Destination Luxemburg

H är iväg och jobbar, det är femte eller sjätte veckan nu om jag inte har helt fel för mig. Det är tungt och tomt och ensamt och helt förfärligt att vara ifrån varandra så här. 

Det positiva är att vi äntligen skall ses i helgen!  Destination Luxemburg. Japp, så är det, vid den här tiden imorgon sitter vi på flygplanet och ett par timmar senare så landar vi i en stad som jag inte vet någonting alls om. Vet du någonting om Luxemburg? Vad skall en passa på att se där? Det känns som att jag aldrig igen kommer att åka dit. Matupplevelser - framförallt schysst veganmat? Natur? Sightseeing? Ja jag har som sagt noll koll och tenderar alltid att missa pärlorna.

H är i Luxemburg nu, eller ja, strax utanför och bygger för festivalen Rock a Field  och har passande nog ett par lediga dagar under själva festialen, för en gångs skull är han inte ens på stand by under festivalen. Jag hoppas på tre fantastiska dagar tillsammans men också på att kunna klämma in några spelningar, om sanningen skall fram är jag rätt sugen på Band of Horses, Of monsters and men, Volbeat och Queens of the Stoneage bara för att. Jag har inte varit på en festival sedan 2008 (kan det verkligen stämma!?!!??)

Sjukgymnastik

Tisdag och dags för sjukgymnastik igen. Jag tar mig själv i kragen och cyklar dit, pushar mig själv och känner hur svetten bryter fram i hårfästet. Lite egentid - semester och sommarlov är fantastiskt men just nu har jag W 24/7 och ingen tid att stänga av/varava ner och bara vara jag med tanke på att nätterna är ett enda långt marathon av nattskräck/mardrömmar/jag är törstig mamma/måste kissa/sova ovanpå mig. Det känns bra och knäet håller, mer och mer för varje dag som går. Sjukgymnasten berömmer och vi lägger på vikter. Det kommer att bli bra det här tänker jag och jag känner mig nöjd. i nästan tjugo minuter så tänker jag inte en enda gång våta hudnosar och mjuk päls utan jag fokuserar på att pressa kroppen så mycket det bara går och fy fan vad skönt det är. En meditativ andning och en sista tio minuter på crosstrainern med fullt motstånd och så hög fart som kroppen klarar av innan jag cyklar och köper jordgubbar och vattenmelon på torget.

Att få den här kroppen redo att spela SM på mindre än två veckor känns just nu i skrivande stund som en helt okej grej. Klart jag fixar det.

Hjärtesorg och midsommar

Jag vaknar mitt i natten, svettig och med paniken dunkande i bröstet och tror att jag hör hennes andetag, ljudet av fyra tassar mot brädgolvet och slabbandet från vattenskålen och för en hundradels sekund så mår jag bra. Sen inser jag att det är inbillning och att hon inte alls finns vid min sida längre och inuti så känns det som att jag går sönder. Hjärtesorg. Jag pendlar mellan panikartad fulgråt på badrumsgolvet och en känsla av lugn. Vesslan finns inte mer och hon fattas mig något så otroligt, hennes mjuka päls, sträva trampdynor och viftande svans. Mjuka bruna ögon och långa nos. Jag saknar henne så mycket att det blir fysiskt, jag mår illa och känner hur benen darrar till när jag tänker på alla minnen.

Lusen var sjuk, det har hon varit länge och innerst inne har jag vetat att denna dagen skulle komma i flera år, undermedvetet har det kanske hjälpt till att förbereda mig på beslutet som är det absolut svåraste jag någonsin tagit men det gör inte att saknaden blir lättare. Nu har det gått en vecka sedan vi var hos veterinären näst sista gången och på torsdag är det en vecka sedan jag sa hejdå och höll henne i mina armar tills det att hon slutade andas och min känsla av hjärtesorg den bara växer och växer. Om kvällarna när W har somnat tvingar jag mig själv att inte känna efter för jag är så rädd för den svindlande känslan. Rädd för hur ont det gör.

W är också jätteledsen, det går i vågor. Han har förlorat sin absolut bästa vän och följeslagare och saknaden sköljer över honom i perioder, lika plötsligt som hos mig. Vi kramas, somnar tätt intill på soffan och tittar på foton. Mitt i alltihop så går livet på för fullt. Det har varit midsommarfirande, träningar, lek i parken och en massa annat. Sommarlovet och semestern har börjat. Vi firade midsommar i huset vid havet tillsammans med familjen, det var fint och somrigt och det kändes bra att inte bara sitta hemma och sörja.

Vila i frid

Vila i frid min vän. I sju år har du funnits vid min sida och följt med mig på alla mina äventyr och nu finns du inte mer. Jag kan inte ta in det och jag kan inte förstå hur jag skall lära mig att leva utan dig.

Ännu en måndag till historien

Vessel-svans i bandage och trötta trampdynor, hubdpussar och kärlek, en uppsatt hylla också stretch av det onda knäet, det sammanfattar gårdagen och dagen idag rätt bra.

Måndagen är snart slut och jag överlevde. Bokade en tid till veterinären imorgon klockan 13.00 fram tills dess är det mest limbo. Bokade också flygbiljetter till Luxemburg så att jag och W kan resa dit och återförenas med H, snart, snart är familjen samlad igen - det är också en ljusglimt.

Annat som får mig att palla: fina kommentarer och omtänksamma meddelanden, peppiga kollegor och kloka, fantastiska och underbara kiddos på jobb med tillhlrande, nöjda föräldrar.
En och en halv jobbdag kvar innan semestern för imorgon har jag tagit flexledigt för att kunna fokusera på sjukgymnasten och veterinärbesöket - klart jag fixar det!

Nu ber jag om pepp

Jag behöver pepp, just nu är jag deppig, ensam och trött.

Det händer inte mycket alls här. Det är jobb, träning, hämtningar och lämningar på förskolan, mer jobb och mer träning och just nu så känns det som att näsan är precis ovanför vattenytan. Jag kippar efter luft och försöker att ta mig in mot kanten. Som ett sista jam när all energi är ute och mjölksyran gör benen till trästubbar, så känns det just nu. Om fyra arbetsdagar så går jag på en fem veckor lång ledighet. Jag klarar detta.

Ni som hängt med här ett tag och ni som känner mig vet att Vesslan börjar bli lite till åren och att hon dessutom är sjuk med epilepsi och allergi. Hennes sjukdomar gör att hon står på relativt höga doser kortison och nu verkar det inte bättre än att åldern, sjukdomarna och medicinerna börjar ta ut sin rätt. Hon är tröttare än vanligt och med fler krämpor och jag har dragit på det länge nog nu, det första jag gör imorgon är att ringa till veterinären för att kolla upp henne ordentligt, även om jag vet att jag förmodligen inte alls får de svar jag vill ha.

Junikväll

Jag ligger mellan nytvättade lakan och tittar på fönstret och solens sista strålar. Klockan är nio och det är fortfarande ljust. Det är svårt att inte fyllas av pepp och hopp om sommar.

Hemmalagsbout

I går var det bout och inte vilket bout som helst inte utan Crime City Rollers första hemmalagsbout. Möllans Mördarsniglar och Stardestroyers drabbade samman i Limhamns Ishall och eftersom att mitt hemmalag är Raging Ravens så föll det på min lott att organisera hela grejen. 

Det märks att CCR har rutin på att organisera bouts, alting gick smidigt och trots att jag och W "jobbade" hela dagen så kunde vi verkligen njuta av både juniorboutet  (som var jättejämt!) och hemmalagsboutet. Det är så väldigt sällan jg får chansen att kolla på derby utan att skulla spela själv. Vimplarna pysslade jag och W ihop tillsammans. Annat som var nytt var skyltvekstaden - den blev en succé! W målade hela den blå skylten själv, mycket bestämt deklarerade han att han hejade på döden, hennes första bout och allt! 

Jag älskar helgerna och kvällarna, ja all tid jag spenderar med honom. För varje dag som går så lär jag känna honom ytterligare och det är så coolt vilken unge han är. Självständig, påhittig, modig, rolig, busig och godhjärtad. Även om han inte varit min så hade jag varit imponerad över honom och hans sätt.

När liten blir stor

Också är jag där igen, förundras över den nya tideräkningen, den som inträdde först efter det att lilla W föddes. Tiden går i en rasande fart och jag hänger knappt med. I januari fyllde W tre år och igår skrev han Hs namn innan vi gick ut och demonstrerade. Så liten och så stor på samma gång.

Sjua i Europa

Bild från Derby Data Europe, 2013-04-28

Crime City Rollers är sjua  Europa, S-J-U-A! Sjua av de högst 180 rankade.  Efter helgens bout mot Köpenhamn A som vi vann med 180 poäng har vi klättrat uppåt tre pinnhål från i placeringslistan. Det är inte illa det. Jag är så stolt över mitt lag, vi har kommit lång väg sedan kraschlandningen i Berlin i November 2012 och vi är fortfarande påväg uppåt och framåt. Läs mer om rankingen och alla predicted scores på Derby Data Europe.

Trasig telefon

Det var nu som jag skulle sätta mig ner och skriva ett långt bildspäckat inlägg om helgens öldrickande, tränande och boutande. Det ar precis nu som jag skulle posta de färdigskrivna inläggen som jag knepat ihop under veckans vabbande och visa er de där närbilderna jag lyckats knäppa på våren som äntligen, äntligen, äntligen har kommit men det blir ingenting med det. Min telefon är inlämnad på lagning på grund av spräckt baksida och framsida och vem vet när jag får tillbaka den igen. Har så länge en suuuupergammal iphone 3 som knappt hänger med för facebook och vägrar whatsapp. Får med anda ord se hur det blir med bloggandet och instagrammandet på ett tag. Nu håller jag söndag och väntar på repriserna av Honey Boo Boo.

Hallå våren?

Blå himmel, varma solstrålar och en känsla av vår. Söndagen bjöd sannerligen på en försmak av sommaren. Idag detta:

En kan bli deprimerad för mindre.

Det har vänt!

Det har vänt nu! Jag mår bättre och bättre även om jag är sjukt trött och sliten.

Söndagar brukar betyda scrimmage och lagträning men inte idag, jag är fortfarande alltför sänkt för att träna efter förkylningen och öroninflammationen gör sig påmind i form av en fortfarande ihållande smärta, lock för örat och balanspåverkan. Jag väljer att inte vara knäckt på grund av utebliven träning och att umgås med familjen istället och tanka energi och kraft.

Helgen har varit fin och jag har njutit av sol, sällskap och lugn. Av att inte vara sängliggande och av att känna att jag är på bättringsvägen. Jag har under loppet av ett dygn njutit av sollapande i jesusparken tillsammans med kära vänner, bowling med lagkamrater och barnloppis i folkets park. Och som en extra guldkant på söndagen så hittade jag min sedan länge försvunna ipod. 120 GB musik - som jag saknat!

Har det vänt?

Har det vänt nu? Snälla, säg att det har vänt. Jag hittade mitt favoritörhänge som varit borta hur länge som helst och örat gör inte längre lika ont. Håll tummarna för att morgondagen kommer att vara ännu bättre.

Shopping-bonanzan fortsätter

Insåg nyss att jag inte alls kommer att kunna följa med på kvällens monstertruck-show som familjen planerat att besöka. Tröstshoppar ytterligare: tights, snygga tishor från Black Craft, nya tunnlar till öronen och fodral till surfplattan.

*hävdar fortfarande att detta inte rör sig om okynnesshopping*

Shopping och Darlingthings

Mitt humör är verkligen nere på botten på grund av den här sjukdomsperioden. Jag vill bara gråta och dra ett tjockt täcke över mig, somna och vakna upp till solsken, blå himmel och känna mig pigg och fylld av energi. Eftersom att det inte kommer att hända så försöker jag pigga upp mig med lite shopping. Jag avskyr att gå och shoppa i affärer men gillar att sitta hemma framför datorn och klicka hem saker som jag eller familjen faktiskt behöver, ingen riktig okynnesshopping alltså. Idag satt jag och googlade rundor och letade efter lite olika inredningsgrejer. Jag hittade webbutiken Darling Things och hade svårt att besinna mig när jag såg utbudet av happy lights, snygga prints och fantastiska vaser. Klickade istället hem några fantastiska krokar från Rie Elise som jag suktat efter en tid. De kommer att passa perfekt i hallen.

Just nu håller vi på med att göra färdigt sovrummet och med hallen. Hallen är ett litet problem i sig, vi har inte riktigt vetat vad vi behöver ha där och inte heller vilka lösningar som är möjliga. Direkt när en kommer in genom ytterdörren står man i en stor hall, in till vänster ligger köket i en öppen dörr och rakt fram finns det en inbyggd garderob och en öppen yta. I den öppna ytan har vi tidigare haft en stor gammal bokhylla med lejontassar som en gång i tiden varit min farmor och farfars, en jättefin möbel men den har ätit ljus och plats  och gett ett synnerligen rörigt intryck samtidigt som vi inte utnyttjat den alls. Uppe på den ena väggen häner det krokar och ytterkläder i mängder och ovanför ett stort  vitt köksskåp som förra ägaren tyckte passade bra högt upp. Så högt upp att jag inte når upp till skåpets överkant om jag står på en stol. Borta är äntligen  både bokhyllan och köksskåpet så nu gäller det att hitta andra lösningar



PS. Är ej sponsrad av Darlingthings men blir gärna det i framtiden.

Slut på PS.

Sjukdomsstatus: öroninflammation

Jag är fortfarande inte frisk och humöret är nere på botten. B o t t e n i tell yall.

Jag kände mig mycket, mycket bättre i onsdags, ingen feber och krafterna återvände så smått så jag ringde jobb och sa glatt "räkna med mig, jag öppnar imorgon" och visst blev mina kollegor glada. Fram emot halv tio gick jag och la mig, det gäller att få sin sömn när en skall upp och jobba klockan 06.00 och ungefär en kvart senare small det till i mitt vänstra öra och sen kom smärtan, ni som har haft öroninflammation vet precis vad jag pratar om.  Den där bultande, stickande, påträngande smärtan som gör att en inte kan koncentrera sig på något annat, den går inte att tänka bort för huvudet känns dubbelt så stort på den drabbade sidan och ytterörat är så ömt att tårarna trillar så fort en råkar nudda det. Att ligga ner är inte att tänka på för då blir trycket alltför högt. Alvedon, ipren, aspirin och otaliga näsdroppar senare så var örats status detsamma, om inte värre och till det paniken över att in få tillräckligt med sömn. Ni vet när en tittar på klockan och räknar baklänges i huvudet, helvete, bara fem timmars sömn, måste somna nu, nu nu för att sedan vrida och vända på sig och sedan nästa gång när en tittar på klockan så har det gått två timmar till och plötsligt inser en att en inte får mer än tre timmars sömn och paniken kickar in ännu mer. En halvtimme innan klockan ringde, ungefär samtidigt som W kom in till oss, gav jag upp. "Mamma, varför sover inte du, det är natt" undrade treåringen och jag svarade att jag har ont i örat, det går inte. "Jag skall klappa dig så att du somnar, trösta dig med kaninen" svarade W och strök min kind. Tack älskade unge, det hjälpte lite. W somnade om lagom tills min klocka ringde och upp steg jag på darriga ben. Jag var allt annat än kaxig med öronont, balanspåverkan och noll sömn.

Upp och iväg till förskolan med en enda tanke i huvudet: måtte trumhinnan spricka snart så att smärtan lättar. Öppna, laga kaffe, försöka hinna ikapp, ta emot barn, hälsa hej på kära kollegor och veta att en varit saknad, det känns bra. Vad som känns mindre bra är att säga nej tyvärr, jag måste gå igen. Ringa vårdcentralen och knipa en av de sista akuttiderna och jobba några timmar till. Cykla till vårdcentralen, provtagning, öronkoll och allmänundersökning och sen få domen: öroninflammation och kraftig viruspåverkan. Så här sitter jag nu, fortfarande med en öronvärk utan dess like men med avsvällande, smärtstillande och antibiotika. Måtte jag bli frisk snart.

En liten video..

Det går framåt..

Det går framåt det här ändå.. Idg mår jag betydligt mycket bättre än igår, och för att inte tala om hur jag mådde i förrgår. Jag har till och med fått i mig en kopp kaffe, den första sedan flera dygn (!). Jag har också kunnat gå runt i lägenheten från Ws rum till köket utan att bli helt andfådd och darrig i knäna. Jag har läst tidningen (på nätet såklart), börjat titta på deklarationen och faktiskt bäddat sängen samt tagit tag i den här bloggen så smått utan att bli helt gråtig av trötthet. Det går åt rätt håll med andra ord! Andra bra saker som händer? Snart, snart, snart - om bara tre veckor kommer lillebror hem igen! Hurra!