Dagens tankeställare

Dagens tankeställare, vilket passar fantastiskt bra en måndag som denna då jag ställer mig frågan vad jag egentligen håller på med klockan åtta imorse var jag på jobb och 19.30 kom jag hem. 

Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb, för det gör jag verkligen. Jag älskar mitt jobb och har turen att jobba med en del fantastiska kollegor som är superbra på alla sätt och vis, jag har en chef som tror på mig och det vi gör, en chef som låter mig gå på utbildningar och ta egna initiativ och det är verkligen guld värt. Men jag gör ingenting annat än att jobba (känns det som) och ändå hinner jag inte med det jag skall göra. Det beror inte enbart på hur arbetsbelastningen ser ut för lärare/förskollärare utan det beror också på andra grejer. Jag har för mycket helt enkelt och någonstans bör jag nog börja downshifta i mitt liv och också säga nej till saker och ting, även sådant so jag egentligen tycker skulle vara roligt. Det är måndag med måndagsångest och sedan blir det onsdag och innan jag har hunnit blinka är det fredag och jag kommer på mig själv att svara "tack det är bra, lite stressad bara" med andan i halsen och ett halvt leende på läpparna  för åttonde gången sedan i torsdags och då har jag ändå haft en helg att pusta ut på.  Kanske är det också lite av en ålderskris som spökar? Jag vet inte riktigt. Sex timars arbetsdag fyra dagar i veckan och treveckorshelg med bibehållen lön? Vilken dag som helst.

jahapp.. det här gjorde det inte direkt bättre..

80 000 lärare ska legitimeras i en av regeringens största skol­reformer. Men i stället för Skolverket är det bemanningsföretaget Proffice som i princip beslutar om lärarnas legitimationer. Nu ifrågasätts rättssäker­heten i besluten.

– Huvudregeln är att det krävs särskilt lagstöd för att kunna lämna ifrån sig myndighetsutövning. Jag tycker inte att detta är bra, säger Lena Marcusson, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet.

Samarbetet med Proffice har varit känt, men det har inte framgått hur lite Skolverket är delaktigt i varje enskilt beslutsärende. Det är oerfarna anställda på Proffice som granskar alla ansökningar, examensbevis och andra dokument. De gör sedan en bedömning och väljer bifall eller avslag.

(källa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/bemanningsforetag-godkanner-larare)

Och folk frågar mig varför jag avskyr Anna Wahlgren

Vad jag varmt vill rekommendera är en liten komplott, när ni vill slippa tjata ett tag och känner för nya, friska grepp, som kan bryta den onda cirkeln. Receptet är klassiskt: man ger igen med samma mynt, fast värre. Barn behöver tränas i perspektiv och inlevelseförmåga!



Gör en tyst överenskommelse inför en middag, då alla är samlade, och sätt er mittemot varandra så ni kan se på varandra utan att titta på något barn. Och så börjar ni ge varandra tillmälen, medan ni t. ex. skickar mat till varandra eller häller upp vatten eller vad det är - i vanligt tonläge men tydligt och med sakligt eftertryck. Barnen ska undra om de faktiskt hörde rätt.



"Jävla subba", kan t. ex. din man säga rätt vänligt. "Förbannade skitbög", kan du svara i lugn ton. Han kan le snipigt tillbaka. "Pissråtta!" Och du kan returnera, tillsammans med potatisen: "Ditt feta fula arsle, stoppa upp de här i häcken så ska jag sprätta upp magen på dig!" Använd förstås gärna just de orden barnen brukar strö omkring sig, och spä på dem, om det går ...



Om någon unge försöker ingripa "hör" ni det inte, och ni tittar inte på barnen under hela det här skådespelet. Ni ska vara helt upptagna av att ihärdigt blänga på varandra. Låt tonen bli gradvis allvarligare och lite otäck. "Jag hatar dig." - "Ditt jävla CP-äckel". - "Sådana som du skulle ju fan inte få finnas. Du borde dö, ditt as!"



När ni känner att det är rätt läge, dvs allting börjar bli riktigt obehagligt, reser ni er och ser ut som om ni tänkte börja slåss, går runt till varandra och sätter verkligen igång med handgripligheter - under kontroll förstås, och med glimten i ögat er emellan; bäst att tillägga!



På en given signal avbryter ni sedan, får alla att sätta sig ner och står själva kvar, höjda över menigheten. En av er tar fram en tvål och packar nogsamt upp den och håller fram. Den andre deklarerar, med mycket lugna men stora, eftertryckliga bokstäver: "Om någon i det här huset någonsin mer använder sig av sådana här ord, som ni just har hört, och kallar folk för sådana saker, som ni just hörde, så kommer den personen få tvätta munnen med den här tvålen. Är det klart? Har alla förstått? Någon som undrar vad den här tvålen skall användas till?"



Glo på varenda unge och låt orden sjunka in. Tala sedan om att den här tvålen kommer att ligga HÄR - visa en fast, förutbestämd, väl synlig plats. Och låt den andra av er bekräfta och avsluta: "Om vi alltså någonsin mer hör någon av er - eller någon av oss - säga sådana fula saker till någon i den här familjen, kommer den personen få tvätta sin mycket smutsiga lilla mun med tvålen här."



Sedan pratar ni raskt om annat, först med varandra och strax också med barnen - urtrevligt och kärleksfullt och intresserat och glatt, som en kosntruktiv illustration till hur umgängestonen i den här familjen SKA vara. Kommentera sedan inte saken vidare. Fråga inte, förklara inte, och för Guds skull, be inte om ursäkt. Stå självklart säkra i att ni vet vad ni gör.



Mycket effektivt, kan jag försäkra. och givetvis får man - om och när så nöden kräver - använda den där tvålen! "Du vet vad som gäller, eller hur? Tråkigt, men nu är det bara att sätta igång. Varsågod, hämta tvålen!" Sedan följer man med i badrummet och ser på, medan den lilla älsklingen löddrar sig till en minnesvärd livets visdom.









Dessa råd ger Anna Wahlgren en mamma som frågar om strategier som kan råda bot på hennes svärande barn.  Och folk frågar mig varför jag inte kan med kvinnan. Jag väntar med spänning på att mitt ex av Felicia Försvann skall dimpa ner i brevlådan.

Gazas tårar.

Jag tittar på Svt 1, dokumentären Gazas tårar och känner hur delar av mig dör inombord. Det är en norsk dokumentärfilm från 2010, filmad av Vibeke Lökkeberg som skildrar Gaza under Israels bombnedslag utifrån barnens perspektiv.



Jag fixar inte allt det här eländet som pågår runt om i världen. Jag gör verkligen inte det. Innan jag fick barn tittade jag alltid på nyheterna, lusläste tidningen och höll mig uppdaterad. Så är det inte längre. Jag orkar inte. Jag klarar det inte.



 Du kan se den här, på Svt plays sida om någon dag tror jag.  Gör det, det är en tänkvärd och brutalt ärlig dokumentär med bilder som man (i alla fall jag) inte alls är van att se.

WTF Aceh?!

Alltså har ni läst om det här som händer i Aceh. Att punkare grips av indonesisk polis, inte mindre än 64 stycken har blivit gripna, just av anledningen att de är punkare. Polisen ämnar  "byta deras äckliga kläder. Vi kommer ersätta dem med fina kläder. Vi kommer att ge dem tandborstar, tandkräm, shampoo, sandaler och böneutrustning”. Jag tror jag smäller av. Det här var det sjukaste jag läst på länge.





Läs mer på The Jakarta Globe: http://www.thejakartaglobe.com/home/aceh-punks-arrested-for-re-education/484549 

tajta kläder får flickor i förskoleålder att vilja banta

Tajta kläder får flickor i förskoleålder att vilja banta fattar ni, i förskoleålder, små tjejer som inte borde veta vad bantning är, och detta delvis på grund av de kläder som mamma och pappa väljer ut. jag vill fan kräkas.Att flickors kroppar sexualiseras tidigt och görs tillgängliga för allmän bedömning genom tighta kläder och att pojkar får ha sina kroppar i fred är ingenting nytt men det får mig att vilja gråta.. Jag blir så jävla ledsen, arg och uppgiven när jag ser små flickor utspökade som dockor på öppna förskolan, de kan inte röra sig, än mindre leka i allt ryschpysch (vem med sina sinnens fulla bruk sätter på en krypande bebis en kjol?!). Jag blir så trött.  

va i helvete,

Hor-, nej förlåt, strippdans för barn vad fan är det för fel på folk egentligen? Hur tänker dansläraren där? Hur tänker föräldrarna? Själv får jag lite ont i magen och känner att dagens femte kopp kaffe åker berg och dalbana. Jävla bockmongon.