måndag, juli 21, 2014

Att dela sina barndomsminnen med sitt egna barn

Mina barndomssomrar var absolut magiska. Det är så jag minns dem och det är med glädje i hjärtat som jag tänker tillbaka på dem. Oändliga sommarlov, utan oro för skolan där vi inte gjorde något speciellt alls utan fick vara som vi ville. Ibland jobbade mamma och då ar vi hemma på gården med farmor också pappa och farfar som jobbade på gården.
Jag tänker ofta på alla somrar jag spenderat på gården under min barndom, speciellt i sommartid och jag har vissa minnen som jag håller mer kära än andra. Skördetiden är ett sådant minne. Förväntningarna hos de vuxna på gården, förberedelserna, den dallrande luften på gårdsplanen och ljudet av fläktarna till siloanordningen. Jag minns allt av det och jag minns det med glädje. Jag minns hur jag och min bror alltid hoppade i den nytröskade rapsen, oavsett hur sent det var på kvällen så gjorde vi det därför att det var så det skulle göras och jag minns känslan den lämnade efter sig mot huden.
 

Jag vet inte riktigt hur längesedan det är jag hoppade i rapsen, mer än femton år sedan, kanske till och med tjugo, jag kan inte minnas när vi slutade att göra det men nu gjorde vi det igen. Jag och min lillebor och W och känslan den kändes så surrealistisk, fantastisk men så bisarr och märklig på samma gång. Igår hoppade jag och W i rapsen tillsammans. Det kändes som att luften dallrade av lika delar värme från solen som kärlek. Vi hoppade och hoppade och hoppade lite till, vi skyndade oss ner från vagnarna för att fly tröskans dammande och vi sprang genom fältet hand i hand och kände rapsens stubb mot smalbenen och hela tiden kändes det som att jag fick blinka flera gånger om för att inte börja gråta och jag hade en klump av kärlek långt upp i halsen och nästan samma känsla i kroppen som när vi kom hem från BB för första gången.




Återhämtningsperioden efter vattkopporna eller historien om filmen som gav mig en hjärnblödning

Såklart att W prickade in de allra varmaste och soligaste dagarna för att ha vattkoppor, såklart. När det var som mest kli och koppor låg termometern som sitter i solläge i köket  stadigt på 35 - 40 grader och sovrumstemperaturen var på tok för hög för att det skulle kunna gå och sova.  Klarblå himmel, svensk sommar när den är som bäst, ni vet hur det ser ut. Dom där kopporna sitter kvar ett rätt bra tag skall jag be och få tala om och vet ni? Dom skall tydligen  inte alls  utsättas för sol förrän skorporna trillat av. Att hålla en fyraåring inne/i skuggan så länge sommartid är otänkbart, i alla fall den här fyraåringen. 

Vi har tittat på mängder med film, alltså hur mycket film som helst, vi har byggt lego, lite mer lego och ännu mer lego. Vi har bakat knäckebröd och läst sagor, skrivit brev och ritat ett oändligt antal teckningar, allt under första dagen W mådde bättre. Efter ytterligare några dagar var jag en hårsmån från att implodera och kanske i den fast som bäst beskrivs som en jävligt tjatig och sur förälder. Då fick jag den briljanta idén om att vi skulle gå på bio och se den där filmen som W pratat om att se en längre tid: Draktränaren 2. En film som jag egentligen  inte visste någonting alls om när jag bokade biljetterna förutom att jag någongång hört någon säga att i alla fall ettan var relativt genusmedveten..

Visuellt sätt var den helt fantastisk, en mycket snygg animerad film som lockade, gjorde mig nyfiken och som fick mig att också vilja ha en egen drake. Tidigt i filmen får en träffa Hicke som är son till hövdingen i vikingabyn, Hicke, till skillnad från de andra männen i filmen, har en finlemmad kropp och en mildare attityd, han är ingen krigare. Gött mos tänkte jag och fortsatte titta. Hicke vill gå sin egen väg och inte styras av sin pappa och hans kompis Astrid är stark, fightas med drakar och är en fena på att flyga. För att göra en superlång historia, 1h och 42 minuter för att vara exakt, lite kortare så kände jag att filmen började bra, publiken fick möta huvudrollsinnehavare i filmen som ändå får klassas som normbrytande, ganska tidigt i filmen kommer det fram att hövdingen uppfostrat Hicke själv,  vi får också möta en frånvarande mamma som väljer att leva med drakar istället för att vara en del av det traditionella familjelivet  och det finns ett tydligt spår av att det är viktigt att som barn gå sin egen väg och inte enbart följa föräldrarnas men ungefär här tar det stopp.  

