annat, något farligt. Att jag inte blir frisk igen. Att jag inte orkar leka med W, att jag ska missa alla våra bouts. Att jag inte kommer att komma i form till landslagsuttagningarna och att jag därför kommer att vara körd.. Och sådär fortsätter det att snurra i mitt huvud..

En skitonsdag i en skitvecka helt enkelt.

#mittutseende

Igår var jag med i tidningen, en artikel om utseende och fördommar. om sanningen skall fram så har artikeln i fråga genererat en hel del ångest hos mig men nu när den väl är ute känns det rätt gött.
 Feedbacken har varit positiv och många okända som känt igen mig på stan/jobb/i skolan  har kommenterat den och  kommit med glada tillrop.  Kanske var det bra att jag ställde upp trots allt fastän att jag tycker att det är ett rätt töntigt ämne 2013.
Hela artikeln går att läsa här, hos sydsvenskan om en missade den riktiga tidningen.
Originalbilden är tagen av Sydsvenskans fotograf Ingemar Johansson.

League practice

Idag tog jag mig tiden att gå på league-träning och eftersom att vi har nyintag nu så innebär det att det verkligen är alla nivåer representerade på tracken. Fokus för ikväll: crossovers och kommunikation - något alla alltid kan jobba på.

Varje gång jag är på en leagueträning blir jag nostalgisk. Det känns som att det var igår som jag inte kunde görs crossovers och ändå som en hel evighet sedan. Jag kan inte komma ihåg brytpunkten, det ögonblick när jag gick från att känns mig obekväm och som Bambi på hal is till bekväm och sugen på att pusha alla mina gränser på skatesen. När jag ser alla nykomlingar i låneskridskor förundras jag över deras mod och ihärdighet. När jag började var det inte alls lila mycket idrott, lila hårt och lika många människor och ändå tyckte jag att det var kämpigt då, kan inte låta bli att stanna vid tanken på om jag verkligen fortsatt om jag börjat nu? Om det kanske sporrat mig än mer?

Det är många ansikten som kommit och gått under mina år i ccr, en del kommer ofta tillbaka efter pauserna och det är fint att se. Jag tänker ofta på min egen tid som "fresh meat" när vi har nyintag, hur många glada tillrop jag fick, så mycket hjälp och vägledning och på hur känslan av att vara en del av ett sammanhang växte i takt med att jag lärde känna fler och fler av spelarna.

Dagens tankeställare

Dagens tankeställare, vilket passar fantastiskt bra en måndag som denna då jag ställer mig frågan vad jag egentligen håller på med klockan åtta imorse var jag på jobb och 19.30 kom jag hem. 

Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb, för det gör jag verkligen. Jag älskar mitt jobb och har turen att jobba med en del fantastiska kollegor som är superbra på alla sätt och vis, jag har en chef som tror på mig och det vi gör, en chef som låter mig gå på utbildningar och ta egna initiativ och det är verkligen guld värt. Men jag gör ingenting annat än att jobba (känns det som) och ändå hinner jag inte med det jag skall göra. Det beror inte enbart på hur arbetsbelastningen ser ut för lärare/förskollärare utan det beror också på andra grejer. Jag har för mycket helt enkelt och någonstans bör jag nog börja downshifta i mitt liv och också säga nej till saker och ting, även sådant so jag egentligen tycker skulle vara roligt. Det är måndag med måndagsångest och sedan blir det onsdag och innan jag har hunnit blinka är det fredag och jag kommer på mig själv att svara "tack det är bra, lite stressad bara" med andan i halsen och ett halvt leende på läpparna  för åttonde gången sedan i torsdags och då har jag ändå haft en helg att pusta ut på.  Kanske är det också lite av en ålderskris som spökar? Jag vet inte riktigt. Sex timars arbetsdag fyra dagar i veckan och treveckorshelg med bibehållen lön? Vilken dag som helst.

YOLO

Ännu en scrimmagesöndag är till ända och jag planerar ingenting annat än att ligga och smälta i soffan fram tills dess att jag orkar masa mig till sängen.

Dagens bout mellan Västerås och PMS-monstren från CCR var fantastiskt rolig att titta på och det är ett nöje att se hur alla spelare utvecklas och tar mer plats. Det känns verkligen som att svensk roller derby är på rätt väg och att vi blir starkare för varje månad som går. CCR vann med dryga 25 poäng men det känns som att det hade kunnat gå på ett ut. CCR tog ledningen i början men sen svängde det mer och mer och Västerås kom nästan ikapp.  Jag är nöjd och lycklig efter en helg som denna. Nöjd för att jag fått skatea och träffa roliga människor och så väldigt, väldigt lycklig över att få vara en del av Crime City Rollers, A-laget och sporten. Ofta känner jag att jag inte vill träna, mycket på grund av stress och tidspress och för att logstiken är så pass svår att få till men ändå så tar jag mig till träningen och nästan varje gång jag lämnar sporthallarna så känner jag mig lättare, gladare och starkare. Det är få saker här i livet som får mig på så bra humör som track-tid tillsammans med mitt älskade lag.

YOLO har gått mot sitt slut, ett två dagars-event med  scrimmage, bout oh en handfull olika klasser. Tack alla som var med och gjorde det möjligt och tack alla som kom och skateade med oss.

IKEA OR DEATH?

Nu är jag mör efter ett gäng timmars bootcampande, skatande, coachande och många, många skratt. Jag känner mig glad och lycklig över att ha så många fina människor i min närhet och jag är en mycket stolt mamma. Att W följer med på sådana här grejer gör det hela så mycket roligare.
Hittade den fantastiska sidan Ikea or death inne hos Addi och måste säga att testet piggade upp såhär på lördagskvällen. Jag scorade också 20 rätt av 20, men så är jag en återkommande IKEA besökare också.  Förmodligen är det lite roligare (och mycket svårare) om en inte är från Sverige och/eller inte så insatt i musik.

Hösten alltså..

Jag hade lovat mig själv att inte ladda upp några bilder på färgglada löv, dimmiga ängar och kastanjer. Inga höstbilder alls alltså men det fungerar inte. Hösten är för vacker för att inte vara med här.

YOLO

Det har äntligen blivit dags för CRIMECON 2013, årets upplaga går under namnet YOLO  och peppen är total, total I tell you! Hela dagen är det olika klasser, och jag skall både skatea och coacha, två saker som jag verkligen älskar här i livet och imorgon skall jag får titta (!) på ett bout mellan CCRs PMS:are ochg Västerås och sedan skall jag få scrimma med alla fantastiska människor som har kommit till Malmö. En fantastisk helg med andra ord!

Ännu en jävla vardagsblogg

Inte ännu en jävla vardagsblogg tänker jag och struntar i att skriva. Livet rullar på i hundranittio och jag hinner knappt andas emellan. Så tänker jag, en snabb uppdatering, en fin bild, att jag skulle skriva några ord om träningen eller om den där förskole-lämningen där W skrek sig tokig och mammahjärtat värkte men sen låter jag ändå bli. Jag tänker att det inte behövs ännu en vardagsblogg  med samma innehåll som på så många andra ställen  och klickar in mig på min sida och skall radera bloggen men sen så inser jag att det inte är alls därför jag skriver. Jag skriver inte för någon annan tänker jag och sedan klickar jag mig vidare på bloggen och läser gamla inlägg, blir sentimental. I mer än fem år har jag skrivit här och det tänker jag fortsätta med även om det blir allt mer sporadiskt.

Nu: Crime City Love!

Om en man som heter Ove

Jag läser inte mycket alls längre, eller jo, det gör jag. Men det är mest pedagogiska tidskrifter, fackliga grejer, annan jobbrelaterad litteratur och såklart all kurslitteratur till de kurser som jag för tillfället råkar plugga.  Jag menar att jag sällan läser för läsandets och njutningens skull, inte alls så som jag gjorde innan jag blev gravid, fick barn och började spela roller derby. I gamla lägenheten så hade vi badkar. Standardrutin när ekonomin tillät det var att beställa för 999 kronor, eller så nära denna summa som möjligt från adlibris. Bara pocket såklart, inbundna böcker kan en låna på bibliotekt och sedan läste jag och läste och läste. Oftast en pocketbok varje kväll, eller i alla fall varannan om de var lite längre. I badkaret. Åhh vad jag njöt. Varmt vatten och kall dricka, en ny bok och sedan ner där i badskummet och ligga där och läsa tills jag började huttra. Då tappade jag ut allt badvatten och sedan fyllde jag på med nytt vatten igen och sedan efter någon timme till så steg jag upp.

Den tiden finns inte längre, inget badkar heller för den delen och inte någon ork heller. Jag priroterar bort mitt läsande men kommer i perioder på att jag saknar det så att det värker i mig också tar jag upp det igen. Plöjer några böcker och sedan svalnar intresset något. Det var längesedan nu dock. Under de senaste året, kanske halvåret så har jag aldrig kommit in i böckerna, oavsett hur mycket jag än skulle vilja så har jag inte fastnat, hållits kvar. Förrän nu.  Och det är allt tack vare den där Fredrik Backman och hans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag fick boken häromveckan av min älskade mamma. Hon köpte ett ex till mig och ett till min lillebror, läs den när du får tid sa hon och jag sa ja och försökte börja på den ett par gånger, bland annat när vi skulle bouta i Cardiff förra helgen men jag kom inte riktigt in i den. Tog ändå den med mig på familjesemestern och började läsa den  på riktigt igen i går kväll i bilen på väg hem från Danmark och jag fastnade direkt. Jag brukar inte fastna i böcker som denna men den tog mig och redan innan sida femtio så kände jag hur jag fick svälja och svälja för att mota bort den där klumpen i halsen. Gråten, för att sedan pressa ihop läpparna för att inte skratta högt. Jag läste och läste tills vi kom hem, parkerade bilen och sen nattade jag W och sedan läste jag lite till. Jag somnade, steg upp och läste innan jobb, ända tills dess att jag nådde sista kapitlet, då slutade jag och nu ikväll när w somnat då låg jag på golvet i hans rum och läste de sista raderna i boken och lät tårarna trilla ner på hans blommiga matta och när alla sidor var slut så låg jag kvar en lång stund och grät lite till. Jag grät för att boken väcker så många minnen, känslor och rädslor. För att livet är så fint och så fult på en och samma gång men mest grät jag för att en fantastisk bok var slut.

Igenkänningsfaktorn? Relativt hög på en del familjemedlemmar, men jag tror inte att det var just därför som den fastnade så, kanske mer för att alla de där ämnena, personligheterna, händelserna som det står om, de berör, ligger så nära mig, så nära oss alla och det kunde varit  hon eller han som jag älskar så att mitt hjärta förvandlas till ett pickande, skört fågelhjärta.

Läs den! Läs den! Läs den! Kommer att rekommendera boken till alla jag känner.

Familjesemester!

Jag är trött, sliten men så sjukt lycklig. Jag tänker tillbaka på de senaste 36 timmarna och känner hur det bubblar till lite grann i magen. Det känns som om jag svämmas över med kolsyrebubbel och jag kan inte riktigt  kontrollera mina leenden. Vet ni vad jag har gjort?! Jag har varit på familjesemester med H, W och den utökade, älskade familjen Evil och Salli och vi har haft det helt fantastiskt fint! Vi har gjort legoland, åkt mer eller mindre alla karuseller på området,  badat bland palmer, hoppat studsmattor, utforskat inomhus-skidbackar,  ätit extrema mängder transfetter (det enda dåliga förutom djuren i burarna med resan har varit maten, Danmark är ett U-land när det kommer till vegetarisk, för att inte tala om vegansk mat..) vi har shoppat lego, tittat på djur i bur, druckit öl, ätit chps. åkt de sjukaste vattenrutschkanor en kan  tänka sig och skrattat så att jag fått lite ont i magen.  Denna helgen har helt enkelt varit episk.

I helgen var det då äntligen, äntligen, äntligen dags för den efterlängtade familjesemestern till Legoland! Och som vi har längtat! Jävlar i min lilla låda. Salli har väntat lite längre än oss andra, inte mindre än i 30 (!) år på detta ögonblick. Att säga att det var ett historiskt moment när vi spottade de första gigantiska platklossarna är verkligen en underdrift. För att inte tala om glädjen när vi såg de första legofigurerna på parkeringen och såklart bergochdalbanorna. När vi ändå var i avkroken Billund passade vi på att ta en sväng inom Lalandia också, såklart.

Solnedgång i huset vid havet

Min eftermiddagspromenad ser ut såhär. Jag känner mig tillfreds med livet efter en natts analyserande och list-skrivande och planerande. Kan dock inte låta bli att bli irriterad på mig själv och mitt humör, vändningarna i mitt mående när jag är stressad är brutala och tar så hårt på krafterna och det i sin tur genererar mer stress som föder mer dåligt mående och ännu mer stress. Det blir ett svart hål som jag inte vet hur jag skall ta mig upp och ut från och det känns frustrerande. Jag VET att jag är ett steg i rätt riktning som har hittat vad det är som triggar mitt mående men det räcker inte riktigt. Jag är trött på att inte må okej, eller bra för den delen.

Ny dag, nya tag, ny pepp!

Livet är för kort för att levas med ångest. Depplisa där, ta dig i kragen sa jag till mig själv igår innan jag somnade och det gjorde jag. Jag är en sån där människa som brukar göra försök att ta sig själv i kragen, problemet är bara att mina kragar alltid brukar trilla av och jag faller lite hårdare för varje gång jag trillar ner.

Det får vara slut på det nu. Jag har inte plats, ingen ork och inte tid med att inte må bra. Det blev ingen film igår kväll, istället låg jag vaken och skrev. Försökte fundera ut vad det är som triggar min rastlöshet, de där stadierna där jag antingen börjar må superdåligt eller bara "lite" dåligt och jag tror att jag har kommit fram till det. efter snart 25 år med detta mående så har jag börjat lära mig mina mönster. Jag har handlingsplaner och strategier för att det skall funka och idag när jag närmar mig trettio så funkar faktiskt nästan allt.

Dagen idag kommer att bli en fantastisk dag, det är så det känns, på riktigt nu. Jag är inte orolig, ingen gnagande känsla i bröstet utan bara lugn. Jag dricker mitt morgonkaffe och W äter sin morgonmajskolv, det är det nya här hemma nu, kokt majskolv med smör. Vi planerar dagen och fixar de sista födelsedagspresenterna till min kära mamma för i dag så är det inte vilken dag som helst, nej det är hennes födelsedag och det skall firas rejält.

Höstkänsla och febervak

Så kom den. Höstkänslan. Och med den kom febern och vabbandet. Det gröngula snoret under näsan och hostan. Trötta treåringsögon och öronont. Vardagsmåsten, jobbstress och det dåliga samvetet kom skrällande. Allting på en och samma gång.
Jag har varit hemma med en sjuk W sedan i onsdags och jag känner mig tröttare än på länge, länge, länge. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan slappna av och göra de saker jag borde, att jag håller på att krypa ur skinnet av ångest och dåligt samvete för att jag är hemma med ett barn som inte får eller ens orkar vara på förskolan och jag blir så trött på mig själv.

Jag tänder ljus och flyttar blomkrukor i lägenheten. Försöker att hitta lugnet men lyckas inte alls. Det skaver och det gnager och känns helt fel men problemet är att jag inte vet exakt vad det är som är fel egentligen. Lägenheten är stor och tom och tyst och inte alls hemma en kväll som denna och det känns som att jag inte alls hör hemma någonstans idag.

Jag går och lägger mig och försöker somna till en film. Imorgon blir en bättre dag.

Breaking in new skates

Få saker är så smärtfyllt och frustrerande som att skatea in nya rullskridskor. Kan ni gissa vad jag gör just nu? Sådär lagom innan ett viktigt bout.

Jag skaffade mig ett par 495or i samband med SKOD 13 och härom veckan så kom de äntligen. Efter lite meckande och byte av platta så har jag nu skateat på dem i lite drygt tre veckor och det fungerar verkligen inte. Det gör så satans ont och jag kommer på mig själv att ha ångest över tisdagens träning redan på måndag morgon. Och snart boutar vi. Om mindre än två veckor så spelar vi mot Toger Bay och Lonon Rollergirls i Cardiff. Det är verkligen dålig timing det här. Jag lyssnade på en del andra som sa att det gick som en dans att saktea in 495:orna och att det inte alls var så illa som de andra rullorna och tänkte att det är lugnt. Men nej, det är det inte och nu börjar jag bli desperat. Förutom att jag får skav på fotknölarna, något som jag kan leva med och avhjälpa elativt lätt så gör högerfoten och knölen vid lilltån så ont att det nästan svartnar för ögonen när jag gör one foot plow stops. Hockeystops är helt uteslutet och turn around toestops funkar bara åt ett håll. Ja ni fattar, läget är verkligen desperat. Jag har haft dem hos skomakare nu ett par gånger, ett sista försök att lästa ut dem och få dem att passa. Håll tummarna för att det funkar för annars vet jag inte vad jag tar mig till!

