CCR vs. Charlotte på ECDX

ECDX har börjat och wftda.tv visar alla bouts och såklart satt jag bänkad via datorn och följde brutet med spänning. CCR spelade tight, smart och bra och höll jämna steg med Charlotte som tog ledningen rätt så direkt från starten tack vare powerjam. Men sen, som CCR tog grepp om det, steppade upp och levererade.. Helvete vad stolt jag är över mitt lag!  När slutsignalen gick så stod scoreboarden på 90 - 200 till Crime City. En vinst som betyder mycket för rankingen, självkänslan och den framtida peppen.

Det var så väldigt mycket svårare att titta på brutet än att se alla uppdateringar på Facebook och instagram. Jag önskar så att jag var med i USA, det kliar i hela kroppen av att inte få skate med mitt lag och dom fattats mig så att jag känner mig deprimerad. Men samtidigt, denna enorma känsla av stolthet i bröstet, vetskapen om att alla svettiga träningstimmar vi lagt ner tillsammans ger utdelning. Att se hur alla spelare fick varandra att glänsa på tracken var magiskt. Jag sitter här hemma och skriker mig hes och torkar tårar av stolthet och jag kommer att fortsätta heja på mitt lag under hela turneringen och ta emot dem som hjältar när dom kommer hem. Shit vilken grej alltså! 

Att inte åka till USA

Crime City Rollers är mitt uppe i förberedelserna inför USA-resan som sker i början av juni i år. I tretton dagar skall CCR åka från NEw York upp mot Philadelphia för att där delta i ECDX. På vägen kommer laget att spela en rad uppvärmningsbouts mot högt rankade WFTDA-lag och jag kommer inte att följa med. Jag skall stanna hemma. I månader och veckor har jag grubblat på detta beslut, försökt att få ihop livspusslet med alla derbyresor och sakta men säkert  insett att jag inte fixar det. För första gången sedan sommaren 2010 då jag började med derby så känner jag att jag inte kan följa med på ett derbyevent på grund av familjen. Det är inte rätt mot någon. H jobbar och att lämna W till olika barnvakter känns inte rätt. Att åka till USA på en så pass lång resa och inte vara närvarande hundraprocent därför att tankarna är hos W i Sverige känns inte heller rätt. Innerst inne har jag nog vetat om att detta inte är min resa, peppen har inte riktigt infunnit sig och jag har mest haft  ångest över det. Känt att det är någonting jag måste ta tag i i framtiden men inte nu och det är inget bra tecken. Jag har världens bästa familj omkring mig och jag vet att dom tillsammans hade fått det att funka, stöttat mig i att åka till USA för det är sådana dom är. Dom förstår vilken chans det är, ser alla möjligheterna men jag kan inte tacka ja till deras hjälp därför att jag vet hur mycket jobb det hade inneburit för dem. Mitt mammahjärta säger nej och jag måste följa det.

Jag har grubblat och grubblat, vridit och vänt. Lekt med tanken på att åka en del av tiden, att ta med W och försökt se det från alla möjliga olika synvinklar men det går inte. Till saken hör också att det är så mycket annat som händer också. Det handlar inte enbart om tretton dagars USA - resa utan det är träningsläger och derby tre helger av fyra redan i maj, och ytterligare två helger i juni. För att kunna vara med på  det och göra ett bra jobb i Team Sweden så måste jag prioritera. Men fy fan vad jag har grubblat och vägt för och nackdelarna emot varandra och jag har mått riktigt dåligt under processen. När jag väl hade fattat beslutet och sa det rakt ut för första gången, det var först då det  kändes bättre. Hur det känns nu? Jag vet inte riktigt. Jag känner att jag har fattat ett riktigt beslut men jag är också medveten om vad jag missar och det är klart att det skaver, sticker och känns obekvämt. Och för att inte tala om denna rädsla, rädslan över att lämnas utanför gemenskapen i laget, tappa sin plats i lineupen och halka efter i utvecklingskurvan. Jag är så smärtsamt medveten om allt detta och klart att en del av mig är rädd att jag skall känna att jag gjort mitt livs misstag.. och ändå så vet jag att det här är det enda rätta.

