Mitt i allt politiskt elände och vabbande (Scharlakansfeber och öroninflammation) så är det skönt att skratta litegrann. Jag hittade gruppen Inte basist, men.. när Majsan delade sidan och den senaste kvarten så har jag skrattat så att jag har gråtit. Det känns minst sagt förlösande.. Det säger förmodligen mer om mig än gruppen i sig men det bjuder jag på en fredagskväll som denna.
Jag känner mig ensam och bitter och törstar efter vuxet sällskap. I tisdags fick jag ett samtal till jobb, en av pedagogerna från Ws förskola som berättade att han var riktigt hängig och att jag skulle hämta omgående. Sagt och gjort. Jag hämtade en ynklig unge med nära 40 graders feber, en temperatur som hållti i sig stadigt i ytterligare två dagar till. Vårdcentralen sa först öroninflammation (ingen överraskning där inte - shit vad jag längtar tills rören sätts i!). Antibiotikabehandling på det alltså men ingen större förändring. Torsdagsmorgonen bjöd på en spännande överraskning, ett svullet, prickigt, kliande barn med prickar precis överallt så efter ytterligare ett vårdcentralsbesök konstaterades scharlakansfeber. Ny antibiotikakur vilket känns härligt och peppande, alla som någon gång fått käka Kåvepenin vet ju hur smarrigt det är i flytande form. Not.
Nu har vi tredje världskriget här hemma tre gånger om dagen och så skall det fortsätta i ytterligare nio dagar. Inte nog med att medicinen smakar skit, den skall också tas på fastande mage och ger upphov till rejäla magsmärtor. Med lite hot och massor av belöning så tar W medicinen mer eller mindre självmant men jag känner mig som världens sämsta morsa när han klöker upp två av tre medicineringar och gråter av äckelfaktorn, själv kräks jag litegrann i munnen bara jag skruvar a korken på flaskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar