9 dagar

Så nöjd människa efter morgondagens konditionsträning och en lång dusch. att det  enbart är 9 dagar kvar tills dess att jag och W åker till Tyskland och får träffa H igen gör inte dagen sämre. Denna saknad alltså, det känns helt sjukt att det går att sakna någon så mycket. Biljetterna är bokade, boardingpassen utskrivna, tågbiljetterna under kontroll och W har redan skrivit en lång packlista. Detta blir ett fantastiskt äventyr! Att hitta flygbiljetter som inte kostar skjortan till Tysklands avkrokar är lättare sagt än gjort, då får en pussla så därför har vi en resa som börjar med tåg, sedan två flygbyten och därefter ytterligare två tågbyten. På hemvägen är det tåg, flyg, buss, flyg som gäller. Tur att en kan resa lätt och att W och jag brukar ha det så sjukt gött när vi reser tillsammans. 

Idag trotsar vi allt, skiter i alla måsten och eftersom att vi fortfarande inte får lov att vara ute i solen (i alla fall en av oss) så drar vi på bio och kollar på Draktränaren 2. Tjohoo! (Innan ni får moralpanik, kopporna har börjat torka och det skall därför vara lugnt på smittoplanet enligt vårdguiden. Det känns nästan lite dekadent att spendera en sommareftermiddag inomhus i en sval biosalong. 

Igår en gnällfis, idag ett energiknippe

Igår var jag en gnällfis, en ledsen och trött människa som kände sig otillräcklig på nästan alla plan i livet och sedan kom min älskade mamma och hängde med mig och W ett tag och sedan sa hon dom magiska orden "gå och träna med dig" också gjorde jag det och efteråt kändes allting så mycket bättre. Det är helt sjukt vad ett hårt pass på gymmet kan göra för skillnad.  Idag känner jag mig gladare, starkare och bättre än på länge. Det kan ha någonting att göra med att jag fått 8 timmars oavbruten sömn också men ändå. Denna fantastiska känsla av träningsvärk gör så gott med mig. Igår blev det intervallträning på löpband, jag vågar fortfarande inte springa för myclet/långt på mitt onda knä så jag satte 3 km som riktlinje (vilket nog var ganska klokt för sedan gjorde knäet ordentligt ont) och körde allt vad jag orkade i en halv minut sedan lugnare i en minut och sedan allt vad jag orkade i en halv minut de första två kilometrarna och sedan körde jag i 1 minuters intervaller. Kände mig inte riktigt klar med intervallerna så sen körde jag fem km cykling till i lite mer utspritt tempo och därefter ett ordentligt mag/rygg och bröstpass, kunde inte heller låta bli att köra lite armar och en höftböjarövning på slutet så en kan nog säga att kroppen fick sig en rejäl genomkörare. 

Idag har jag bakat obscena mängder knäckebröd, hängt på landet med W (som äntligen börjar må bättre!) och haft lite kvalitetshäng med mamma och en av mina kusiner. Jag har fått klappa en högdräktig katt som förmodligen ligger och krystar i detta nu och jag har hunnit med att tvätta och handla. Det har varit en finfin dag som avrundats med ett tretimmars möte tillsammans med resten av Crime City Rollers coacher - snart är allting på plats inför träningsstarten i augusti.

Inatt har jag fått cirka två timmars sammanhängande sömn. I övrigt har det varit klifest hela natten. Är alltså lagom trött och irriterad idag och kan inte alls bestämma mig för vad jag vill. Jag är sugen på att göra så mycket, möblera om, skaffa smart förvaring till lägenheten, måla om, tatuera mig, dra till gymmet, klippa håret och så vidare. Listan tar liksom inte slut men ork det har jag absolut ingen idag. En liter kaffe på det så hörs vi senare.

