Helsinki, London och Stockholm

Foto av Marko Niemelä 

Helsinki var mest skit om sanningen skall fram, i alla fall lördagen. Söndagen blev bra mycket bättre med start i att få spela bout mot Kallio (som tog hem en välförtjänt vinst) tätt följt av häng i solen och sedan ett av de bästa kulturbesöken på länge:  Tove Jansson 100 år. En helt fantastisk utställning sprängfylld av måleri, skulpturer och film som avnjöts tillsammans med två av CCRs finaste personer. Senaste helgen tillbringades i London, en stad som för mig är rätt opersonlig och ganska hemsk med mycket, mycket restid men helgen har varit över förväntan på alla sätt och vis. Fantastiska bouts i en mycket speciell venue, häng med fina människor och shopping. Kanske snart att jag omvärderar London och överväger att åka dit igen.

Jag hinner inte riktigt med, familjen, jobbet och träningen tar allt och det som finns kvar måste läggas på sömn just nu för att jag överhuvudtaget skall fungera. Bloggen blir lidande, alla sociala relationer blir lidande och offskateträningen också - något jag ämnar ändra på så fort som möjligt.  När jag får en stund över (och orkar) tänker jag berätta om boutsen vi spelade i London för dom var episka på alla sätt och vis. Egentligen så skulle jag också behöva kräka ur mig om valet och prata lite politik men det hinner jag inte nu för nu måste jag boka biljetter till nästa derbyresa. I helgen åker jag till Stockholm för ännu en träningshelg med Svenska träningstruppen, det kommer att bli fint men just nu längtar jag efter en ledig helg som får spenderas i lägenheten, där jag kan somna i min egen säng och äta lyxig, lång frukost tillsammans med W.  Nu är det mindre än 20 arbetsdagar kvar innan semestern, det får mig att stå ut och känna mig ännu mer peppad. Sommaren 2014 har så jävla mycket fint att bjuda på.

Vi ses i Mumindalen!

Såhär glad var jag på efterfesten efter att ha spelat mot Team USA förra gången. Det var någonting helt speciellt det. Och extra stolt var jag också över min kära vän Salli som fått pris som MVP, något jag vill minnas att hon var väl värd efter den insatsen och den kommunikationen som hon höll igång på tracken. Jag tänker mig att jag kommer att se ungefär lika fånigt glad ut imorgon kväll när jag dricker mig en liten öl på kanske samma ställe. För nu drar jag till Finland för att spela två matcher i Helsingfors. Helsinki Allstars och Kallio Rolling Rainbows A-lag. Jag reser alltid till Finland med skräckblandad förtjusning och är överexalterad på denna resan. 

Veckan har gått i hundranittio med tusen olika projekt och spännande grejer. Nu är det fokus på derby som gäller! Packa det sista och sen svisch iväg! Hur gör ni när ni skall resa till bortabouts? Hur förbereder ni er bäst och vad är viktigast i era rutiner? Berätta allt, jag känner mig som en väldigt, väldigt yr höna just nu.

Bröllopsdag idag!

Idag är det Hs och min bröllopsdag. För fem år sedan gifte vi oss och hade ett hejdundrande kalas. Just d¨å sa vi att vi gör om samma grej igen  om tio år minus den packade, stammande och förvirrade vigselförrättaren, så nöjda var i med kalaset. Och vet ni? Den känslan sitter fortfarande i. När jag tänker på kärleken och känslorna så spritter det till i bröstet. Det är helt sjukt att en kan tycka om en annan människa på ett sådant sätt, med en sådan identitet. Fy fan vad coolt det är att få älska någon som älskar en tillbaka och att kunna skapa ett liv tillsammans.. Idag ses vi inte, de allra flesta bröllopsdagarna har vi faktiskt inte firat tillsammans däremot så har vi pratat extra mycket i telefon idag. Det är dom små sakerna som gör det. H, som det känns nu så kommer du alltid att vara min nummer ett!

Ps. När jag kommer hem så ska jag bjuda på fina bilder, yours truluy i finfin vit klänning och med blommor i håret. Det ni!

Egentligen så har jag tusen grejer som jag skulle vilja skriva om. Som till exempel Melodifestivalen, funderingarna kring livet och döden, Mirijams inlägg om chokladbullens dag, dagens fantastiska träning, sorgen om att inte åka med till USA och det där som är så spännande som kanske händer på jobb men jag orkar inte. Jag är helt slut, sådär ända in i märgen trött att allt jag egentligen vill är att lägga mig ner och gråta men det gör jag inte för istället sitter jag här undertiden som H packar sina grejer  och förbereder det där sista inför sommarens första jobb. Ledsen är jag också, att han skall åka känns tyngre än vanligt och jag vet inte riktigt var jag skall hämta kraften även om jag måste göra det. Det får bli en bild på det finaste jag sett i smyckesväg typ någonsin.

Det är väl knappast någon som har missat Konstgreppskarin och hennes fantastiska webshop  som är full av i ögonfallande smycken och olika prints som är så fina att jag blir helt salig. Finast av allt är det här halsbandet, jag dör så fint det är! Och varje gång jag läser texten så fladdrar det till i magen just för att det är så träffande. Om jag någonsin skall tatuera in en text så lär det ju bli denna som en påminnelse. Att alltid våga.  Egentligen skulle jag vilja köpa ett print också med samma text, rama in det och sätta upp på Ws rum. Jag har tyvärr inte haft möjligheten att köpa något sådant halsband, jag hann inte med innan dom tog slut och nu har jag inte råd. Jag unnar mig inte ett halsband i den prisklassen heller för den delen men åh vad jag önskar mig ett, nästan så att jag blir sjuk när jag tänker på det om kvällarna när jag skall somna. Jag blundar och visualiserar hur cool jag hade blivit om jag haft ett. 

Fantastiska fredag!

Fredagar alltså, kanske den bästa dagen på hela veckan. Inte bara för att det går att räkna ner timmarna till när helgen börjar och för att helg är lika med ledighet, utan för att det innebär fredagsfrukost på jobb, planerings och reflektionstid och en förjävla fin sångstund. Jag älskar också fredagarna för all den förväntning inför helgen som ryms däri och att få göra planer tillsammans med H och W för vad som skall hända under två långa dagar utan stress och måste-tider att passa. Fredagarna känns magiska helt enkelt.

 Den här helgen gör  vi inte så många planer alls, vi njuter mest av varandra för nu börjar jobbsäsongen för H igen. Knappt två veckors mjukstart blir det nu innan han är iväg större delarna av både juni och juli och som vanligt är det lite jobbigt. Jag tror aldrig att jag vänjer mig vid att han är borta men ändå så är det helt okej när han väl har åkt. Dagarna precis innan, det är dom som skaver och får mig att känna mig ur led och sedan är det samma grej när han kommer hem igen. Rutiner som skall anpassas viljor som skall passas in och en helt annan lunk än när det bara är jag och  W tillsammans. Jag visste vad han hade för yrke när vi träffades men ändå någonstans inom mig så trodde jag inte att han skulle fortsätta med det så många år till. Nu, mer än fem år senare och lika många "det är min sista säsong" så känns det som att han aldrig någonsin kommer att lägga av och jag har förlikat mig med den tanken. Rättså ofta får jag frågan hur jag orkar men jag förstår den aldrig. Vadå orkar? Jag älskar H av hela mitt hjärta, det är med honom som jag känner mig hel och när den känslan finns där - då finns det ingenting annat att välja på. 

Discharge på Mejeriet!

Fy satan i gatan vilken kväll! Så många fina människor på ett och samma ställe och så pass bra spelningar! Öl, kramar och återträffar. Nya bekantskaper och kära återseenden. Mina förväntningar på kvällen var höga och innerst inne var jag nog lite rädd att jag skulle bli besviken just därför. Tji fick jag. Kvällen var helt fantastisk och jag blir varm i hjärtat när jag tänker på hur många fina människor jag har runt mig. KNÆGT levererade en helt fantastisk spelning (som vanligt) och jag är djupt imponerad av Tomek på bas och Filips närvaro på scenen var en tiopoängare som alltid. Discharge levererade också och som vanligt så kändes kvällen alltför kort. Det här med att uteställen stänger ett alltså, det kommer jag aldrig att förlika mig med. Just där och då kändes Ariman som en fantastiskt bra idé så sagt och gjort. Ett gäng öl och efter en drink från någon mystisk person blev det taxi hem till Malmö igen. Sömnkontot är på minus och hålet i plånboken är ännu lite större men hjärtat svämmar över och peppen är påfylld. Den här helgen har varit topp tio och det bästa är att den inte är slut ännu, idag skall vi på sexårskalas och sedan tänker jag möblera om i lägenheten.

Jag hjärtar första maj!

Är helt euforisk pga all kärlek och alla fina människor. Kärlek, pepp och styrka överallt! Första maj i år har varit en helt fantastisk dag och jag är full av hopp.

COMIN UP: SMÖRGÅSBRAWL

Så snart är det dags att åka till London igen, denna gång med Team Sweden och det kommer att bli så grymt! Alla bouts spelas under lördagen, först möter vi Team England och sedan spelar Batter C mot Cambridge Rollersbillies och som avslutning på dagen så kör Team Sweden mot Brawl Saints. Den här våren och sommaren  bjuder på så mycket derby att det för mig är omöjligt att tacka ja till allting (till exempel USA-resan) men det finns inte en chans i världen att jag missar denna episka helg i slutet av maj!  Derby i toppklass på europeisk mark, det är fina grejer det.Är du också sugen på att komma?  Läs mer om hela helgen på facebookeventet. Själv drömmer jag om en gulblå hejaklack som står och skriker i kurva tre i Crystal Palace. Det hade varit riktigt fint.

Kalaslördag och träningssöndag

Så har vi äntligen, äntligen, äntligen kunnat ha fyraårskalas för W. Ett utomhuskalas med ballonger, vimplar, såpbubblor och vattenpistoler.  En riktig hit blev det med sommarvärme, korvgrillning, fiskdamm och mängder av lek. Kalasnoob som jag är hade jag satt tiden 12 - 14, tur att det finna andra föräldrar som vet att barn gärna leker längre än så och inte planerar in någonting under eftermiddagen, sista gästerna lämnade gården vid fyratiden. Om det inte hade varit för att vinterkräksjukan slog ut oss något så överjävligt hårt i januari så hade jag nästan önskat att  vi alltid skulle ha sommarkalas. Det är så mycket lättare att vara utomhus och sociala kontakter med förskoleföräldrar som en inte riktigt känner går så mycket lättare under en ljusblå himmel med gassande sol än i en trång lägenhet i slutet av januari. Enda missödet under kalaset var att jag råkade slå sönder ungefär tio koppar, dvs. 80% av vårt porslin precis när gästerna kommit. Smällar en får ta eller? Dessutom vill jag minnas att det finns ett gammalt ordspråk som lyder inget kalas utan kras. Inser nu också att jag måste handla nya muggar och har börjat snöa in på Muminmuggarna. Åh. Tänker ofta på hur stor min samling varit vid det här laget om jag köpt på mig en  varje gång jag varit i Finland för att spela bout...

Sommarvärmen håller i sig, termometern har visat över 20 grader hela helgen och och sanningen skall fram så var jag allt annat än sugen på att spendera dagens varmaste fyra timmar i en svettig träningshall men jag gjorde det ändå och jag hade jätteroligt! Jag har börjat coacha en del igen efter några månaders stopp och jag njuter av varje sekund. Det är roligt och  utmanande och framförallt så känner jag att det gör mig till en mycket bättre spelare därför att jag reflekterar så mycket mer. Så en och en halv timmes coachande, sedan en periodsreffande som outside packref och två perioders scrimmande summerar min derbysöndag rätt bra.

måndagstisdag

En ny vecka, också denna med fyra dagar och känslan av att det är måndag hela dagen, en måndagstisdag helt enkelt. Fyra dagars ledighet och vårvärme satt som en smäck och jag känner mig som en ny människa, eller i alla fall en mycket mindre trött människa. Jag är stark, benen känns pigga och det bor en lättnad i mitt bröst, en känsla av förväntan och pepp. Det här kommer att bli en fantastisk vår och sommar. Responsen på mitt förra inlägg har varit mycket större än vad jag kunnat ana. Jag har fått många mejl och många kommentarer både här, på facebook och när jag träffat ligakamrater och jag tänker att jag nog återkommer till det. Att det behöver stötas och blötas mer och dessutom så har en del av era kommentarer sått tankefrön och frågeställningar som jag nog måste besvara på men det får komma sen när jag landat ännu lite till i alltihop. Nu är det jobb, sol och lekplatshäng som gäller.

Hittade dessa bilderna i en gammal mapp på datorn och kände direkt hur peppen spred sig i hela kroppen. Snart selar vi mot USA igen! Förutom dom här två gamla godingarna (som jag inte vet vem som fotograferat)  hittade jag en hel del annat spännande. Om jag uttrycker mig som så: det har hänt mycket sedan 2010 då jag började med roller derby. Det känns som att det är en annan sport vi spelar nu.

Att inte åka till USA

Crime City Rollers är mitt uppe i förberedelserna inför USA-resan som sker i början av juni i år. I tretton dagar skall CCR åka från NEw York upp mot Philadelphia för att där delta i ECDX. På vägen kommer laget att spela en rad uppvärmningsbouts mot högt rankade WFTDA-lag och jag kommer inte att följa med. Jag skall stanna hemma. I månader och veckor har jag grubblat på detta beslut, försökt att få ihop livspusslet med alla derbyresor och sakta men säkert  insett att jag inte fixar det. För första gången sedan sommaren 2010 då jag började med derby så känner jag att jag inte kan följa med på ett derbyevent på grund av familjen. Det är inte rätt mot någon. H jobbar och att lämna W till olika barnvakter känns inte rätt. Att åka till USA på en så pass lång resa och inte vara närvarande hundraprocent därför att tankarna är hos W i Sverige känns inte heller rätt. Innerst inne har jag nog vetat om att detta inte är min resa, peppen har inte riktigt infunnit sig och jag har mest haft  ångest över det. Känt att det är någonting jag måste ta tag i i framtiden men inte nu och det är inget bra tecken. Jag har världens bästa familj omkring mig och jag vet att dom tillsammans hade fått det att funka, stöttat mig i att åka till USA för det är sådana dom är. Dom förstår vilken chans det är, ser alla möjligheterna men jag kan inte tacka ja till deras hjälp därför att jag vet hur mycket jobb det hade inneburit för dem. Mitt mammahjärta säger nej och jag måste följa det.

Jag har grubblat och grubblat, vridit och vänt. Lekt med tanken på att åka en del av tiden, att ta med W och försökt se det från alla möjliga olika synvinklar men det går inte. Till saken hör också att det är så mycket annat som händer också. Det handlar inte enbart om tretton dagars USA - resa utan det är träningsläger och derby tre helger av fyra redan i maj, och ytterligare två helger i juni. För att kunna vara med på  det och göra ett bra jobb i Team Sweden så måste jag prioritera. Men fy fan vad jag har grubblat och vägt för och nackdelarna emot varandra och jag har mått riktigt dåligt under processen. När jag väl hade fattat beslutet och sa det rakt ut för första gången, det var först då det  kändes bättre. Hur det känns nu? Jag vet inte riktigt. Jag känner att jag har fattat ett riktigt beslut men jag är också medveten om vad jag missar och det är klart att det skaver, sticker och känns obekvämt. Och för att inte tala om denna rädsla, rädslan över att lämnas utanför gemenskapen i laget, tappa sin plats i lineupen och halka efter i utvecklingskurvan. Jag är så smärtsamt medveten om allt detta och klart att en del av mig är rädd att jag skall känna att jag gjort mitt livs misstag.. och ändå så vet jag att det här är det enda rätta.

Påsk och traditioner

Hur firar ni påsk och andra traditioner? Jag har inte riktigt funderat över hur vi gör förrän nu, W är fyra år och det blir viktigare och viktigare för honom att vi alla är tillsammans och att vi gör likadant varje år. Att skaffa sig egna traditioner inom den närmsta familjen är spännande och nytt för mig. Det får mig att reflektera över hur mina föräldrar gjorde när jag var barn och fundera kring hur jag vill ha det nu i vuxen ålder. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det har blivit viktigare att dra paralleller mellan mitt föräldraskap och mina föräldrars i takt med att W blir äldre.

Jag minns mina barndomspåskar som helt fantastiska. Det var ledighet och fest. Huset städades, beroende på när påsken inföll var pappa mer eller mindre upptagen med jobb, lantbrukare som han är, men tiden för äggmålning och äggpickning fanns alltid där. Ibland var det enbart vi i den närmsta familjen och ibland kom det gäster, det var inte så viktigt att vi var mycket folk - utan att vi var alla tillsammans i familjen. För att inte tala om äggjakten, åh denna fantastiska tradition som min mamma har slitit med så länge jag kan minnas. En skattjakt utan dess like över gårdsplanen, inomhus, ut i trädgården igen och sedan vidare över gården. Små ledtrådar, gåtor och rebusar i färgglada ägg, gömda med omsorg och kärlek till både mig och min bror. Skatten var ofta en present, ibland stor och ibland liten och lite godis och jag hoppas att jag aldrig glömmer den där triumferande känslan när sista ägget hittats, stoltheten i bröstet över att ha klarat hela skattjakten och mamma och pappas glada tillrop. 

Det är exakt den typen av traditioner som jag vill föra vidare i min familj. Sådant som spelar roll, sätter spår. Blir viktigt och ihågkommet. I år firar vi påsk (så mycket påsk en nu kan fira utan att vara kristen..) i huset vid havet  men också i Malmö. Vi delar upp tiden så att vi hinner med det bästa av båda världarna och det passar oss perfekt. Långfredagen bjöd på äggjakt och påsklunch och igår skrotade vi runt i strandhuset, hängde på stranden och njöt av att kunna ligga på en filt på en grön gräsmatta och känna solen värma. Den här helgen har varit fullkomligen fantastisk och det bästa är att halva ledigheten är kvar.

havet alltså!

SÅ peppiga kommentarer!

Alltså hörrni, jag tror inte att ni förstår hur peppad och glad jag blir av en del kommentarer här på bloggen. Det betyder verkligen jättemycket att ni tar er tid att läsa och kommentera när det är något som faller er i smaken eller när jag skriver något som ni inte håller med om men sådana här genomsnälla och peppiga kommentarer, dom får mitt hjärta att kännas luddigt och att ni tar er tid att skriva så fint om mig till mig betyder så himla mycket.

Äntligen påsklov!

Det var med lätta steg och en bubblande glädje som jag tog mig till den sista träningen innan påskuppehållet igår. I vanliga fall brukar jag vara trött och seg under torsdagarna eftersom att jag måste gå upp så tidigt för att hinna till jobbet i tid. Jag gick upp precis lika tidigt som vanligt igår men peppen inför en långhelg och vetskapen om att jag kan skrota runt hela helgen gav mig mycket energi. 

 Jag har inte varit så pepp på träningen under de senaste månaderna, saker och ting har varit jobbiga och jag har behövt fatta en del svåra beslut. Vägen till att bestämma sig har varit lång för mig, lång och svår och snårig och jag har vägt fördelar mot nackdelar och känslan som infann sig i bröstet när jag uttalade mitt beslut högt för första gången var enbart lättnad. Jag vet att det här är rätt för mig och det är enbart det som spelar någon roll just nu. Lite frukost nu och sedan packar vi bilen och drar till huset vid havet för att tanka energi och hänga med resten av familjen. Detta kommer att bli en fin påsk.

Team Sweden spelar mot Team USA

I vinter är det dags för en ny världskupp, i år kommer den att hållas i Dallas. Vet ni vad bästa uppvärmningen är inför denna episka turnering? Jo, att spela mot världens bästa roller derbylag. Gissa vad vi skall göra sista helgen i juni? Exakt! Vi skall bouta mot USA ännu en gång, denna gång i Stuttgart och jag hoppas verkligen att det är i samma arena som CCR boutade i för något år sedan för jag fullkomligen älskade allt med den hallen. Golvet, ljudet, läktarna, omklädningsrummet, allt var gött! Jaja, i alla fall, i samband med dettta episka bout kommer USA också att spela mot Tyskland samt hålla ett tvådagars bootcamp. Tydligen så är det så att boutet kommer enbart att vara öppet för bootcampdeltagarna. Men i stora drag är det tredagars bootcamp på två tracks och två bouts under helgen.  När jag tänker på det så känns det lite som att jag kommer att kissa på mig, kommer också på mig själv med att tappa fokus på grund av all peppighet jag känner så nu har jag gett mig tänka-på-derby-förbud i alla fall under jobb vilket leder till att jag ligger och känner mig helt kissnödig av pepp och förväntan om kvällarna när jag skall sova så jag kommer inte till ro och har nu extremt minus på sömnkontot. Tur att det snart är långhelg. Maj och juni är fullspäckade med derby, tur att jag har semester sen så att jag kan vila upp mig och spendera lata dagar i huset vid havet och hänga i Folkets Park med W och hälsa på H när han är på festivaler och jobbar. 2014 är hästens år. Hästens år kommer att vara ett hårt men episkt år.

Hejdå lilla kaninen!

Ni vet den där kaninen som vi hittade på mitt jobb? En tamkanin helt ensam i centrala Malmö? Den som fick flytta in här hos oss och som nästan blev en del av familjen direkt? Den har fått ett nytt hem hos en barnfamilj med andra kaniner. Ett problem löst!

Help sending CCR to ECDX

'

Snart, snart, nåja, i juni för att vara mer exakt kommer CCR att åka till USA för att spela en rad bouts och vara med i turneringen ECDX. 2014 är året då många europeiska ligor tar sig över till det förlovade (hawhaw) landet i väst och klart att CCR gör detsamma. The sky is the limit och vi kan göra precis vad vi vill men för att göra det så kan vi behöva lite hjälp. Vi har bland annat en insamling via Indiegogo där en kan skänka pengar, vartenda bidrag tar vi tacksamt emot. Vi säljer merch och vi ordnar fund-raisers och bootcamps. Känner du till någon som kan tänka sig att sponsra oss så kan du väl skrika till? 

Anarchy in the UK 2014 Its on!

En halvdag med nätverksträff och konferensande var ungefär vad jag mäktade med. Barnvaktslösheten och käsnlan av att behöva tanka närhet med familjen gjorde sig påmin och jag orkade inte jonglera med alternativa lösningar vilket känns lite sorgligt men ändå helt okej. Jag har aldrig missat några diskussioner under en nätverskträff innan och visst, jag är ledsen över att inte kunna delta i givande diskussioner och pusha den svenska derbyn framåt och få ta del av alla spännande diskussioner men samtidigt så lugn och trygg med vetskapen om att det är de andra kloka, trygga representanterna som fattar beslut. Det är en mycket handlingskraftig grupp med kvinnor som både vill och verkar för den svenska derbyns bästa. Så istället för att hänga på hotellet och nätverka efter en lång dag full av derbydiskussioner sitter jag här i soffan tankad med kärlek från en febrig fyraåringskropp och lyssnar på sovandetagen genom den öppna sovrumsdörren. Jag har tända ljus och en  kopp te och tittar på livestreamen (precis som hela resten av derbyvärlden som inte kan vara i London just nu...). Rocky Mountain Rollergirls, Toronto Roller derby, Detroit Roller Derby Girls och London Rollergirls drabbar samman på Europeisk mark i London. Anarchy in the UK 2014 har äntligen börjat. Vi snackar derby i världsklass, topp tio nivå och London är i toppform. London vs. Detroit: 311 vs. 22, London vs. Toronto: 477 vs. 41 och nu halvtid mellan London och Rocky Mountain där London tagit ledningen. Livet är mer än okej just nu trots att det inte blir som planerat, tänkt och förväntat och trots att snorigheten  och hängigheten aldrig verkar ge med sig.