Hemmaträning

Tiden räcker inte till alla för att jga skall kunna gå på gym, andra sorters pass typ Friskis eller utöva någon annan idrott utöver roller derbyn. När jag inte är iväg med derbyn vill jag bara vara hemma och visst ligger det mig i fatet ibland. Det är inte lika lätt att ta sig ut på en löptur när man har barn, framförallt inte om man jobbar heltid och har barn som skall vara i säng 18.30 för att orka med nästkommande dag på förskolan. Men ändå så blir jag så trött på alla dom som säger att det inte går. Det handlar väl om vilja oche th prioritera?

Jag gillar att träna hemma och har äntligen hittat en rutin för det. Jag tränar konditionstränig med hjälp av en crosstrainer ett par, tre gånger i veckan och sedan kör jag lite tabata-inspirerad styrka på vardagarumsgolvet. Det går att träna var som helst, när som helst bara en vill.

Idag blev det 10km på ett av de förinställda programmen. Det och lite plankor och armhävningar tog lire drygt 30 minuter och jag vet att det gör mig till en bättre derbyspelare.




26 minuter, 10km och lite styrka är lika med en lite lagom svettig aloha.

Ännu en helg

Ännu en helg är till ända och H är iväg och jobbar igen. Det är lugnt, han är bara borta tre veckor denna omgången. Det är ingenting om en jämför med de tolv han var iväg sist. Vi besöker Malmöfestivalen och käkar veganska langos (7 av 10!), vi jobbar på föreningarnas dag tillsammans med fantastiska ligasytrar, jag och W innan vi cyklar hem genom ett regnigt Malmö. Det känns som höst just nu men när jag vaknar imorgon är det till fågelsång och dansande solstrålar.
Vi tänder lampor och planterar om blommorna som vuxit ur sina krukor under juli månad och det känns helt okej att semestern är över för i år.

En tidningsartikel...

Fotot är taget från Sydsvenskan och är en av många fantastiska bilder som är med i reportaget.

"Älskade hatade rollerderby" så lyder titeln på den senaste artikeln om Crime City Rollers och några av oss som spelar derby i ligan.. Det är alltid lite speciellt att vara med i en tidningsartikel. En vet inte alltid vad som kommer att skrivas om en själv och än mindre publiceras. Citat vrids och vänds på, ens ord blir godtyckliga och framställs just på det sätt som journalisten uppfattat det, eller snarare vill uppfatta det. Bilderna till reportagen är oftast okej men inte mer.. men så finns det också de där reportagen som är så jävla rätt, där både läsare och medverkande känner att det här det var precis så som det kändes just där och då och känns just nu.

Jag och Salli och Bobicat hade turen att få vara huvudpersonerna i ett sånt där reportage. Ett som är mitt i prick och som ger en bubbel i magen och stolthet i bröstet. Ett fantastiskt fint reportage på inte mindre än sju (!) sidor där bild och text harmonierar med innehåll och de flesta som läser det blir imponerade, nyfikna och vill veta mer. Reportaget kom i söndags i Sydsvenskan och hjälpte till att promota filmen Crime City Love. reportaget ligger under Sportsidorna och har hur många bilder som helst.

Om du vill läsa artikeln så hittar du den här..

Crime City Love

Nu är det snart dags för premiären av dokumentärfilmaren Klara Levins film  Crime City Love och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös. Dokumentären handlar om mig, Bitter, Fenix och Bobicat och om Crime City Rollers och våra viljor och konsten att kombinera sporten med våra liv och alla vardagliga måsten. Filmen kommer att ha världspremiär i Folkets park i Malmö den 11 Augusti. Läs mer om eventet vetja!

Det kommer att bli en fantastisk kväll i parken med försnack med medverkande i filmen och Klara, musikvideo-visningar med Loop Troop. Det kommer att finnas möjlighet att testa på att åka rullskridskor tillsammans med derbyspelare från CCR, en sambaorkester skall tydligen spela  och mycket annat i parken händer också - precis som vanligt. Är du i Malmö? Kom!

Skånes Fria har också skrivit en liten artikel om filmen och premiären.