Typ 30 minuter in i filmen har jag hunnit inse att jag förmodligen kommer att få en hjärnblödning pga ilska och frustration innan filmen är över samt att jag kommer att få spendera många timmar med att diskutera innehållet tillsammans med W och lägga fokus på helt andra grejer än vad han kommer att vilja snacka om. Det var längesedan jag såg en film där en del av de kvinnliga karaktärerna kändes så sexualiserade. Det är en familjefilm och ändå flörtas det hejvilt, det kommentera kroppar, det fladdras med ögonfransarna och de manliga karaktärerna jagar sin kvinna. Skolboksexempel på sexuella trakasserier används som skämt i filmen och det blir solklart att den enda kärleken som finns är den heterosexuella kärleken, såväl mellan djur som människor. Som grädde på moset är alla karaktärer kritvita förutom den ondaste av dem alla som har en mörkare hudton och dreadlocks.  Jag blir så jävla trött i huvudet. Trött i huvudet och arg i kroppen, jag fick jobba hårt på impulskontrollen i alla fall under fem gånger för att inte ställa mig upp under bion och ta W i handen och lämna salongen, för att inte kommentera skiten på bioduken högt och ljudligt för att söka medhåll från andra vuxna men såklart gjorde jag inte det för det vågar jag inte göra. Det värsta med det hela är ändå att höra alla vuxna prata om filmen efteråt, hur bra den var, att den var cool och att vissa av karaktärerna var "så roliga". Jag tror att det dröjer ännu ett tag innan vi går på bio igen.

Vi orkade hålla oss inne i ungefär tre dagar till sedan har vi kört på att vara utomhus mycket men med heltäckande kläder och helt plötsligt känns den där UV-dräkten med solskyddsfaktor 50 som jag spontanshoppade i London till W som ett himlans bra köp. Nu har de festa kopporna läkt ut och skorporna har trillat av, vi badar och njuter av värmen som håller i sig.

tisdag, juli 15, 2014

9 dagar

Så nöjd människa efter morgondagens konditionsträning och en lång dusch. att det  enbart är 9 dagar kvar tills dess att jag och W åker till Tyskland och får träffa H igen gör inte dagen sämre. Denna saknad alltså, det känns helt sjukt att det går att sakna någon så mycket. Biljetterna är bokade, boardingpassen utskrivna, tågbiljetterna under kontroll och W har redan skrivit en lång packlista. Detta blir ett fantastiskt äventyr! Att hitta flygbiljetter som inte kostar skjortan till Tysklands avkrokar är lättare sagt än gjort, då får en pussla så därför har vi en resa som börjar med tåg, sedan två flygbyten och därefter ytterligare två tågbyten. På hemvägen är det tåg, flyg, buss, flyg som gäller. Tur att en kan resa lätt och att W och jag brukar ha det så sjukt gött när vi reser tillsammans. 

Idag trotsar vi allt, skiter i alla måsten och eftersom att vi fortfarande inte får lov att vara ute i solen (i alla fall en av oss) så drar vi på bio och kollar på Draktränaren 2. Tjohoo! (Innan ni får moralpanik, kopporna har börjat torka och det skall därför vara lugnt på smittoplanet enligt vårdguiden. Det känns nästan lite dekadent att spendera en sommareftermiddag inomhus i en sval biosalong. 