Help sending CCR to ECDX

'

Snart, snart, nåja, i juni för att vara mer exakt kommer CCR att åka till USA för att spela en rad bouts och vara med i turneringen ECDX. 2014 är året då många europeiska ligor tar sig över till det förlovade (hawhaw) landet i väst och klart att CCR gör detsamma. The sky is the limit och vi kan göra precis vad vi vill men för att göra det så kan vi behöva lite hjälp. Vi har bland annat en insamling via Indiegogo där en kan skänka pengar, vartenda bidrag tar vi tacksamt emot. Vi säljer merch och vi ordnar fund-raisers och bootcamps. Känner du till någon som kan tänka sig att sponsra oss så kan du väl skrika till? 

Derbyoverload

Foto av Marko Niemelä

Om förra helgen var en perfekt balans av kvalitetstid med familjen och derby så var denna raka motsatsen. Hundra procent derby med bout mot STRD under lördagen och heldagsträning med Svenska landslagstruppen under söndagen 10  - 18.  Som lök på laxen fick jag feber under söndagen och mår nu som ungefär som en rutten banan ser ut. Jag är mörbultad, trött och frusen. Hur mycket minus det är på sömnkontot vill jag inte tänka på. Om det har varit värt det? Absolut. Jag njöt av varenda minut av lördagens bout. Stockholm var bättre den här gången och förtjänade verkligen sin vinst. Söndagens träning fick jag coacha en hel del av, kanske tur i oturen då jag verkligen inte var i skick att rulla på en sådan tuff nivå med feberfrossa och värkande leder. Det positiva då? W mår mycket bättre och är tillbaka på förskolan (äntligen - det tog 9 dagar!) och det har äntligen, äntligen börjat kännas som vår i Crime City. 

Meanwhile in Barcelona

Jag fick nyss en bild skickad till mig som gjorde mig helt varm i hjärtat. Kolla vad som trycktes till mig igår.



Tänk vilka kompisar jag har! Och tänk vad lite omtanke kan muntra upp. Istället för att hänga läpp över att jag inte är i Berlin på EROC så ska jag glädjas åt att få skatea några extra varv i en tom idrottshall innan jag kollar av CCRs framtid på ännu ett minimum skills och ikväll när jag kommer hem skall jag njuta av att februari är här med allt vad det innebär: att H kommer hem, biobesök, bouts, Stockholmsbesök, träningar med landslagstruppen och mycket mycket mer. Januari var både bra och dålig men känslan av att månaden är över infriar en viss lättnad i mig. Nu är det snart vår.

30. En grej jag är himla bra på.

En grej jag är bra på? Jag är väl inte bra på någonting? Eller är jag det..? Jävla jante! Jo jag är bra på en massa saker! Jag är bra på mitt jobb - på att se varenda unge och på att trolla med knäna så att verksamheten skall gå ihop. Jag är bra på att vara mamma, på att ta hand om mina vänner och min partner och jag är en jävel på roller derby.

Tidigare, i yngre år var jag lite ledsen över att jag inte var talangfull, jag har aldrig varit bra på att teckna, måla, fotografera och skapa och jag har varit lite nere över det vad är mitt kall? Nu känns det lite som att jag har hittat rätt, det är ju derbyn som är min "talang."

Try-outs are done!

Uttagningarna till den träningstrupp som senare kommer att utgöra det svenska landslaget i roller derby 2014 är färdiga och under natten till idag så gick det ut ett mejl till alla de spelare som deltog i try-outen förra helgen. Facebook svämmar över av glada såväl som ledsna statusuppdateringar och det vibrerar av förväntningar. Träningstruppen som har tagits ut är dynamisk, stark och har alla möjligheter i världen att komma långt under det kommande året. Som coach är det fantastiskt att få ta del av denna resa och kunna stå utanför och titta, reflektera och dokumentera, att få vara den som hjälper till att styra maskineriet i rätt riktning. Jag är stolt över hur långt svensk derby har kommit, för tre år sedan kunde de flesta av oss knappt någonting och idag är vi starka, stabila och har en rakt uppåtgående utvecklingskurva.

Derby blir vad vi som utövar sporten gör det till, by the skaters - for the skaters och nu skriver vi ny  svensk idrottshistoria. 

First hometeam-bout EVER!

Igår så boutade jag med mitt hemmalag Raging Ravens för första gången. Helt fantastiskt! Vi möte CCRs Möllans Mördarsniglar som gav oss en minst sagt tuff match. De första jammen låg vi under med tvåsiffrigt men sen vände vi det och höll ledningen till slutsignalen. Jag var i valet och kvalet om hurvida jag skulle spela eller inte men är glad att jag snörde på mig rullskridskorna och skatade tillslut. Jag är helt okej med min insats , jag gjorde en del bra saker på tracken även om jag tog mer penalties än vad som är ok och framförallt är jag så jävla glad för mitt hemmalag! Vi hade roligt, spelade ihop som ett lag och genomförde de planer vi satt upp - allting tillsammans under vartenda jam.

CCRs B-lag boutade mot ock City Rollers, ett roligt bout att kolla på och tredje gången gillt så vann DCR. En mycket välförtjänt vinst!

Guldstorm

Det rasar en storm utanför mitt fönster. Jag fick jobba över för att vårdnadshavare satt fast och inte kunde ta sig hem till Malmö igen och överallt på nätet kan jag läsa om hur mer än 80 000 hushåll i Skåne är utan el, om urblåsta fönsterrutor, flygande takpannor och strandsatta människor. Jag läser om nedfallna träd och avstängda broar. Kollektivtrafik som slutat gå för längesedan men det spelar inte så stor roll. I Borås rasade en guldstrid som Malmö tog hem. Två mål och tre poäng och det är över. Och nu den där känslan, den rasande, virvlande, fantastiska känslan i bröstkorgen. Jag dansar från rum till rum och fnittrar fylld av en skenande guldstorm. Att en kan älska så, i med och motgång, ryckas med, hänföras, beröras och förgås av ett spel en inte spelar själv det är så svårt att förstå.

Men äntligen guldet är hemma igen!

League practice

Idag tog jag mig tiden att gå på league-träning och eftersom att vi har nyintag nu så innebär det att det verkligen är alla nivåer representerade på tracken. Fokus för ikväll: crossovers och kommunikation - något alla alltid kan jobba på.

Varje gång jag är på en leagueträning blir jag nostalgisk. Det känns som att det var igår som jag inte kunde görs crossovers och ändå som en hel evighet sedan. Jag kan inte komma ihåg brytpunkten, det ögonblick när jag gick från att känns mig obekväm och som Bambi på hal is till bekväm och sugen på att pusha alla mina gränser på skatesen. När jag ser alla nykomlingar i låneskridskor förundras jag över deras mod och ihärdighet. När jag började var det inte alls lila mycket idrott, lila hårt och lika många människor och ändå tyckte jag att det var kämpigt då, kan inte låta bli att stanna vid tanken på om jag verkligen fortsatt om jag börjat nu? Om det kanske sporrat mig än mer?

Det är många ansikten som kommit och gått under mina år i ccr, en del kommer ofta tillbaka efter pauserna och det är fint att se. Jag tänker ofta på min egen tid som "fresh meat" när vi har nyintag, hur många glada tillrop jag fick, så mycket hjälp och vägledning och på hur känslan av att vara en del av ett sammanhang växte i takt med att jag lärde känna fler och fler av spelarna.

YOLO

Ännu en scrimmagesöndag är till ända och jag planerar ingenting annat än att ligga och smälta i soffan fram tills dess att jag orkar masa mig till sängen.

Dagens bout mellan Västerås och PMS-monstren från CCR var fantastiskt rolig att titta på och det är ett nöje att se hur alla spelare utvecklas och tar mer plats. Det känns verkligen som att svensk roller derby är på rätt väg och att vi blir starkare för varje månad som går. CCR vann med dryga 25 poäng men det känns som att det hade kunnat gå på ett ut. CCR tog ledningen i början men sen svängde det mer och mer och Västerås kom nästan ikapp.  Jag är nöjd och lycklig efter en helg som denna. Nöjd för att jag fått skatea och träffa roliga människor och så väldigt, väldigt lycklig över att få vara en del av Crime City Rollers, A-laget och sporten. Ofta känner jag att jag inte vill träna, mycket på grund av stress och tidspress och för att logstiken är så pass svår att få till men ändå så tar jag mig till träningen och nästan varje gång jag lämnar sporthallarna så känner jag mig lättare, gladare och starkare. Det är få saker här i livet som får mig på så bra humör som track-tid tillsammans med mitt älskade lag.

YOLO har gått mot sitt slut, ett två dagars-event med  scrimmage, bout oh en handfull olika klasser. Tack alla som var med och gjorde det möjligt och tack alla som kom och skateade med oss.

IKEA OR DEATH?

Nu är jag mör efter ett gäng timmars bootcampande, skatande, coachande och många, många skratt. Jag känner mig glad och lycklig över att ha så många fina människor i min närhet och jag är en mycket stolt mamma. Att W följer med på sådana här grejer gör det hela så mycket roligare.
Hittade den fantastiska sidan Ikea or death inne hos Addi och måste säga att testet piggade upp såhär på lördagskvällen. Jag scorade också 20 rätt av 20, men så är jag en återkommande IKEA besökare också.  Förmodligen är det lite roligare (och mycket svårare) om en inte är från Sverige och/eller inte så insatt i musik.

YOLO

Det har äntligen blivit dags för CRIMECON 2013, årets upplaga går under namnet YOLO  och peppen är total, total I tell you! Hela dagen är det olika klasser, och jag skall både skatea och coacha, två saker som jag verkligen älskar här i livet och imorgon skall jag får titta (!) på ett bout mellan CCRs PMS:are ochg Västerås och sedan skall jag få scrimma med alla fantastiska människor som har kommit till Malmö. En fantastisk helg med andra ord!

Nu: Crime City Love!

Breaking in new skates

Få saker är så smärtfyllt och frustrerande som att skatea in nya rullskridskor. Kan ni gissa vad jag gör just nu? Sådär lagom innan ett viktigt bout.

Jag skaffade mig ett par 495or i samband med SKOD 13 och härom veckan så kom de äntligen. Efter lite meckande och byte av platta så har jag nu skateat på dem i lite drygt tre veckor och det fungerar verkligen inte. Det gör så satans ont och jag kommer på mig själv att ha ångest över tisdagens träning redan på måndag morgon. Och snart boutar vi. Om mindre än två veckor så spelar vi mot Toger Bay och Lonon Rollergirls i Cardiff. Det är verkligen dålig timing det här. Jag lyssnade på en del andra som sa att det gick som en dans att saktea in 495:orna och att det inte alls var så illa som de andra rullorna och tänkte att det är lugnt. Men nej, det är det inte och nu börjar jag bli desperat. Förutom att jag får skav på fotknölarna, något som jag kan leva med och avhjälpa elativt lätt så gör högerfoten och knölen vid lilltån så ont att det nästan svartnar för ögonen när jag gör one foot plow stops. Hockeystops är helt uteslutet och turn around toestops funkar bara åt ett håll. Ja ni fattar, läget är verkligen desperat. Jag har haft dem hos skomakare nu ett par gånger, ett sista försök att lästa ut dem och få dem att passa. Håll tummarna för att det funkar för annars vet jag inte vad jag tar mig till!

Hemmaträning

Tiden räcker inte till alla för att jga skall kunna gå på gym, andra sorters pass typ Friskis eller utöva någon annan idrott utöver roller derbyn. När jag inte är iväg med derbyn vill jag bara vara hemma och visst ligger det mig i fatet ibland. Det är inte lika lätt att ta sig ut på en löptur när man har barn, framförallt inte om man jobbar heltid och har barn som skall vara i säng 18.30 för att orka med nästkommande dag på förskolan. Men ändå så blir jag så trött på alla dom som säger att det inte går. Det handlar väl om vilja oche th prioritera?

Jag gillar att träna hemma och har äntligen hittat en rutin för det. Jag tränar konditionstränig med hjälp av en crosstrainer ett par, tre gånger i veckan och sedan kör jag lite tabata-inspirerad styrka på vardagarumsgolvet. Det går att träna var som helst, när som helst bara en vill.

Idag blev det 10km på ett av de förinställda programmen. Det och lite plankor och armhävningar tog lire drygt 30 minuter och jag vet att det gör mig till en bättre derbyspelare.




26 minuter, 10km och lite styrka är lika med en lite lagom svettig aloha.

Crime City Love

Nu är det snart dags för premiären av dokumentärfilmaren Klara Levins film  Crime City Love och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös. Dokumentären handlar om mig, Bitter, Fenix och Bobicat och om Crime City Rollers och våra viljor och konsten att kombinera sporten med våra liv och alla vardagliga måsten. Filmen kommer att ha världspremiär i Folkets park i Malmö den 11 Augusti. Läs mer om eventet vetja!

Det kommer att bli en fantastisk kväll i parken med försnack med medverkande i filmen och Klara, musikvideo-visningar med Loop Troop. Det kommer att finnas möjlighet att testa på att åka rullskridskor tillsammans med derbyspelare från CCR, en sambaorkester skall tydligen spela  och mycket annat i parken händer också - precis som vanligt. Är du i Malmö? Kom!

Skånes Fria har också skrivit en liten artikel om filmen och premiären.

Sjukgymnastik

Tisdag och dags för sjukgymnastik igen. Jag tar mig själv i kragen och cyklar dit, pushar mig själv och känner hur svetten bryter fram i hårfästet. Lite egentid - semester och sommarlov är fantastiskt men just nu har jag W 24/7 och ingen tid att stänga av/varava ner och bara vara jag med tanke på att nätterna är ett enda långt marathon av nattskräck/mardrömmar/jag är törstig mamma/måste kissa/sova ovanpå mig. Det känns bra och knäet håller, mer och mer för varje dag som går. Sjukgymnasten berömmer och vi lägger på vikter. Det kommer att bli bra det här tänker jag och jag känner mig nöjd. i nästan tjugo minuter så tänker jag inte en enda gång våta hudnosar och mjuk päls utan jag fokuserar på att pressa kroppen så mycket det bara går och fy fan vad skönt det är. En meditativ andning och en sista tio minuter på crosstrainern med fullt motstånd och så hög fart som kroppen klarar av innan jag cyklar och köper jordgubbar och vattenmelon på torget.

Att få den här kroppen redo att spela SM på mindre än två veckor känns just nu i skrivande stund som en helt okej grej. Klart jag fixar det.

Hemmalagsbout

I går var det bout och inte vilket bout som helst inte utan Crime City Rollers första hemmalagsbout. Möllans Mördarsniglar och Stardestroyers drabbade samman i Limhamns Ishall och eftersom att mitt hemmalag är Raging Ravens så föll det på min lott att organisera hela grejen. 

Det märks att CCR har rutin på att organisera bouts, alting gick smidigt och trots att jag och W "jobbade" hela dagen så kunde vi verkligen njuta av både juniorboutet  (som var jättejämt!) och hemmalagsboutet. Det är så väldigt sällan jg får chansen att kolla på derby utan att skulla spela själv. Vimplarna pysslade jag och W ihop tillsammans. Annat som var nytt var skyltvekstaden - den blev en succé! W målade hela den blå skylten själv, mycket bestämt deklarerade han att han hejade på döden, hennes första bout och allt! 

Jag älskar helgerna och kvällarna, ja all tid jag spenderar med honom. För varje dag som går så lär jag känna honom ytterligare och det är så coolt vilken unge han är. Självständig, påhittig, modig, rolig, busig och godhjärtad. Även om han inte varit min så hade jag varit imponerad över honom och hans sätt.