Sista semesterkvällen

Så har den kommit: den sista kvällen den här semestern. jag har packat väskan med kalender och konihåg-lappar, bra att ha grejer och extrakläder och letat upp jobb-nycklarna och dubbel och trippelkollat att idag verkligen är sista semesterdagen. Det känns rätt skönt att börja jobba igen ändå. Det bor en förväntan i mitt bröst och en peppig känsla i magen. Detta kommer att bli ett fantastiskt läsår och jag längtar efter att få träffa alla fantastiska barn, föräldrar och inte minst mina kollegor. Dessutom är det inte så att sommaren är slut enbart för att jag börjar jobba igen. Augusti ligger framför mina fötter med bad, långa ljusa kvällar och fantastiska solnedgångar.

Ett sista sista farväl.

Det är några veckor sedan som de ringde från krematoriet nu och berättade att allting var färdigt, kom och hämta askan sa de men jag orkade inte ta mig dit.

Världens bästa pappa ställde ännu en gång upp och gjorde det och tog hem den lilla asken till sig och där har den stått sedan dess. Vare gång jag varit och hälsat på så har jag sneglat på den, inte orkat ta tag i det, komma fram till ett beslut: sprida eller gräva ner men så i helgen när vi var där ute, W, H och jag. Alla tillsammans så kändes det rätt. Det var dags.

Vi sprider den bestämde H och jag. Det är det rätta. Vi sprider den på ett fält där vi vet att hon älskade att springa. På det fält där vi tragglade inkallning, där hon såg sitt första rådjur, där hon jagade den där haren. På fältet som omger mitt föräldrahem och Vesslans andra hem. Det var hjärtskärande men ändå fint. Vi fick nästan sju långa år tillsammans och vi har gjort så mycket tillsammans, hon har gett mig så mycket, mer kärlek med fyra ben och en lång nos än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig den där februaridagen då vi fick varandra och jag är tacksam och glad för alla år och jag vet att det verkligen var dags i slutet, en älskad vän skall inte behöva lida.

Och när det var färdigt, när vinden spridit askan och jag dragit handen genom kornet en sista gång och viskat alla mina farväl så släppte vi den tomma urnan i ån och såg den flyta med strömmen och när jag inte längre kunde se den så kändes det så mycket lättare att andas, så mycket lättare att tänka på henne och alla våra minnen än innan. Hon fattas mig, oss, något enormt men det blir ändå lättare och lättare att andas igen för varje dag som går.

48h semester kvar

Nu är den den snart slut, semestern. Fem långa veckor har virvlat förbi och känts som två. Max. Långa soliga sommarkvällar med glass, bad och filt-häng. Regniga förmiddagar med fingerfärg, pyssel och ommöblering. Stranddagar under stekande sol med bad och sandslottsbygg, fisketurer, marknader, loppisar och dagsutflykter och nu är den alltså snart slut men först 48h maximalt njutande som börjar med strandpromenad och snäckletning.

Nedräkning

Nedräkningen är snart slut för om ett par timmar kommer H hem efter många långa arbetsveckor utomlands. Äntligen skall vingård spendera tid tillsammans igen och bara vara ett par dagar till innan jag börjar jobba igen. Dagens känsla: sockerdricksbubbel i magen och fnitter i halsen.

Inställt Kristianstadsbesök och tjuriga miner.

Idag är jag sur och irriterad, det är slipdamm och röra i lägenheten och jag hade planerat att besöka min fantastiska vän Majsan men så blev det alltså inte.

Vi skulle bada, sola och prata bebis såklart, det är svårt att inte göra det när hon skall bli mamma vilken dag som helst nu. Så blev det inte, igår när vi kom hem var W krasslig, lite frossa och trött, för mycket sol tänkte jag, det löser sig tills imorgon förmiddag. Tji på den, det blev värre och alla som någon gång har haft en mycket gravid människa i sin närhet eller rentav varit gravida och gått och väntat på att en förlossning skall starta vet att en inte riskerar att smitta ner den havande.