I kliandets förlovande land

Att det här var i förrgår känns rätt overkligt. Långt borta. Just nu befinner vi oss i vattkoppornas inte så förlovade land med kli, feber, gråt och panik och själv känner jag mig ungerfär som världens kassaste förälder. Jag har skrivit om det innan och kommer att skriva om det igen. Jag har så svårt för att känna att jag är ett bra stöd till W när han är sjuk - jag kan inte hjälpa, inte trolla bort det onda utan bara underlätta, finnas där och avlasta men det räcker inte. Det räcker inte alls. Natten till idag tror jag att vi snittade tre och en halv timmes sömn. Jag undrar hur det blir inatt. Klockan är kvart över elva och jag har nyss kunnat lämna honom i den stora sängen, äntligen sover han.

 Den där London - Gotham matchen har jag sett med ett halvt öga och den (som alla bout på hög nivå) väckte någonting i mig. En hunger. Jag önskar att det inte vore sommaruppehåll på träningen, jag vill skatea med mitt lag nu. Känna deras kroppar, tighta väggar och snabba fötter över blank parkett. Jag vill utmanas och pusha mina gränser långt, långt. Jag vill bli bättre. Utvecklas. Vara en stark och bra blocker. Har så långt kvar innan jag är där jag vill vara. Har hunnit med att köra lite styrka och kondition under dagen också. Förmiddagen var lugn, W kollade på en film och jag han köra ett lagom hemmapass. Imorgon hoppas jag innerligt på att jag kommer iväg till gymmet tillsammans med en träningspartner. Jag längtar efter att lyfta tungt och känna hur musklerna blir som spagetti, känna träningsvärken komma smygande. 

Men ja, nu är det vattkoppor och kli som gäller för hela slanten. Jag minns det själv när jag var sjuk även om det säkert är mer än 20 år sedan nu. Paniken över att inte kunna fly från det, frustrationen, tröttheten och smärtan. Hittills har vi testat att blåsa med kall-luft från hårfön för att lindra kliandet, det fungerade inte. Vi har också baddat med kalla handdukar - funkar inte heller, känns enbart obehagligt. Alvedon hjälper inte. Har du några bra tips på vad vi kan göra för att lindra vattkopporna och klådan?

Saker en inte vill ha på semestern del 1

Jag tänkte att vi skulle prata  lite om saker som en inte vill ha eller uppleva under sin semester, när jag funderat ett tag så kan jag faktiskt komma på en hel radda med grejer som jag gärna skulle slippa. En av dom grejerna är att ta hand om en av vattkoppor totalt prickig unge som är fullkomligen bedrövad över att inte få bada, inte få vara i folkets park, inte få leka med kompisarna, inte få gå på bio och som dessutom håller på att förgås av kliande koppor. 

Idag har det varit så illa att inte ens det nyinköpta Legot som vi fyndade på Emmaus har kunnat locka till lek. Glassen har ratats tillsammans med smoothien, knäckemackorna med favoritpålägget, vattenmelonen och godiset. Riktigt, riktigt illa med andra ord. Tror jag det när en måste ligga inne på en av sommarens varmaste dagar. Livet alltså, inte alltid en jackpot. Nu skall jag visualisera mitt bästa jam någonsin för att sedan förhoppningsvis somna och vakna till en morgondag som är i alla fall lite bättre. 

Överraskningsfesten!

Peppen på detta - skyhög!  I veckan hade vi överraskningsfest med massor mat och massor av vin  för en fin vän som nog blev rätt så överraskad trots allt. Knytkalas med fantastiska sallader, hembakade pitabröd, olika typer av sojaköttt och en sjukt smarrig chokladkolakaka med smak av mint. Stort plus för alla fina dekorationer som hänger kvar i lägenheten och gör mig på bra humör. Jag tänker att jag skall ta ner dem sen, efter SM-veckan och efter det att ballongerna skrumpnat ihop litegrann och faktiskt fått göra sitt. 

Knästatus innan SM

Kroppen efter en träninghelg med över 20 timmar onskatesträning och ytterligare offskateträning plus ett bout mot Team USA? Öm. Blåslagen och öm men ändå en känsla av frid och nöjdhet.

 Helgen i Stuttgart var på alla sätt fantastisk och jag lärde mig mycket nytt. Bara att få spendera så mycket tid onskates tillsammans med andra spelare som en inte känner är guld värt, det får en att utvecklas riktigt mycket. Klasser som full body blocking och backwards blocking gav så extremt mycket.Tyvärr trillade jag under lördagens andra klass och skadade mitt bra knä, kände att det var ej rejäl smäll och tog det därför lite lugnt under resten av löradgens klasser - ville vila upp mig innan boutet. Boutet gick bra att spela, jag hade inte ont - hög på adrenalin som jag var och med mycket endorfiner i kroppen men däremot i söndags när jag vaknade, då kan jag säga att det kändes aningen annorlunda. Den blodutgutelse och svullnad som tidigare funnits strax under knäskålen hade vandrat runt till ett blåmärke kring knäskålen och det gjorde skitont när jag sträckte på benet. Jag kunde köra ändå men tog det lite lugnare. 

I måndags på träningen kändes jag sliten i kroppen, långsamma rörelser och framförallt en jävligt ömt knä som inte alls hängde med. När jag kom hem och stod i duschen insåg jag att svullnaden och blånaden krupit sig bakåt i knävecket också och vandrat upp längs benet mot muskelfästena/ligamentfästena på baksidan av benet så resten av veckan har jag mest tagit det lugnt. Tittat på mycket derby, vilat, läst strategier och vilat lite till. Njutit av att vara hemma och planerat en fantastisk överraskningsfest, mer om den en annan gång. Igår var det sista träningen innan SM i Borås och jag kände att det var dumt att riskera något så jag gick offskates. Idag känns knäet betydligt mycket bättre och det gjorde inte ont när jag steg upp i morse. Goda prognoser inför helgens bouts alltså.

Hemma igen efter en helg i Stuttgart

Nu är jag hemma igen efter en helg fylld av roller derby i Stuttgart. Med mer än 20 timmar på rullskridskorna och det snabbaste, hårdaste och roligaste boutet jag någonsin spelat. Helgen har varit över förväntan på många sätt men jag har inte riktigt hunnit processa allt ännu, det har verkligen varit full rulle hela tiden och det är skönt att vara hemma igen med vetskapen om att det är sommarlov och att jag och W har fyra dagar av kvalitetstid framför oss.

Semestern är nära..

Så kom den, den sista arbetsdagen innan semestern. Fem sköna veckors ledighet med nästan inga måsten alls utan tid att enbart ägna sig åt allt det där en vill göra men som en aldrig hinner med. Några helger är redan inbokade, det är träningshelger, bootcamps och bouts men i övrigt är alendern tom och det ger mig ett lugn utan dess like. Nu ska jag sova ikapp och äntligen ha tid att läsa. Inte ställa klockan och sova länge. Sluta vara en så förbannat tjatig, stressad morsa som inte har tid att leka. Det kommer att bli en fantastisk ledighet, jag känner det i hela kroppen.

Regn slickar hela staden

Jag drömmer mig bort till värme och solsken, lata dagar på stranden och hängmattehäng i kvällssolen. Försöker att inte nedslås av att det är kallt, kallt som i jeans, tjocktröja och vindjacka när vi hänger i vattenbrynet och bygger sandslott. Jag tänker att värmen kommer med semestern och blundar, räknar ner. Fyra jobbdagar kvar innan fem veckors ledighet. Det fixar jag och jag fixar det bra. Jag tänker att solen måste komma med semestern och Stuttgart-resan därför att jag behöver den, behöver tina upp inifrån och ut och känna hur D-vitamindepåerna fylls på till brädden igen. 

Nu är det jag som unnar mig en ipad och åker hem från huset vid havet för att städa lägenheten och göra mig redo inför helgens bort mot team USA och ett fyradagars bootcamp som kommer att vara något av det mest fantastiska jag får vara med om på rullskridskor under det här året. 

CCR vs. Charlotte på ECDX

ECDX har börjat och wftda.tv visar alla bouts och såklart satt jag bänkad via datorn och följde brutet med spänning. CCR spelade tight, smart och bra och höll jämna steg med Charlotte som tog ledningen rätt så direkt från starten tack vare powerjam. Men sen, som CCR tog grepp om det, steppade upp och levererade.. Helvete vad stolt jag är över mitt lag!  När slutsignalen gick så stod scoreboarden på 90 - 200 till Crime City. En vinst som betyder mycket för rankingen, självkänslan och den framtida peppen.

Det var så väldigt mycket svårare att titta på brutet än att se alla uppdateringar på Facebook och instagram. Jag önskar så att jag var med i USA, det kliar i hela kroppen av att inte få skate med mitt lag och dom fattats mig så att jag känner mig deprimerad. Men samtidigt, denna enorma känsla av stolthet i bröstet, vetskapen om att alla svettiga träningstimmar vi lagt ner tillsammans ger utdelning. Att se hur alla spelare fick varandra att glänsa på tracken var magiskt. Jag sitter här hemma och skriker mig hes och torkar tårar av stolthet och jag kommer att fortsätta heja på mitt lag under hela turneringen och ta emot dem som hjältar när dom kommer hem. Shit vilken grej alltså! 

Unna sig en ipad?

För en tid sedan så skaffade vi oss en samsungsurfplatta men den är rätt oanvänd om sanningen skall fram. W spelar en del på den och H har den med sig på resor ibland och vid några få tillfällen har jag haft den med mig men jag fixar det inte alls, vi kommer helt enkelt inte överens. Kanske beror det på att den kokiller sig så från ipaden som jag är van att använda mer eller mindre dagligen på jobb, kanske beror det på att jag saknar de appar som jag verkligen gillar eller  kanske beror det helt enkelt på att jag inte lärt mig samsungplattan tillräckligt. 

I alla fall så har jag gått i ipad tankar ett tag, jag tänker att jag skulle använda den flitigt på jobb, i och med utbildningen jag ska läsa, när jag jobbar fackligt och till föreningsarbetet. Jag har en laptop hemma men den hänger verkligen på sista versen, den är vattenskadad, saknar tangenter och fungerar inget vidare alls utan strömsladden och jag känner att jag inte vill lägga alltför mycket på en ny dator typ MacBook eller liknande, att det räcker med min gamla skruttiga laptop och att en platta skulle täcka mina behov.. Men så tänker jag att det är onödigt, att jag verkligen inte behöver lägga pengar på ytterligare en pryl som jag egentligen inte behöver. En snabb googling gör det heller inte ett dugg lättare kreti och pleti verkar tycka precis allt om surfplattor och rekommendationerna skiljer sig verkligen åt. Vad säger ni som brukar läsa här? Ipad eller inte ipad? Om ipad ska den då ha enbart wi-fi eller 3/4g också? En billigare mindre laptop istället? Vad ska en tänka på? 

Att sakna någon så att det gör ont i själen

Älskade hund, nu har du fattats mig i mer än ett år och någonstans så hade jag tänkt att det skulle bli lättare. Att smärtan och saknaden skulle trappas ner, avta och försvinna mer och mer men så har det inte alls blivit.  Fan, det är nästan tyngre nu för jag minns inte längre hur ont du hade. Jag bara saknar dig så mycket och jag kommer på mig själv med att byta trottoarkant när jag möter människor med hundar därför att det gör så ont att se den där speciella kontakten som en människa kan ha med sin högt älskade hund. Det känns som det var igår när vi åkte till veterinären för sista gången, du och jag tillsammans på det kalla golvet och hur jag fick lyfta ut dig ut bagageutrymmet den där sista gången. Försiktigt, försiktigt för att du hade så ont och jag minns så väl hur fåglarna kvittrade och hur kornfälten böljade i vinden utanför veterinärens parkeringsplats. 

Plötsligt händer det..

Pling sa det i telefonen när jag fick ett nytt meddelande på jobbmejlen  i fredags eftermiddag rätt sent, det där kollar jag på måndag morgon tänkte jag och glömde bort det. Tills idag för idag är det fantastisk måndag igen och vet ni vad det var? Skolverkets beslut gällande min lärarlegitimation. Den där legitimationen som jag väntat på i hur många dagar som helst, som jag undrat över, grubblat på och vänta, väntat och väntat lite till på, ja jag har faktiskt väntat bra mycket längre tid än ett år. Så kom den äntligen och det var med något darriga händer som jag öppnade bilagorna i mejlet. En del av mina kursare har fått nästintill noll behörighet på grund av sitt huvudämne samt valda sidoämnen och i och med omstruktureringen av lärarutbildningen och Skolverkets tilltag så har de trillat genom stolarna. Jag som läste mer än hundraprocent nästan hela studietiden och kombinerade ihop mina kurser så mycket jag bara kunde för att få en bred legitimation har haft på känn att det nog ändå inte skulle bli så bra i slutändan som det blev. För visst blev det bra, från och med i fredags har jag en lärarlegitimation som visar att jag är behörig att undervisa i förskola, förskoleklass, bild år 1-6, svenska år 1-6, matematik år 1-6, biologi år 1-6, fysik år 1-6, kemi år 1-6 samt att jag är behörig att undervisa i svenska som andraspråk år 1-3. Det är lite märkligt det där. Alltså jag VET ju att jag har läst alla dessa ämnen och att jag plockat alla dessa poäng och att jag verkligen har kompetenserna för det. Jag har ju klarat mina studier med råge men ändå så kändes detta som ett riktigt gött bevis, sjukt egentligen men samtidigt så GÖTT. Nu ska jag fira med att coacha ett tretimmarspass och vara barnledig  för kvällen för det är jag värd! 

Kolla vad H har byggt!

Iron Maiden spelar på NovaRock på en scen som H och hans crew har byggt och jag känner hur stoltheten växer i mitt bröst. Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att vänja mig vid hur stora scener det är som dom håller på med, jag kommer aldrig att släppa oron och jag kommer aldrig någonsin att sluta förundras över vilket jobb det är dom gör. Hur ett crew kan bygga upp någonting så stort på så kort tid och sedan plocka ner det på ännu kortare tid för att göra om samma sak med bravur på nästa ställe, förmodligen med sämre förutsättningar än gången innan. Jag är stolt och blir så festivalsugen att jag knappt vet var jag skall ta vägen! Har inte varit på NovaRock sedan 2010 då med en liten, liten W som inte ens kunde sitta. Jag tänker mig att vi åker till Wien i år och går på festivaler tillsammans, träffar H och får lite finkultur i en stad jag inte ännu sett.

CCR vs. Roc Stars

CCR spelade sitt första bout i USA under natten. Klockan ett svensk tid ljöd första visslan och jag följde uppdateringarna från matchen med blandade känslor och adrenalinet flödande i kroppen. Det kändes mer än väntat att inte vara med. Jag har inte missat många bouts alls sedan jag började min boutkarriär, jag har valt att inte åka med till Glasgow för ett bortabout en gång för många år sedan när det skulle spelas ett bout med ett mixat A och B lag men i övrigt tror jag att jag spelat mer eller mindre allt fram till den här USA turnén då och med ens så grep den där känslan tag i mig. Fan, vilket beslut som jag har fattat. Jag kommer inte att komma in i gemenskapen igen, jag är utanför och alla andra har det så bra utan mig.  Jag  vet att det inte är sant, att det inte alls är så och att jag inte är den enda som inte är med på USA-resan men det går inte riktigt in i mig, inte just nu. Hela heögen har jag kastats mellan att vara så innerligt glad över att jag valde rätt, att stanna hemma. Jag har haft fantastiska dagar i solen med fina människor och mycket kvalitetshäng med W men så smyger det sig på. Den där känslan. Fy fan.

Bättre blev det inte av att W fått tillbaka sin förkylningsastma med full kraft, från att ha varit lite snorig i ett par dagar så slog det på med full fart igår så natten har bestått av inhalatorer, slemkräk, byte av lakan, tårar och en massa hostande. Antal timmar sömn? Ungefär en sammanhängande och sex utspridda kvartar. Antal säsonger av Förrådsfyndarna som jag plöjt igenom? Två.  Boutet då? Final score 224 -151 till Roc Stars. CCR kämpade bra och jag tror att vi kan ha tjänat i ranking på detta bout. Roc City är rankade på plats 92 i division 2 och CCR är för närvarande rankade på plats 145 i division 3. 

Ner som en pannkaka, upp som en sol!

Förutom att jobba jobba och jobba lite till så har jag legat gömd på soffan utan sociala medier ett tag nu, överväldigad av alla statusuppdateringar och alla bilder från USA-resor och mellanlandningar. Och jag har varit så jäv-hä-ävla knäckt över att inte vara en av alla dom som bidrar till alla uppladdningar men idag är jag okej med läget. Det är fredag, det är sol och helgen tänker jag spendera på den feministiska festivalen och bara njuta av att vara ledig. 

Tre timmar kvar till helg och finhäng med W, och kära vänner. Det kommer att bli en awesome helg! Ps. Glöm inte bort att CCR har prova på imorgon, den fjortonde juni i folkets park vid barnens scen!

Slappesöndag

Igår var det sol ute men mörkt i sinne, idag känns det ganska mycket tvärtom. Snart är det dags för ett nytt bout med svenska landslaget, snart är det semester, snart ska jag och W åka och hälsa på H och senare kommer det att bli min tur att åka till USA och bouta. Jag vet ju det egentligen men det skaver ändå likt förbannat.

Jag och W njuter av helgen, av ledigheten, spelar sällskapsspel och äter frukost på golvet i hans rum. Vaknar tidigt men blir trötta efter lite lek och somnar om igen. Vi packar upp flyttkartonger med saker från gammelfarbrorns hus och pratar om gamla generationer och hur det var förr i tiden. Vi spelar fotboll i hallen och bygger en koja. Vi struntar i både dammsugningen och i att packa upp den rena tvätten och har det jävligt fint tillsammans.

Rullskridskorna är packade och träningskläderna är på, idag är det dags för ännu ett minimum skillstest att hållas i CCR och jag är övertygad om att jag kommer att bli imponerad, hänförd och motiverad över att se våra nyare saktare göra wftda testet, det blir jag alltid.

Att inte åka till usa del II

I april så gick jag ut med beslutet om att inte följa med mitt lag till USA och spela en rad bouts för att sedan delta i den stora turneringen ECDX. Just då kändes det okej. Det gör det inte längre. Om fem dagar så åker laget till USA tillsammans och ensam kvar blir jag med en hel hög negativa känslor. Jag är rädd för att bli utanför, att inte få komma in i lag-gemenskapen igen och för att förlora min plats. Jag vet att jag inte kan åka därför att jag helt enkelt inte får ihop det, jag har ingen barnvakt, jag känner att jag inte vill vara borta från W så länge även om barnvaktsbiten skulle kunna lösas, jag har inte tagit semester och jag känner att jag faktiskt inte kan just nu därför att det inte känns rätt, detta är inte min USA-resa men så ändå denna känsla, paniken över att inte åka med, sorgen och bitterheten som smyger sig på när jag läser statusuppdateringar på facebook och när jag hör lagkamrater prata om alla spännande grejer som skall hända. Jag försöker att hålla fokus på SM i Borås och på det kommande boutet mot Team USA med svenska landslaget men i sanningens namn så går det sådär, eller nä, det går faktiskt inget bra alls. 

Jobbfunderingar i Juni

Dagarna har glidit över i juni och utomhus doftar det sommar. Jag har varit på läger tillsammans med alla ungarna som skall börja i förskoleklassen till hösten och jag börjar göra mig redo för ett terminsavslut, så smått i alla fall. Jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid avskeden, oron inför skolvärlden i vårdnadshavarnas ögon och i många fall tårarna och tacksamheten. Jag älskar verkligen mitt jobb, att få vara förskollärare är fantastiskt. Att få utmana, stimulera och möta barnen dag ut och dag in är en ära, att få följa lärprocesser över tid, kunna utforma verksamheten utifrån det som är bäst för just den här barngruppen, att få vara en så stor del av barnen (och vårdnadshavarnas) liv och följa individer genom barndomen, det är fan inte lätt men det är fantastiskt.

Jag gillar verkligen mitt jobb även om det kan vara slitigt ibland, det är mycket rutiner och en hel del politiska beslut som måste fattas innan vi (Sverige) kan börja prata om en likvärdig förskola där barnen får sina behov tillgodosedda. Jag jobbar på en förskola som strävar framåt, en arbetsplats där vi inte nöjer oss med att vara okej, vi vill hela tiden bli bättre som människor, pedagoger, förskola, - det är i alla fall så jag ser det, därmed inte sagt att alla mina kollegor håller med mig - och varje morgon när jag vaknar så stiger jag upp och känner mig peppad på att gå till jobbet. Det har hänt mycket rent jobbmässigt under terminen som gått, jag har börjar att jobba lite fackligt, sjukt spännande och givande! Jag älskar min tid uppe på kontoret, jag har också varit med i ett projekt som sträckt sig över en hel termin, inkluderat tre förskolechefer, Malmö högskola och mer än åtta förskolor där vi drivit den pedagogiska dokumentationen vidare och kommit ytterligare några steg i riktning mot barnens bästa förskola. Jag har läst förskolelyftet och plockat ytterligare en handfull akademiska poäng inom ämnen som får mitt hjärta att banka ännu lite fortare och sen så har jag hoppats, hållt tummarna och hoppats ännu lite till för att jag skall komma in på en utbildning som startar till hösten. Jag har tänkt att om jag inte kommer in på den här utbildningen så skall jag inte läsa någonting alls, enbart jobba och kanske försöka få lite mer fackliga uppdrag. Utbildningen handlar inte om att jag inte är nöjd med det jag gör just nu, för det är jag, däremot så vill jag mer, annat, jag drömmer om att få jobba i ett av Malmös pedagogiska team, att få vara en del av något av de kreativa lärcentrumen och att få jobba med kvalitetsutveckling (nära barnen)  i förskolan. 

Under några månader nu så har jag fått höra att jag kommit in på utbildningen men jag har inte riktigt trott på det, inte vågat ta ut någonting i förskott, jag har inte firat det eftersom att jag inte fått det bekräftat skriftligen och inte hört någonting alls från Skolverket som står bakom utbildningen men så i onsdags fick jag ett mejl som välkomnar mig till den första träffen av många och som det ser ut nu kommer jag alltså att plugga igen till hösten. Exakt hur det kommer att se ut med formerna för utbildningen är inte färdigt ännu, jag väntar med spänning men i kursbeskrivningen står det att den sträcker sig över 2,5 år och att det rekommenderas att 20% av tjänstetiden läggs till utbildningen under denna tid. Första träffen är i början av september och även om jag är anmäld och antagen så känns det inte som att jag vågar fira riktigt ännu men peppen spirar och jag känner mig upprymd inför höstens arbete även om den stundande semestern är mer än välkommen.