Team Sweden förbereder sig för Dallas 2014

Final cut är gjort och jag kom med. Jag är med i Svenska landslaget i rollerderby 2014 och skall åka till Dallas för att spela i världscupen. Hur coolt är inte det på en skala?! Jag känner mig så glad och peppad och stolt över hur långt treäningstruppen har kommit och över allas personliga utveckling. Det har varit ett otroligt halvår fyllt av blod svett och tårar och nu har vi gått in i nästa fas.  Om du vill hjälpa oss att komma till Dallas så går det bra att donera pengar till laget via vår Gofundme kampanj som finns här: http://www.gofundme.com/bzkdbk

Knästatus innan SM

Kroppen efter en träninghelg med över 20 timmar onskatesträning och ytterligare offskateträning plus ett bout mot Team USA? Öm. Blåslagen och öm men ändå en känsla av frid och nöjdhet.

 Helgen i Stuttgart var på alla sätt fantastisk och jag lärde mig mycket nytt. Bara att få spendera så mycket tid onskates tillsammans med andra spelare som en inte känner är guld värt, det får en att utvecklas riktigt mycket. Klasser som full body blocking och backwards blocking gav så extremt mycket.Tyvärr trillade jag under lördagens andra klass och skadade mitt bra knä, kände att det var ej rejäl smäll och tog det därför lite lugnt under resten av löradgens klasser - ville vila upp mig innan boutet. Boutet gick bra att spela, jag hade inte ont - hög på adrenalin som jag var och med mycket endorfiner i kroppen men däremot i söndags när jag vaknade, då kan jag säga att det kändes aningen annorlunda. Den blodutgutelse och svullnad som tidigare funnits strax under knäskålen hade vandrat runt till ett blåmärke kring knäskålen och det gjorde skitont när jag sträckte på benet. Jag kunde köra ändå men tog det lite lugnare. 

I måndags på träningen kändes jag sliten i kroppen, långsamma rörelser och framförallt en jävligt ömt knä som inte alls hängde med. När jag kom hem och stod i duschen insåg jag att svullnaden och blånaden krupit sig bakåt i knävecket också och vandrat upp längs benet mot muskelfästena/ligamentfästena på baksidan av benet så resten av veckan har jag mest tagit det lugnt. Tittat på mycket derby, vilat, läst strategier och vilat lite till. Njutit av att vara hemma och planerat en fantastisk överraskningsfest, mer om den en annan gång. Igår var det sista träningen innan SM i Borås och jag kände att det var dumt att riskera något så jag gick offskates. Idag känns knäet betydligt mycket bättre och det gjorde inte ont när jag steg upp i morse. Goda prognoser inför helgens bouts alltså.

CCR vs. Roc Stars

CCR spelade sitt första bout i USA under natten. Klockan ett svensk tid ljöd första visslan och jag följde uppdateringarna från matchen med blandade känslor och adrenalinet flödande i kroppen. Det kändes mer än väntat att inte vara med. Jag har inte missat många bouts alls sedan jag började min boutkarriär, jag har valt att inte åka med till Glasgow för ett bortabout en gång för många år sedan när det skulle spelas ett bout med ett mixat A och B lag men i övrigt tror jag att jag spelat mer eller mindre allt fram till den här USA turnén då och med ens så grep den där känslan tag i mig. Fan, vilket beslut som jag har fattat. Jag kommer inte att komma in i gemenskapen igen, jag är utanför och alla andra har det så bra utan mig.  Jag  vet att det inte är sant, att det inte alls är så och att jag inte är den enda som inte är med på USA-resan men det går inte riktigt in i mig, inte just nu. Hela heögen har jag kastats mellan att vara så innerligt glad över att jag valde rätt, att stanna hemma. Jag har haft fantastiska dagar i solen med fina människor och mycket kvalitetshäng med W men så smyger det sig på. Den där känslan. Fy fan.

Bättre blev det inte av att W fått tillbaka sin förkylningsastma med full kraft, från att ha varit lite snorig i ett par dagar så slog det på med full fart igår så natten har bestått av inhalatorer, slemkräk, byte av lakan, tårar och en massa hostande. Antal timmar sömn? Ungefär en sammanhängande och sex utspridda kvartar. Antal säsonger av Förrådsfyndarna som jag plöjt igenom? Två.  Boutet då? Final score 224 -151 till Roc Stars. CCR kämpade bra och jag tror att vi kan ha tjänat i ranking på detta bout. Roc City är rankade på plats 92 i division 2 och CCR är för närvarande rankade på plats 145 i division 3. 

Att inte åka till usa del II

I april så gick jag ut med beslutet om att inte följa med mitt lag till USA och spela en rad bouts för att sedan delta i den stora turneringen ECDX. Just då kändes det okej. Det gör det inte längre. Om fem dagar så åker laget till USA tillsammans och ensam kvar blir jag med en hel hög negativa känslor. Jag är rädd för att bli utanför, att inte få komma in i lag-gemenskapen igen och för att förlora min plats. Jag vet att jag inte kan åka därför att jag helt enkelt inte får ihop det, jag har ingen barnvakt, jag känner att jag inte vill vara borta från W så länge även om barnvaktsbiten skulle kunna lösas, jag har inte tagit semester och jag känner att jag faktiskt inte kan just nu därför att det inte känns rätt, detta är inte min USA-resa men så ändå denna känsla, paniken över att inte åka med, sorgen och bitterheten som smyger sig på när jag läser statusuppdateringar på facebook och när jag hör lagkamrater prata om alla spännande grejer som skall hända. Jag försöker att hålla fokus på SM i Borås och på det kommande boutet mot Team USA med svenska landslaget men i sanningens namn så går det sådär, eller nä, det går faktiskt inget bra alls. 

Helsinki, London och Stockholm

Foto av Marko Niemelä 

Helsinki var mest skit om sanningen skall fram, i alla fall lördagen. Söndagen blev bra mycket bättre med start i att få spela bout mot Kallio (som tog hem en välförtjänt vinst) tätt följt av häng i solen och sedan ett av de bästa kulturbesöken på länge:  Tove Jansson 100 år. En helt fantastisk utställning sprängfylld av måleri, skulpturer och film som avnjöts tillsammans med två av CCRs finaste personer. Senaste helgen tillbringades i London, en stad som för mig är rätt opersonlig och ganska hemsk med mycket, mycket restid men helgen har varit över förväntan på alla sätt och vis. Fantastiska bouts i en mycket speciell venue, häng med fina människor och shopping. Kanske snart att jag omvärderar London och överväger att åka dit igen.

Jag hinner inte riktigt med, familjen, jobbet och träningen tar allt och det som finns kvar måste läggas på sömn just nu för att jag överhuvudtaget skall fungera. Bloggen blir lidande, alla sociala relationer blir lidande och offskateträningen också - något jag ämnar ändra på så fort som möjligt.  När jag får en stund över (och orkar) tänker jag berätta om boutsen vi spelade i London för dom var episka på alla sätt och vis. Egentligen så skulle jag också behöva kräka ur mig om valet och prata lite politik men det hinner jag inte nu för nu måste jag boka biljetter till nästa derbyresa. I helgen åker jag till Stockholm för ännu en träningshelg med Svenska träningstruppen, det kommer att bli fint men just nu längtar jag efter en ledig helg som får spenderas i lägenheten, där jag kan somna i min egen säng och äta lyxig, lång frukost tillsammans med W.  Nu är det mindre än 20 arbetsdagar kvar innan semestern, det får mig att stå ut och känna mig ännu mer peppad. Sommaren 2014 har så jävla mycket fint att bjuda på.

COMIN UP: SMÖRGÅSBRAWL

Så snart är det dags att åka till London igen, denna gång med Team Sweden och det kommer att bli så grymt! Alla bouts spelas under lördagen, först möter vi Team England och sedan spelar Batter C mot Cambridge Rollersbillies och som avslutning på dagen så kör Team Sweden mot Brawl Saints. Den här våren och sommaren  bjuder på så mycket derby att det för mig är omöjligt att tacka ja till allting (till exempel USA-resan) men det finns inte en chans i världen att jag missar denna episka helg i slutet av maj!  Derby i toppklass på europeisk mark, det är fina grejer det.Är du också sugen på att komma?  Läs mer om hela helgen på facebookeventet. Själv drömmer jag om en gulblå hejaklack som står och skriker i kurva tre i Crystal Palace. Det hade varit riktigt fint.

Hittade dessa bilderna i en gammal mapp på datorn och kände direkt hur peppen spred sig i hela kroppen. Snart selar vi mot USA igen! Förutom dom här två gamla godingarna (som jag inte vet vem som fotograferat)  hittade jag en hel del annat spännande. Om jag uttrycker mig som så: det har hänt mycket sedan 2010 då jag började med roller derby. Det känns som att det är en annan sport vi spelar nu.

Att inte åka till USA

Crime City Rollers är mitt uppe i förberedelserna inför USA-resan som sker i början av juni i år. I tretton dagar skall CCR åka från NEw York upp mot Philadelphia för att där delta i ECDX. På vägen kommer laget att spela en rad uppvärmningsbouts mot högt rankade WFTDA-lag och jag kommer inte att följa med. Jag skall stanna hemma. I månader och veckor har jag grubblat på detta beslut, försökt att få ihop livspusslet med alla derbyresor och sakta men säkert  insett att jag inte fixar det. För första gången sedan sommaren 2010 då jag började med derby så känner jag att jag inte kan följa med på ett derbyevent på grund av familjen. Det är inte rätt mot någon. H jobbar och att lämna W till olika barnvakter känns inte rätt. Att åka till USA på en så pass lång resa och inte vara närvarande hundraprocent därför att tankarna är hos W i Sverige känns inte heller rätt. Innerst inne har jag nog vetat om att detta inte är min resa, peppen har inte riktigt infunnit sig och jag har mest haft  ångest över det. Känt att det är någonting jag måste ta tag i i framtiden men inte nu och det är inget bra tecken. Jag har världens bästa familj omkring mig och jag vet att dom tillsammans hade fått det att funka, stöttat mig i att åka till USA för det är sådana dom är. Dom förstår vilken chans det är, ser alla möjligheterna men jag kan inte tacka ja till deras hjälp därför att jag vet hur mycket jobb det hade inneburit för dem. Mitt mammahjärta säger nej och jag måste följa det.

Jag har grubblat och grubblat, vridit och vänt. Lekt med tanken på att åka en del av tiden, att ta med W och försökt se det från alla möjliga olika synvinklar men det går inte. Till saken hör också att det är så mycket annat som händer också. Det handlar inte enbart om tretton dagars USA - resa utan det är träningsläger och derby tre helger av fyra redan i maj, och ytterligare två helger i juni. För att kunna vara med på  det och göra ett bra jobb i Team Sweden så måste jag prioritera. Men fy fan vad jag har grubblat och vägt för och nackdelarna emot varandra och jag har mått riktigt dåligt under processen. När jag väl hade fattat beslutet och sa det rakt ut för första gången, det var först då det  kändes bättre. Hur det känns nu? Jag vet inte riktigt. Jag känner att jag har fattat ett riktigt beslut men jag är också medveten om vad jag missar och det är klart att det skaver, sticker och känns obekvämt. Och för att inte tala om denna rädsla, rädslan över att lämnas utanför gemenskapen i laget, tappa sin plats i lineupen och halka efter i utvecklingskurvan. Jag är så smärtsamt medveten om allt detta och klart att en del av mig är rädd att jag skall känna att jag gjort mitt livs misstag.. och ändå så vet jag att det här är det enda rätta.

Team Sweden spelar mot Team USA

I vinter är det dags för en ny världskupp, i år kommer den att hållas i Dallas. Vet ni vad bästa uppvärmningen är inför denna episka turnering? Jo, att spela mot världens bästa roller derbylag. Gissa vad vi skall göra sista helgen i juni? Exakt! Vi skall bouta mot USA ännu en gång, denna gång i Stuttgart och jag hoppas verkligen att det är i samma arena som CCR boutade i för något år sedan för jag fullkomligen älskade allt med den hallen. Golvet, ljudet, läktarna, omklädningsrummet, allt var gött! Jaja, i alla fall, i samband med dettta episka bout kommer USA också att spela mot Tyskland samt hålla ett tvådagars bootcamp. Tydligen så är det så att boutet kommer enbart att vara öppet för bootcampdeltagarna. Men i stora drag är det tredagars bootcamp på två tracks och två bouts under helgen.  När jag tänker på det så känns det lite som att jag kommer att kissa på mig, kommer också på mig själv med att tappa fokus på grund av all peppighet jag känner så nu har jag gett mig tänka-på-derby-förbud i alla fall under jobb vilket leder till att jag ligger och känner mig helt kissnödig av pepp och förväntan om kvällarna när jag skall sova så jag kommer inte till ro och har nu extremt minus på sömnkontot. Tur att det snart är långhelg. Maj och juni är fullspäckade med derby, tur att jag har semester sen så att jag kan vila upp mig och spendera lata dagar i huset vid havet och hänga i Folkets Park med W och hälsa på H när han är på festivaler och jobbar. 2014 är hästens år. Hästens år kommer att vara ett hårt men episkt år.

Help sending CCR to ECDX

'

Snart, snart, nåja, i juni för att vara mer exakt kommer CCR att åka till USA för att spela en rad bouts och vara med i turneringen ECDX. 2014 är året då många europeiska ligor tar sig över till det förlovade (hawhaw) landet i väst och klart att CCR gör detsamma. The sky is the limit och vi kan göra precis vad vi vill men för att göra det så kan vi behöva lite hjälp. Vi har bland annat en insamling via Indiegogo där en kan skänka pengar, vartenda bidrag tar vi tacksamt emot. Vi säljer merch och vi ordnar fund-raisers och bootcamps. Känner du till någon som kan tänka sig att sponsra oss så kan du väl skrika till? 

Anarchy in the UK 2014 Its on!

En halvdag med nätverksträff och konferensande var ungefär vad jag mäktade med. Barnvaktslösheten och käsnlan av att behöva tanka närhet med familjen gjorde sig påmin och jag orkade inte jonglera med alternativa lösningar vilket känns lite sorgligt men ändå helt okej. Jag har aldrig missat några diskussioner under en nätverskträff innan och visst, jag är ledsen över att inte kunna delta i givande diskussioner och pusha den svenska derbyn framåt och få ta del av alla spännande diskussioner men samtidigt så lugn och trygg med vetskapen om att det är de andra kloka, trygga representanterna som fattar beslut. Det är en mycket handlingskraftig grupp med kvinnor som både vill och verkar för den svenska derbyns bästa. Så istället för att hänga på hotellet och nätverka efter en lång dag full av derbydiskussioner sitter jag här i soffan tankad med kärlek från en febrig fyraåringskropp och lyssnar på sovandetagen genom den öppna sovrumsdörren. Jag har tända ljus och en  kopp te och tittar på livestreamen (precis som hela resten av derbyvärlden som inte kan vara i London just nu...). Rocky Mountain Rollergirls, Toronto Roller derby, Detroit Roller Derby Girls och London Rollergirls drabbar samman på Europeisk mark i London. Anarchy in the UK 2014 har äntligen börjat. Vi snackar derby i världsklass, topp tio nivå och London är i toppform. London vs. Detroit: 311 vs. 22, London vs. Toronto: 477 vs. 41 och nu halvtid mellan London och Rocky Mountain där London tagit ledningen. Livet är mer än okej just nu trots att det inte blir som planerat, tänkt och förväntat och trots att snorigheten  och hängigheten aldrig verkar ge med sig.

Derbyoverload

Foto av Marko Niemelä

Om förra helgen var en perfekt balans av kvalitetstid med familjen och derby så var denna raka motsatsen. Hundra procent derby med bout mot STRD under lördagen och heldagsträning med Svenska landslagstruppen under söndagen 10  - 18.  Som lök på laxen fick jag feber under söndagen och mår nu som ungefär som en rutten banan ser ut. Jag är mörbultad, trött och frusen. Hur mycket minus det är på sömnkontot vill jag inte tänka på. Om det har varit värt det? Absolut. Jag njöt av varenda minut av lördagens bout. Stockholm var bättre den här gången och förtjänade verkligen sin vinst. Söndagens träning fick jag coacha en hel del av, kanske tur i oturen då jag verkligen inte var i skick att rulla på en sådan tuff nivå med feberfrossa och värkande leder. Det positiva då? W mår mycket bättre och är tillbaka på förskolan (äntligen - det tog 9 dagar!) och det har äntligen, äntligen börjat kännas som vår i Crime City. 

Om att ha haft en fantastisk helg

Helgen har vart fantastisk och jag har fått ägna mig åt de saker som får mitt hjärta att banka allra hårdast just nu: familjen & derby och det känns fullkomligen magiskt. 

Under mina snart fyra år som aktiv inom derbyn så har majoriteten av mina helger vigts åt derbyrelaterade grejer. Det är lätt att fastna i ekorr-hjulet och dras med i roller derbyn, att drabbas och en drabbas på mer än ett sätt.  Det dröjer inte längre innan ens umgängeskrets till 99% består av derbymänniskor på grund av att en dels inte hinner umgås med någon annan på grund av all den tid som en investerar i föreningen och dels på grund av att gamla polare tenderar att tröttna för att derbyfrälsta människor är på gränsen till obehagliga, sekt-lika och det är faktiskt inte alls roligt att prata om roller derby i timmar om en inte är aktiv själv. Jag har drivit mig själv till en position där jag satt derbyn framför nästan allt annat i mitt liv, styrelsemöten, lagmöten, träningar, fund-raisers, planeringsmöten och strategikvällar har gått före sånt som jag aldrig någonsin skulle ha gett avkall på innan jag föll för derbyn. Sedan en tid tillbaka prioriterar jag annorlunda, jag vägrar att förlora det som betyder mest för mig: min familj och jag vägrar att bränna ut mig ytterligare en gång på grund av derby. Det finns absolut ingenting positivt i det. Missförstå mig inte, derbyn är fantastiskt bra på många sätt, den fungerar stärkande, stöttande och systerskapet öppnar dörrar som för många aldrig tidigare funnits där men derby kan också vara tärande, krävande och kvävande och jag tror att många mår dåligt av derbyn (i alla fall i perioder) men att det inte är någonting vi pratar högt om.

Helgen har varit fantastisk just därför att jag haft kvalitetstid med familjen, vi har hängt, skrattat och skojat.  Jag bortprioriterade årsmötet och handlade årkläder till W, hängde ute på landet och andades vårluft, hann njuta av konversationer med mina kära föräldrar och jag har hunnit titta på både bilarfilmen, den långa färden och ice age 3. Vi har hunnit möblera om, storhandla och åka på utflykt och som grädde på moset så har jag hunnit scrimma. Jag skall inte ropa hej ännu men det känns som att jag äntligen har hittat en balans mellan livet och derbyn för en sak är säker, derby är inte livet, det är enabart en del av det. 

Meanwhile in Barcelona

Jag fick nyss en bild skickad till mig som gjorde mig helt varm i hjärtat. Kolla vad som trycktes till mig igår.



Tänk vilka kompisar jag har! Och tänk vad lite omtanke kan muntra upp. Istället för att hänga läpp över att jag inte är i Berlin på EROC så ska jag glädjas åt att få skatea några extra varv i en tom idrottshall innan jag kollar av CCRs framtid på ännu ett minimum skills och ikväll när jag kommer hem skall jag njuta av att februari är här med allt vad det innebär: att H kommer hem, biobesök, bouts, Stockholmsbesök, träningar med landslagstruppen och mycket mycket mer. Januari var både bra och dålig men känslan av att månaden är över infriar en viss lättnad i mig. Nu är det snart vår.

30. En grej jag är himla bra på.

En grej jag är bra på? Jag är väl inte bra på någonting? Eller är jag det..? Jävla jante! Jo jag är bra på en massa saker! Jag är bra på mitt jobb - på att se varenda unge och på att trolla med knäna så att verksamheten skall gå ihop. Jag är bra på att vara mamma, på att ta hand om mina vänner och min partner och jag är en jävel på roller derby.

Tidigare, i yngre år var jag lite ledsen över att jag inte var talangfull, jag har aldrig varit bra på att teckna, måla, fotografera och skapa och jag har varit lite nere över det vad är mitt kall? Nu känns det lite som att jag har hittat rätt, det är ju derbyn som är min "talang."

Try-outs are done!

Uttagningarna till den träningstrupp som senare kommer att utgöra det svenska landslaget i roller derby 2014 är färdiga och under natten till idag så gick det ut ett mejl till alla de spelare som deltog i try-outen förra helgen. Facebook svämmar över av glada såväl som ledsna statusuppdateringar och det vibrerar av förväntningar. Träningstruppen som har tagits ut är dynamisk, stark och har alla möjligheter i världen att komma långt under det kommande året. Som coach är det fantastiskt att få ta del av denna resa och kunna stå utanför och titta, reflektera och dokumentera, att få vara den som hjälper till att styra maskineriet i rätt riktning. Jag är stolt över hur långt svensk derby har kommit, för tre år sedan kunde de flesta av oss knappt någonting och idag är vi starka, stabila och har en rakt uppåtgående utvecklingskurva.

Derby blir vad vi som utövar sporten gör det till, by the skaters - for the skaters och nu skriver vi ny  svensk idrottshistoria. 

Off we go!

November kom och snart är hon över. I kalendern har helgen varit rödmarkerad länge nu, det har blivit dags för Team Sweden try-outs, uttagningar till det svenska landslaget i roller derby. Jag har äran att tillsammans med fyra andra fantastiska coacher (Salli, Malou, Lina och Sofia) få lov att coacha och förhoppningsvis skatea med den fantastiska träningstrupp som kommer att plockas ut.

Jag packar mina väskor, dubbelkollar så att alla skydd är med och att jag har tågtider, hotelladress och helgens schema i tryggt förvar innan jag tar på mig kläderna och  smiter ut genom dörren. Bakom mig lämnar jag en febrig W som har kräkts och är tung-andad, jag håller tummarna för att det inte är ännu en öroninflammation. Jag lämnar en varmt adventspyntad lägenhet som doftar kaffe, kärlek och trygghet, ett hem och jag känner hur känslorna åker berg och dalbana i mig. Det är svårt att älska på så olika sätt och så innerligt samtidigt men det går.

First hometeam-bout EVER!

Igår så boutade jag med mitt hemmalag Raging Ravens för första gången. Helt fantastiskt! Vi möte CCRs Möllans Mördarsniglar som gav oss en minst sagt tuff match. De första jammen låg vi under med tvåsiffrigt men sen vände vi det och höll ledningen till slutsignalen. Jag var i valet och kvalet om hurvida jag skulle spela eller inte men är glad att jag snörde på mig rullskridskorna och skatade tillslut. Jag är helt okej med min insats , jag gjorde en del bra saker på tracken även om jag tog mer penalties än vad som är ok och framförallt är jag så jävla glad för mitt hemmalag! Vi hade roligt, spelade ihop som ett lag och genomförde de planer vi satt upp - allting tillsammans under vartenda jam.

CCRs B-lag boutade mot ock City Rollers, ett roligt bout att kolla på och tredje gången gillt så vann DCR. En mycket välförtjänt vinst!

Guldstorm

Det rasar en storm utanför mitt fönster. Jag fick jobba över för att vårdnadshavare satt fast och inte kunde ta sig hem till Malmö igen och överallt på nätet kan jag läsa om hur mer än 80 000 hushåll i Skåne är utan el, om urblåsta fönsterrutor, flygande takpannor och strandsatta människor. Jag läser om nedfallna träd och avstängda broar. Kollektivtrafik som slutat gå för längesedan men det spelar inte så stor roll. I Borås rasade en guldstrid som Malmö tog hem. Två mål och tre poäng och det är över. Och nu den där känslan, den rasande, virvlande, fantastiska känslan i bröstkorgen. Jag dansar från rum till rum och fnittrar fylld av en skenande guldstorm. Att en kan älska så, i med och motgång, ryckas med, hänföras, beröras och förgås av ett spel en inte spelar själv det är så svårt att förstå.

Men äntligen guldet är hemma igen!

League practice

Idag tog jag mig tiden att gå på league-träning och eftersom att vi har nyintag nu så innebär det att det verkligen är alla nivåer representerade på tracken. Fokus för ikväll: crossovers och kommunikation - något alla alltid kan jobba på.

Varje gång jag är på en leagueträning blir jag nostalgisk. Det känns som att det var igår som jag inte kunde görs crossovers och ändå som en hel evighet sedan. Jag kan inte komma ihåg brytpunkten, det ögonblick när jag gick från att känns mig obekväm och som Bambi på hal is till bekväm och sugen på att pusha alla mina gränser på skatesen. När jag ser alla nykomlingar i låneskridskor förundras jag över deras mod och ihärdighet. När jag började var det inte alls lila mycket idrott, lila hårt och lika många människor och ändå tyckte jag att det var kämpigt då, kan inte låta bli att stanna vid tanken på om jag verkligen fortsatt om jag börjat nu? Om det kanske sporrat mig än mer?

Det är många ansikten som kommit och gått under mina år i ccr, en del kommer ofta tillbaka efter pauserna och det är fint att se. Jag tänker ofta på min egen tid som "fresh meat" när vi har nyintag, hur många glada tillrop jag fick, så mycket hjälp och vägledning och på hur känslan av att vara en del av ett sammanhang växte i takt med att jag lärde känna fler och fler av spelarna.