Så var det dags igen. VAB pch sjukdom. H kom hen från jobb i förra veckan med feber och ont i lungorna. Med hosta och snor låg han nerbäddad i drygt en vecka innan han klarade av att stiga upp igen, lagom till i fredags när jag åkte till Stockholm för nätverksträffen mer svenska skridskoförbundet. Gissa vem som började känna sig krasslig vid fredag lunch? Jo. Jag såklart. Feberdarrningar och kallskuret tvingades bort med aspirin complex hela helgen till på söndag kväll få jag kom hem och däckade. Idag är det onsdag och jag har äntligen förflyttat mig ut till soffan från sängen - framsteg med andra ord.
Jag vill bara gråta men det orkar jag inte. Jag hatar att vara sjuk, att känna mig så dålig att jag k te klarar av att göra saker. Jag får ångest, blir rastlös och kan inte alls tänka rationellt och det gör inte själva förkylningstillståndet bättre. Det är bara en förkylning, jag vet men det tar så hårt.
Jag har verkligen inte tid för detta och inte orken för det rent mentalt. I mitt huvud gör jag upp skräckscenarion om vad som händer på jobb. Hur jag aldrig blir fri från detta, att det är något annat, något farligt. Att jag inte blir frisk igen. Att jag inte orkar leka med W, att jag ska missa alla våra bouts. Att jag inte kommer att komma i form till landslagsuttagningarna och att jag därför kommer att vara körd.. Och sådär fortsätter det att snurra i mitt huvud..
En skitonsdag i en skitvecka helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar