Jag tycker mig fortfarande höra hennes andetag i lägenheten och slabbandet från vattenskålen. När jag och W är ute på promenad får jag panik med jämna mellanrum när jag inser att jag inte längre känner hennes mjuka päls vid min sida och jag ropar på henne. W tittar på mig och säger men mamma, Lusen finns inte mer, hon var så gammal och sjuk, hon har blivit en stjärna nu och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag tittar på gamla bilder och saknar, skrattar och kommer ihåg våra år tillsammans. Det är så märkligt tomt och jag känner att jag aldrig mer vill ha en hund men hjärtat säger att jag inte vet hur jag skall leva utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar