Kvällslektyren: D for Derby

D for Derby har ett nytt nummer ute, nummer tre för att vara mer exakt och äntligen är det skrivet på engelska! Kolla här!

Det finns en massa spännande artiklar om allt från världskuppen till LRG till Malmö Roller Derby Festival. Nu skall jag krypa ner i sängen och läsa innan jag somnar efter ett hårt och bra träningspass med världens bästa lag. Nedräkningen inför nästa bout är i full gång. Den nionde november spelar vi mot Nidaros hemma i Crime City.

First hometeam-bout EVER!

Igår så boutade jag med mitt hemmalag Raging Ravens för första gången. Helt fantastiskt! Vi möte CCRs Möllans Mördarsniglar som gav oss en minst sagt tuff match. De första jammen låg vi under med tvåsiffrigt men sen vände vi det och höll ledningen till slutsignalen. Jag var i valet och kvalet om hurvida jag skulle spela eller inte men är glad att jag snörde på mig rullskridskorna och skatade tillslut. Jag är helt okej med min insats , jag gjorde en del bra saker på tracken även om jag tog mer penalties än vad som är ok och framförallt är jag så jävla glad för mitt hemmalag! Vi hade roligt, spelade ihop som ett lag och genomförde de planer vi satt upp - allting tillsammans under vartenda jam.

CCRs B-lag boutade mot ock City Rollers, ett roligt bout att kolla på och tredje gången gillt så vann DCR. En mycket välförtjänt vinst!

Guldstorm

Det rasar en storm utanför mitt fönster. Jag fick jobba över för att vårdnadshavare satt fast och inte kunde ta sig hem till Malmö igen och överallt på nätet kan jag läsa om hur mer än 80 000 hushåll i Skåne är utan el, om urblåsta fönsterrutor, flygande takpannor och strandsatta människor. Jag läser om nedfallna träd och avstängda broar. Kollektivtrafik som slutat gå för längesedan men det spelar inte så stor roll. I Borås rasade en guldstrid som Malmö tog hem. Två mål och tre poäng och det är över. Och nu den där känslan, den rasande, virvlande, fantastiska känslan i bröstkorgen. Jag dansar från rum till rum och fnittrar fylld av en skenande guldstorm. Att en kan älska så, i med och motgång, ryckas med, hänföras, beröras och förgås av ett spel en inte spelar själv det är så svårt att förstå.

Men äntligen guldet är hemma igen!

Project: rainbow bed!

Senaste projektet här hemma har varit att bygga en säng. W önskade sig en cirkus-loftsäng som en regnbåge. Inte för att vi egentligen förstod vad han menade från början men första tanken var "klart att ungen ska ha en regnbågsloftsäng."





Vi har pratat länge om att byta Ws juniorsäng till en vanlig 90 säng så att han får mer plats och att jag eller H kan sova bredvid honom om det skulle behövs, enda anledningen till att det inte riktigt blivit av är för att vi upplevt att det stjäl lite för mycket lekbar golvyta och därför inte riktigt har varit värt det. De senaste veckornas snörvlanda, hostande och febrande Har också lännat lägenheten i något som kan liknas vid ett förfall. Nu när vi äntligen började må bättre infann sig den där skavande känslan och suget efter att göra om i lägenheten. Lösningen på det? Loftsängsbygge och planering av kommande projekt!

H har som den snickare han är ritat, mätt, borrat, reglat och skruvat enligt konstens alla regler och jag har kommit med glada tillrop från mitt sjukhörn i soffan. När jag sen började må lite bättre så kunde jag och W måla sängen tillsammans.




Visst blev det en refnbågs-cirkussäng! W har hela tiden varit med och berättar hur det skall vara, bestämt höjd, plats och färger och allt sånt där som är viktigt för en tre och ett halvtåring. Materialkostnaden med allt inkluderat, även färgen gick på ca 700 och sen köpte vi en ny madrass. Hela familjen är sjukt nöjda med resultatet!

Sjuk..

Så var det dags igen. VAB pch sjukdom. H kom hen från jobb i förra veckan med feber och ont i lungorna. Med hosta och snor låg han nerbäddad i drygt en vecka innan han klarade av att stiga upp igen, lagom till i fredags när jag åkte till Stockholm för nätverksträffen mer svenska skridskoförbundet. Gissa vem som började känna sig krasslig vid fredag lunch? Jo. Jag såklart. Feberdarrningar och kallskuret tvingades bort med aspirin complex hela helgen till på söndag kväll få jag kom hem och däckade. Idag är det onsdag och jag har äntligen förflyttat mig ut till soffan från sängen - framsteg med andra ord.

Jag vill bara gråta men det orkar jag inte. Jag hatar att vara sjuk, att känna mig så dålig att jag k te klarar av att göra saker. Jag får ångest, blir rastlös och kan inte alls tänka rationellt och det gör inte själva förkylningstillståndet bättre. Det är bara en förkylning, jag vet men det tar så hårt.

Jag har verkligen inte tid för detta och inte orken för det rent mentalt. I mitt huvud gör jag upp skräckscenarion om vad som händer på jobb. Hur jag aldrig blir fri från detta, att det är något annat, något farligt. Att jag inte blir frisk igen. Att jag inte orkar leka med W, att jag ska missa alla våra bouts. Att jag inte kommer att komma i form till landslagsuttagningarna och att jag därför kommer att vara körd.. Och sådär fortsätter det att snurra i mitt huvud..

En skitonsdag i en skitvecka helt enkelt.

#mittutseende

Igår var jag med i tidningen, en artikel om utseende och fördommar. om sanningen skall fram så har artikeln i fråga genererat en hel del ångest hos mig men nu när den väl är ute känns det rätt gött.
 Feedbacken har varit positiv och många okända som känt igen mig på stan/jobb/i skolan  har kommenterat den och  kommit med glada tillrop.  Kanske var det bra att jag ställde upp trots allt fastän att jag tycker att det är ett rätt töntigt ämne 2013.
Hela artikeln går att läsa här, hos sydsvenskan om en missade den riktiga tidningen.
Originalbilden är tagen av Sydsvenskans fotograf Ingemar Johansson.

League practice

Idag tog jag mig tiden att gå på league-träning och eftersom att vi har nyintag nu så innebär det att det verkligen är alla nivåer representerade på tracken. Fokus för ikväll: crossovers och kommunikation - något alla alltid kan jobba på.

Varje gång jag är på en leagueträning blir jag nostalgisk. Det känns som att det var igår som jag inte kunde görs crossovers och ändå som en hel evighet sedan. Jag kan inte komma ihåg brytpunkten, det ögonblick när jag gick från att känns mig obekväm och som Bambi på hal is till bekväm och sugen på att pusha alla mina gränser på skatesen. När jag ser alla nykomlingar i låneskridskor förundras jag över deras mod och ihärdighet. När jag började var det inte alls lila mycket idrott, lila hårt och lika många människor och ändå tyckte jag att det var kämpigt då, kan inte låta bli att stanna vid tanken på om jag verkligen fortsatt om jag börjat nu? Om det kanske sporrat mig än mer?

Det är många ansikten som kommit och gått under mina år i ccr, en del kommer ofta tillbaka efter pauserna och det är fint att se. Jag tänker ofta på min egen tid som "fresh meat" när vi har nyintag, hur många glada tillrop jag fick, så mycket hjälp och vägledning och på hur känslan av att vara en del av ett sammanhang växte i takt med att jag lärde känna fler och fler av spelarna.

Dagens tankeställare

Dagens tankeställare, vilket passar fantastiskt bra en måndag som denna då jag ställer mig frågan vad jag egentligen håller på med klockan åtta imorse var jag på jobb och 19.30 kom jag hem. 

Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb, för det gör jag verkligen. Jag älskar mitt jobb och har turen att jobba med en del fantastiska kollegor som är superbra på alla sätt och vis, jag har en chef som tror på mig och det vi gör, en chef som låter mig gå på utbildningar och ta egna initiativ och det är verkligen guld värt. Men jag gör ingenting annat än att jobba (känns det som) och ändå hinner jag inte med det jag skall göra. Det beror inte enbart på hur arbetsbelastningen ser ut för lärare/förskollärare utan det beror också på andra grejer. Jag har för mycket helt enkelt och någonstans bör jag nog börja downshifta i mitt liv och också säga nej till saker och ting, även sådant so jag egentligen tycker skulle vara roligt. Det är måndag med måndagsångest och sedan blir det onsdag och innan jag har hunnit blinka är det fredag och jag kommer på mig själv att svara "tack det är bra, lite stressad bara" med andan i halsen och ett halvt leende på läpparna  för åttonde gången sedan i torsdags och då har jag ändå haft en helg att pusta ut på.  Kanske är det också lite av en ålderskris som spökar? Jag vet inte riktigt. Sex timars arbetsdag fyra dagar i veckan och treveckorshelg med bibehållen lön? Vilken dag som helst.