måndag, juli 14, 2014

Igår en gnällfis, idag ett energiknippe

Igår var jag en gnällfis, en ledsen och trött människa som kände sig otillräcklig på nästan alla plan i livet och sedan kom min älskade mamma och hängde med mig och W ett tag och sedan sa hon dom magiska orden "gå och träna med dig" också gjorde jag det och efteråt kändes allting så mycket bättre. Det är helt sjukt vad ett hårt pass på gymmet kan göra för skillnad.  Idag känner jag mig gladare, starkare och bättre än på länge. Det kan ha någonting att göra med att jag fått 8 timmars oavbruten sömn också men ändå. Denna fantastiska känsla av träningsvärk gör så gott med mig. Igår blev det intervallträning på löpband, jag vågar fortfarande inte springa för myclet/långt på mitt onda knä så jag satte 3 km som riktlinje (vilket nog var ganska klokt för sedan gjorde knäet ordentligt ont) och körde allt vad jag orkade i en halv minut sedan lugnare i en minut och sedan allt vad jag orkade i en halv minut de första två kilometrarna och sedan körde jag i 1 minuters intervaller. Kände mig inte riktigt klar med intervallerna så sen körde jag fem km cykling till i lite mer utspritt tempo och därefter ett ordentligt mag/rygg och bröstpass, kunde inte heller låta bli att köra lite armar och en höftböjarövning på slutet så en kan nog säga att kroppen fick sig en rejäl genomkörare. 

Idag har jag bakat obscena mängder knäckebröd, hängt på landet med W (som äntligen börjar må bättre!) och haft lite kvalitetshäng med mamma och en av mina kusiner. Jag har fått klappa en högdräktig katt som förmodligen ligger och krystar i detta nu och jag har hunnit med att tvätta och handla. Det har varit en finfin dag som avrundats med ett tretimmars möte tillsammans med resten av Crime City Rollers coacher - snart är allting på plats inför träningsstarten i augusti.

söndag, juli 13, 2014

Inatt har jag fått cirka två timmars sammanhängande sömn. I övrigt har det varit klifest hela natten. Är alltså lagom trött och irriterad idag och kan inte alls bestämma mig för vad jag vill. Jag är sugen på att göra så mycket, möblera om, skaffa smart förvaring till lägenheten, måla om, tatuera mig, dra till gymmet, klippa håret och så vidare. Listan tar liksom inte slut men ork det har jag absolut ingen idag. En liter kaffe på det så hörs vi senare.

lördag, juli 12, 2014

I kliandets förlovande land



Att det här var i förrgår känns rätt overkligt. Långt borta. Just nu befinner vi oss i vattkoppornas inte så förlovade land med kli, feber, gråt och panik och själv känner jag mig ungerfär som världens kassaste förälder. Jag har skrivit om det innan och kommer att skriva om det igen. Jag har så svårt för att känna att jag är ett bra stöd till W när han är sjuk - jag kan inte hjälpa, inte trolla bort det onda utan bara underlätta, finnas där och avlasta men det räcker inte. Det räcker inte alls. Natten till idag tror jag att vi snittade tre och en halv timmes sömn. Jag undrar hur det blir inatt. Klockan är kvart över elva och jag har nyss kunnat lämna honom i den stora sängen, äntligen sover han.

 Den där London - Gotham matchen har jag sett med ett halvt öga och den (som alla bout på hög nivå) väckte någonting i mig. En hunger. Jag önskar att det inte vore sommaruppehåll på träningen, jag vill skatea med mitt lag nu. Känna deras kroppar, tighta väggar och snabba fötter över blank parkett. Jag vill utmanas och pusha mina gränser långt, långt. Jag vill bli bättre. Utvecklas. Vara en stark och bra blocker. Har så långt kvar innan jag är där jag vill vara. Har hunnit med att köra lite styrka och kondition under dagen också. Förmiddagen var lugn, W kollade på en film och jag han köra ett lagom hemmapass. Imorgon hoppas jag innerligt på att jag kommer iväg till gymmet tillsammans med en träningspartner. Jag längtar efter att lyfta tungt och känna hur musklerna blir som spagetti, känna träningsvärken komma smygande. 

Men ja, nu är det vattkoppor och kli som gäller för hela slanten. Jag minns det själv när jag var sjuk även om det säkert är mer än 20 år sedan nu. Paniken över att inte kunna fly från det, frustrationen, tröttheten och smärtan. Hittills har vi testat att blåsa med kall-luft från hårfön för att lindra kliandet, det fungerade inte. Vi har också baddat med kalla handdukar - funkar inte heller, känns enbart obehagligt. Alvedon hjälper inte. Har du några bra tips på vad vi kan göra för att lindra vattkopporna och klådan?

fredag, juli 11, 2014

Saker en inte vill ha på semestern del 1

Jag tänkte att vi skulle prata  lite om saker som en inte vill ha eller uppleva under sin semester, när jag funderat ett tag så kan jag faktiskt komma på en hel radda med grejer som jag gärna skulle slippa. En av dom grejerna är att ta hand om en av vattkoppor totalt prickig unge som är fullkomligen bedrövad över att inte få bada, inte få vara i folkets park, inte få leka med kompisarna, inte få gå på bio och som dessutom håller på att förgås av kliande koppor. 

Idag har det varit så illa att inte ens det nyinköpta Legot som vi fyndade på Emmaus har kunnat locka till lek. Glassen har ratats tillsammans med smoothien, knäckemackorna med favoritpålägget, vattenmelonen och godiset. Riktigt, riktigt illa med andra ord. Tror jag det när en måste ligga inne på en av sommarens varmaste dagar. Livet alltså, inte alltid en jackpot. Nu skall jag visualisera mitt bästa jam någonsin för att sedan förhoppningsvis somna och vakna till en morgondag som är i alla fall lite bättre. 

fredag, juli 04, 2014

Överraskningsfesten!



Peppen på detta - skyhög!  I veckan hade vi överraskningsfest med massor mat och massor av vin  för en fin vän som nog blev rätt så överraskad trots allt. Knytkalas med fantastiska sallader, hembakade pitabröd, olika typer av sojaköttt och en sjukt smarrig chokladkolakaka med smak av mint. Stort plus för alla fina dekorationer som hänger kvar i lägenheten och gör mig på bra humör. Jag tänker att jag skall ta ner dem sen, efter SM-veckan och efter det att ballongerna skrumpnat ihop litegrann och faktiskt fått göra sitt. 

Knästatus innan SM



Kroppen efter en träninghelg med över 20 timmar onskatesträning och ytterligare offskateträning plus ett bout mot Team USA? Öm. Blåslagen och öm men ändå en känsla av frid och nöjdhet.

 Helgen i Stuttgart var på alla sätt fantastisk och jag lärde mig mycket nytt. Bara att få spendera så mycket tid onskates tillsammans med andra spelare som en inte känner är guld värt, det får en att utvecklas riktigt mycket. Klasser som full body blocking och backwards blocking gav så extremt mycket.Tyvärr trillade jag under lördagens andra klass och skadade mitt bra knä, kände att det var ej rejäl smäll och tog det därför lite lugnt under resten av löradgens klasser - ville vila upp mig innan boutet. Boutet gick bra att spela, jag hade inte ont - hög på adrenalin som jag var och med mycket endorfiner i kroppen men däremot i söndags när jag vaknade, då kan jag säga att det kändes aningen annorlunda. Den blodutgutelse och svullnad som tidigare funnits strax under knäskålen hade vandrat runt till ett blåmärke kring knäskålen och det gjorde skitont när jag sträckte på benet. Jag kunde köra ändå men tog det lite lugnare. 

I måndags på träningen kändes jag sliten i kroppen, långsamma rörelser och framförallt en jävligt ömt knä som inte alls hängde med. När jag kom hem och stod i duschen insåg jag att svullnaden och blånaden krupit sig bakåt i knävecket också och vandrat upp längs benet mot muskelfästena/ligamentfästena på baksidan av benet så resten av veckan har jag mest tagit det lugnt. Tittat på mycket derby, vilat, läst strategier och vilat lite till. Njutit av att vara hemma och planerat en fantastisk överraskningsfest, mer om den en annan gång. Igår var det sista träningen innan SM i Borås och jag kände att det var dumt att riskera något så jag gick offskates. Idag känns knäet betydligt mycket bättre och det gjorde inte ont när jag steg upp i morse. Goda prognoser inför helgens bouts alltså.


Läs mer om:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...