Ändrade planer alltså och purkna miner. W är purken för att vi inte skall åka tåg och buss, några av hans favorit färdmedel och jag är lite besviken för att jag skulle få hänga med min kompis i hennes fantastiska trädgård, kolla in nya lägenheten som jag inte sett sedan jag hjälpte till att flytta  och dessutom skulle vi besöka någon härlig strand i närheten av Kristianstad, ja ni hör ju, jackpott! Dessutom känns det extra surt för såhär efter en natts sömn så vaknade W och var törstig och på mycket bra humör. Och helt plötsligt har vi alltså inga planer längre. Ett big no-no med tanke på att jag inte riktigt orkar vara hemma när lägenheten ser ut som den gör.

Majsan, är inte bara en av mina bästa loppis-kompisar utan hon är också så sjukt rolig, allmänbildad och har ett hjärta av guld så det går liksom inte att vara på dåligt humör när en träffar henne. Vi brukar ofta prata om att det är svårt att lära känna nya kompisar nu när vi är vuxna men det är ändå precis det som vi har gjort. Jag kan inte riktigt komma ihåg hur det gick till när vi började hänga men en sak  är säker: jag är så himla glad att jag har en vän som M.

Byggdamm och tjurigheter

Vi kommer hem till en lägenhet som luktar kemikalier, målarfärg och kontrasten mot lugnet i huset vid havet är brutal. Fönsterrenovering av köksfönsterna och fönsterna i Ws rum mellan den 10 juli och 12 augusti - jo jag tackar jag, precis vad en vill ha på semestern! Fönsterna är och har varit igensatta med tjock plast och solen står på från lunch och under hela eftermiddagen, att säga att det blir som en bastu är en underdrift och den ljusa lägenheten ter sig mörk och dyster. Vi bor alltså i en mycket, mycket varm och mörk bastu. En mörk och varm bastu som doftar kemikalier och där allting är täckt av ett mycket fint lager slipdamm.

Det doftar inte hemma längre och det är arbetare som kommer och går och det gör att vi inte kan vara som vi vill, jag vet inte hur det är med dig men själv har jag svårt att skrota runt i pyjamasen när jag vet att det skall komma folk ett visst klockslag och hela grejen leder till att vi är ute mycket, mycket  mer än vad vi hade varit om lägenheten hade varit som vanligt.  Vi går till parken, på teater, vi cyklar upp i stan och tittar på människor, upptäcker staden och hänger i plaskdammarna, går på sommarscen och håller på, allt för att vara borta så mycket som möjligt för jag blir på dåligt humör av att vara i lägenheten.

Renoveringen stör mig också för jag anser att det är tokeri att inte byta ut fönsterna och skaffa nya, bra isolerade och billigare än att genomföra en dyr restaurering och sätta i k-märkt glas i gamla bågar. Den stör mig också därför att den gör intrång på min sista semestervecka som jag planerat att ägna åt att få det i ordning här hemma, att pyssla, göra fint och organisera inför höstterminens alla måsten och allt kaos.

Att fixa en hallmöbel

Saker att ta tag i på semestern: ommålningar av loppisfynd och lägenhetspill. Den här gamla telefon/hallmöblen har stått i min mammas strandhus sedan hon köpte det möblerat för fyra år sedan och varje sommar har hon velat kasta den men jag har alltid satt stopp. Först nu kände jag att jag hade orken att ta tag i den. Min tanke var att den skulle bli flerfärgad typ dip-dye från svart till grått till vitt men W var bestämd med att den skulle bli röd så röd fick det bli.

Semestertystnad

Semestertysrnad är lika med bloggtystnad. Det är avsaknad av väckarklockor och passande av tider och istället går vi dit hjärtat vill och benen bär oss. Vi går på teaterföreställningar, allsånger och utforskar sommarmalmö från en treårings perspektiv. Vi räknar ner dagarna tills dess att H kommer hem och vi skrattar igen.  Vi pratar om Lusen och om hur vi saknar henne och jag hinner andas igen.

En tung dag

Jag tycker mig fortfarande höra hennes andetag i lägenheten och slabbandet från vattenskålen. När jag och W är ute på promenad får jag panik med jämna mellanrum när jag inser att jag inte längre känner hennes mjuka päls vid min sida och jag ropar på henne. W tittar på mig och säger men mamma, Lusen finns inte mer, hon var så gammal och sjuk, hon har blivit en stjärna nu och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag tittar på gamla bilder och saknar, skrattar och kommer ihåg våra år tillsammans. Det är så märkligt tomt och jag känner att jag aldrig mer vill ha en hund men hjärtat säger att jag inte vet hur jag skall leva utan.