YOLO

Ännu en scrimmagesöndag är till ända och jag planerar ingenting annat än att ligga och smälta i soffan fram tills dess att jag orkar masa mig till sängen.

Dagens bout mellan Västerås och PMS-monstren från CCR var fantastiskt rolig att titta på och det är ett nöje att se hur alla spelare utvecklas och tar mer plats. Det känns verkligen som att svensk roller derby är på rätt väg och att vi blir starkare för varje månad som går. CCR vann med dryga 25 poäng men det känns som att det hade kunnat gå på ett ut. CCR tog ledningen i början men sen svängde det mer och mer och Västerås kom nästan ikapp.  Jag är nöjd och lycklig efter en helg som denna. Nöjd för att jag fått skatea och träffa roliga människor och så väldigt, väldigt lycklig över att få vara en del av Crime City Rollers, A-laget och sporten. Ofta känner jag att jag inte vill träna, mycket på grund av stress och tidspress och för att logstiken är så pass svår att få till men ändå så tar jag mig till träningen och nästan varje gång jag lämnar sporthallarna så känner jag mig lättare, gladare och starkare. Det är få saker här i livet som får mig på så bra humör som track-tid tillsammans med mitt älskade lag.

YOLO har gått mot sitt slut, ett två dagars-event med  scrimmage, bout oh en handfull olika klasser. Tack alla som var med och gjorde det möjligt och tack alla som kom och skateade med oss.

IKEA OR DEATH?

Nu är jag mör efter ett gäng timmars bootcampande, skatande, coachande och många, många skratt. Jag känner mig glad och lycklig över att ha så många fina människor i min närhet och jag är en mycket stolt mamma. Att W följer med på sådana här grejer gör det hela så mycket roligare.
Hittade den fantastiska sidan Ikea or death inne hos Addi och måste säga att testet piggade upp såhär på lördagskvällen. Jag scorade också 20 rätt av 20, men så är jag en återkommande IKEA besökare också.  Förmodligen är det lite roligare (och mycket svårare) om en inte är från Sverige och/eller inte så insatt i musik.

Hösten alltså..

Jag hade lovat mig själv att inte ladda upp några bilder på färgglada löv, dimmiga ängar och kastanjer. Inga höstbilder alls alltså men det fungerar inte. Hösten är för vacker för att inte vara med här.

YOLO

Det har äntligen blivit dags för CRIMECON 2013, årets upplaga går under namnet YOLO  och peppen är total, total I tell you! Hela dagen är det olika klasser, och jag skall både skatea och coacha, två saker som jag verkligen älskar här i livet och imorgon skall jag får titta (!) på ett bout mellan CCRs PMS:are ochg Västerås och sedan skall jag få scrimma med alla fantastiska människor som har kommit till Malmö. En fantastisk helg med andra ord!

Ännu en jävla vardagsblogg

Inte ännu en jävla vardagsblogg tänker jag och struntar i att skriva. Livet rullar på i hundranittio och jag hinner knappt andas emellan. Så tänker jag, en snabb uppdatering, en fin bild, att jag skulle skriva några ord om träningen eller om den där förskole-lämningen där W skrek sig tokig och mammahjärtat värkte men sen låter jag ändå bli. Jag tänker att det inte behövs ännu en vardagsblogg  med samma innehåll som på så många andra ställen  och klickar in mig på min sida och skall radera bloggen men sen så inser jag att det inte är alls därför jag skriver. Jag skriver inte för någon annan tänker jag och sedan klickar jag mig vidare på bloggen och läser gamla inlägg, blir sentimental. I mer än fem år har jag skrivit här och det tänker jag fortsätta med även om det blir allt mer sporadiskt.

Nu: Crime City Love!

Om en man som heter Ove

Jag läser inte mycket alls längre, eller jo, det gör jag. Men det är mest pedagogiska tidskrifter, fackliga grejer, annan jobbrelaterad litteratur och såklart all kurslitteratur till de kurser som jag för tillfället råkar plugga.  Jag menar att jag sällan läser för läsandets och njutningens skull, inte alls så som jag gjorde innan jag blev gravid, fick barn och började spela roller derby. I gamla lägenheten så hade vi badkar. Standardrutin när ekonomin tillät det var att beställa för 999 kronor, eller så nära denna summa som möjligt från adlibris. Bara pocket såklart, inbundna böcker kan en låna på bibliotekt och sedan läste jag och läste och läste. Oftast en pocketbok varje kväll, eller i alla fall varannan om de var lite längre. I badkaret. Åhh vad jag njöt. Varmt vatten och kall dricka, en ny bok och sedan ner där i badskummet och ligga där och läsa tills jag började huttra. Då tappade jag ut allt badvatten och sedan fyllde jag på med nytt vatten igen och sedan efter någon timme till så steg jag upp.

Den tiden finns inte längre, inget badkar heller för den delen och inte någon ork heller. Jag priroterar bort mitt läsande men kommer i perioder på att jag saknar det så att det värker i mig också tar jag upp det igen. Plöjer några böcker och sedan svalnar intresset något. Det var längesedan nu dock. Under de senaste året, kanske halvåret så har jag aldrig kommit in i böckerna, oavsett hur mycket jag än skulle vilja så har jag inte fastnat, hållits kvar. Förrän nu.  Och det är allt tack vare den där Fredrik Backman och hans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag fick boken häromveckan av min älskade mamma. Hon köpte ett ex till mig och ett till min lillebror, läs den när du får tid sa hon och jag sa ja och försökte börja på den ett par gånger, bland annat när vi skulle bouta i Cardiff förra helgen men jag kom inte riktigt in i den. Tog ändå den med mig på familjesemestern och började läsa den  på riktigt igen i går kväll i bilen på väg hem från Danmark och jag fastnade direkt. Jag brukar inte fastna i böcker som denna men den tog mig och redan innan sida femtio så kände jag hur jag fick svälja och svälja för att mota bort den där klumpen i halsen. Gråten, för att sedan pressa ihop läpparna för att inte skratta högt. Jag läste och läste tills vi kom hem, parkerade bilen och sen nattade jag W och sedan läste jag lite till. Jag somnade, steg upp och läste innan jobb, ända tills dess att jag nådde sista kapitlet, då slutade jag och nu ikväll när w somnat då låg jag på golvet i hans rum och läste de sista raderna i boken och lät tårarna trilla ner på hans blommiga matta och när alla sidor var slut så låg jag kvar en lång stund och grät lite till. Jag grät för att boken väcker så många minnen, känslor och rädslor. För att livet är så fint och så fult på en och samma gång men mest grät jag för att en fantastisk bok var slut.

Igenkänningsfaktorn? Relativt hög på en del familjemedlemmar, men jag tror inte att det var just därför som den fastnade så, kanske mer för att alla de där ämnena, personligheterna, händelserna som det står om, de berör, ligger så nära mig, så nära oss alla och det kunde varit  hon eller han som jag älskar så att mitt hjärta förvandlas till ett pickande, skört fågelhjärta.

Läs den! Läs den! Läs den! Kommer att rekommendera boken till alla jag känner.

Familjesemester!

Jag är trött, sliten men så sjukt lycklig. Jag tänker tillbaka på de senaste 36 timmarna och känner hur det bubblar till lite grann i magen. Det känns som om jag svämmas över med kolsyrebubbel och jag kan inte riktigt  kontrollera mina leenden. Vet ni vad jag har gjort?! Jag har varit på familjesemester med H, W och den utökade, älskade familjen Evil och Salli och vi har haft det helt fantastiskt fint! Vi har gjort legoland, åkt mer eller mindre alla karuseller på området,  badat bland palmer, hoppat studsmattor, utforskat inomhus-skidbackar,  ätit extrema mängder transfetter (det enda dåliga förutom djuren i burarna med resan har varit maten, Danmark är ett U-land när det kommer till vegetarisk, för att inte tala om vegansk mat..) vi har shoppat lego, tittat på djur i bur, druckit öl, ätit chps. åkt de sjukaste vattenrutschkanor en kan  tänka sig och skrattat så att jag fått lite ont i magen.  Denna helgen har helt enkelt varit episk.

I helgen var det då äntligen, äntligen, äntligen dags för den efterlängtade familjesemestern till Legoland! Och som vi har längtat! Jävlar i min lilla låda. Salli har väntat lite längre än oss andra, inte mindre än i 30 (!) år på detta ögonblick. Att säga att det var ett historiskt moment när vi spottade de första gigantiska platklossarna är verkligen en underdrift. För att inte tala om glädjen när vi såg de första legofigurerna på parkeringen och såklart bergochdalbanorna. När vi ändå var i avkroken Billund passade vi på att ta en sväng inom Lalandia också, såklart.

Solnedgång i huset vid havet

Min eftermiddagspromenad ser ut såhär. Jag känner mig tillfreds med livet efter en natts analyserande och list-skrivande och planerande. Kan dock inte låta bli att bli irriterad på mig själv och mitt humör, vändningarna i mitt mående när jag är stressad är brutala och tar så hårt på krafterna och det i sin tur genererar mer stress som föder mer dåligt mående och ännu mer stress. Det blir ett svart hål som jag inte vet hur jag skall ta mig upp och ut från och det känns frustrerande. Jag VET att jag är ett steg i rätt riktning som har hittat vad det är som triggar mitt mående men det räcker inte riktigt. Jag är trött på att inte må okej, eller bra för den delen.

Ny dag, nya tag, ny pepp!

Livet är för kort för att levas med ångest. Depplisa där, ta dig i kragen sa jag till mig själv igår innan jag somnade och det gjorde jag. Jag är en sån där människa som brukar göra försök att ta sig själv i kragen, problemet är bara att mina kragar alltid brukar trilla av och jag faller lite hårdare för varje gång jag trillar ner.

Det får vara slut på det nu. Jag har inte plats, ingen ork och inte tid med att inte må bra. Det blev ingen film igår kväll, istället låg jag vaken och skrev. Försökte fundera ut vad det är som triggar min rastlöshet, de där stadierna där jag antingen börjar må superdåligt eller bara "lite" dåligt och jag tror att jag har kommit fram till det. efter snart 25 år med detta mående så har jag börjat lära mig mina mönster. Jag har handlingsplaner och strategier för att det skall funka och idag när jag närmar mig trettio så funkar faktiskt nästan allt.

Dagen idag kommer att bli en fantastisk dag, det är så det känns, på riktigt nu. Jag är inte orolig, ingen gnagande känsla i bröstet utan bara lugn. Jag dricker mitt morgonkaffe och W äter sin morgonmajskolv, det är det nya här hemma nu, kokt majskolv med smör. Vi planerar dagen och fixar de sista födelsedagspresenterna till min kära mamma för i dag så är det inte vilken dag som helst, nej det är hennes födelsedag och det skall firas rejält.

Höstkänsla och febervak

Så kom den. Höstkänslan. Och med den kom febern och vabbandet. Det gröngula snoret under näsan och hostan. Trötta treåringsögon och öronont. Vardagsmåsten, jobbstress och det dåliga samvetet kom skrällande. Allting på en och samma gång.
Jag har varit hemma med en sjuk W sedan i onsdags och jag känner mig tröttare än på länge, länge, länge. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan slappna av och göra de saker jag borde, att jag håller på att krypa ur skinnet av ångest och dåligt samvete för att jag är hemma med ett barn som inte får eller ens orkar vara på förskolan och jag blir så trött på mig själv.

Jag tänder ljus och flyttar blomkrukor i lägenheten. Försöker att hitta lugnet men lyckas inte alls. Det skaver och det gnager och känns helt fel men problemet är att jag inte vet exakt vad det är som är fel egentligen. Lägenheten är stor och tom och tyst och inte alls hemma en kväll som denna och det känns som att jag inte alls hör hemma någonstans idag.

Jag går och lägger mig och försöker somna till en film. Imorgon blir en bättre dag.

Breaking in new skates

Få saker är så smärtfyllt och frustrerande som att skatea in nya rullskridskor. Kan ni gissa vad jag gör just nu? Sådär lagom innan ett viktigt bout.

Jag skaffade mig ett par 495or i samband med SKOD 13 och härom veckan så kom de äntligen. Efter lite meckande och byte av platta så har jag nu skateat på dem i lite drygt tre veckor och det fungerar verkligen inte. Det gör så satans ont och jag kommer på mig själv att ha ångest över tisdagens träning redan på måndag morgon. Och snart boutar vi. Om mindre än två veckor så spelar vi mot Toger Bay och Lonon Rollergirls i Cardiff. Det är verkligen dålig timing det här. Jag lyssnade på en del andra som sa att det gick som en dans att saktea in 495:orna och att det inte alls var så illa som de andra rullorna och tänkte att det är lugnt. Men nej, det är det inte och nu börjar jag bli desperat. Förutom att jag får skav på fotknölarna, något som jag kan leva med och avhjälpa elativt lätt så gör högerfoten och knölen vid lilltån så ont att det nästan svartnar för ögonen när jag gör one foot plow stops. Hockeystops är helt uteslutet och turn around toestops funkar bara åt ett håll. Ja ni fattar, läget är verkligen desperat. Jag har haft dem hos skomakare nu ett par gånger, ett sista försök att lästa ut dem och få dem att passa. Håll tummarna för att det funkar för annars vet jag inte vad jag tar mig till!