Helgen har vart fantastisk och jag har fått ägna mig åt de saker som får mitt hjärta att banka allra hårdast just nu: familjen & derby och det känns fullkomligen magiskt.
Under mina snart fyra år som aktiv inom derbyn så har majoriteten av mina helger vigts åt derbyrelaterade grejer. Det är lätt att fastna i ekorr-hjulet och dras med i roller derbyn, att drabbas och en drabbas på mer än ett sätt. Det dröjer inte längre innan ens umgängeskrets till 99% består av derbymänniskor på grund av att en dels inte hinner umgås med någon annan på grund av all den tid som en investerar i föreningen och dels på grund av att gamla polare tenderar att tröttna för att derbyfrälsta människor är på gränsen till obehagliga, sekt-lika och det är faktiskt inte alls roligt att prata om roller derby i timmar om en inte är aktiv själv. Jag har drivit mig själv till en position där jag satt derbyn framför nästan allt annat i mitt liv, styrelsemöten, lagmöten, träningar, fund-raisers, planeringsmöten och strategikvällar har gått före sånt som jag aldrig någonsin skulle ha gett avkall på innan jag föll för derbyn. Sedan en tid tillbaka prioriterar jag annorlunda, jag vägrar att förlora det som betyder mest för mig: min familj och jag vägrar att bränna ut mig ytterligare en gång på grund av derby. Det finns absolut ingenting positivt i det. Missförstå mig inte, derbyn är fantastiskt bra på många sätt, den fungerar stärkande, stöttande och systerskapet öppnar dörrar som för många aldrig tidigare funnits där men derby kan också vara tärande, krävande och kvävande och jag tror att många mår dåligt av derbyn (i alla fall i perioder) men att det inte är någonting vi pratar högt om.
Helgen har varit fantastisk just därför att jag haft kvalitetstid med familjen, vi har hängt, skrattat och skojat. Jag bortprioriterade årsmötet och handlade årkläder till W, hängde ute på landet och andades vårluft, hann njuta av konversationer med mina kära föräldrar och jag har hunnit titta på både bilarfilmen, den långa färden och ice age 3. Vi har hunnit möblera om, storhandla och åka på utflykt och som grädde på moset så har jag hunnit scrimma. Jag skall inte ropa hej ännu men det känns som att jag äntligen har hittat en balans mellan livet och derbyn för en sak är säker, derby är inte livet, det är enabart en del av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar