Plötsligt händer det..

Pling sa det i telefonen när jag fick ett nytt meddelande på jobbmejlen  i fredags eftermiddag rätt sent, det där kollar jag på måndag morgon tänkte jag och glömde bort det. Tills idag för idag är det fantastisk måndag igen och vet ni vad det var? Skolverkets beslut gällande min lärarlegitimation. Den där legitimationen som jag väntat på i hur många dagar som helst, som jag undrat över, grubblat på och vänta, väntat och väntat lite till på, ja jag har faktiskt väntat bra mycket längre tid än ett år. Så kom den äntligen och det var med något darriga händer som jag öppnade bilagorna i mejlet. En del av mina kursare har fått nästintill noll behörighet på grund av sitt huvudämne samt valda sidoämnen och i och med omstruktureringen av lärarutbildningen och Skolverkets tilltag så har de trillat genom stolarna. Jag som läste mer än hundraprocent nästan hela studietiden och kombinerade ihop mina kurser så mycket jag bara kunde för att få en bred legitimation har haft på känn att det nog ändå inte skulle bli så bra i slutändan som det blev. För visst blev det bra, från och med i fredags har jag en lärarlegitimation som visar att jag är behörig att undervisa i förskola, förskoleklass, bild år 1-6, svenska år 1-6, matematik år 1-6, biologi år 1-6, fysik år 1-6, kemi år 1-6 samt att jag är behörig att undervisa i svenska som andraspråk år 1-3. Det är lite märkligt det där. Alltså jag VET ju att jag har läst alla dessa ämnen och att jag plockat alla dessa poäng och att jag verkligen har kompetenserna för det. Jag har ju klarat mina studier med råge men ändå så kändes detta som ett riktigt gött bevis, sjukt egentligen men samtidigt så GÖTT. Nu ska jag fira med att coacha ett tretimmarspass och vara barnledig  för kvällen för det är jag värd! 

Jobbfunderingar i Juni

Dagarna har glidit över i juni och utomhus doftar det sommar. Jag har varit på läger tillsammans med alla ungarna som skall börja i förskoleklassen till hösten och jag börjar göra mig redo för ett terminsavslut, så smått i alla fall. Jag tror aldrig att jag kommer att vänja mig vid avskeden, oron inför skolvärlden i vårdnadshavarnas ögon och i många fall tårarna och tacksamheten. Jag älskar verkligen mitt jobb, att få vara förskollärare är fantastiskt. Att få utmana, stimulera och möta barnen dag ut och dag in är en ära, att få följa lärprocesser över tid, kunna utforma verksamheten utifrån det som är bäst för just den här barngruppen, att få vara en så stor del av barnen (och vårdnadshavarnas) liv och följa individer genom barndomen, det är fan inte lätt men det är fantastiskt.

Jag gillar verkligen mitt jobb även om det kan vara slitigt ibland, det är mycket rutiner och en hel del politiska beslut som måste fattas innan vi (Sverige) kan börja prata om en likvärdig förskola där barnen får sina behov tillgodosedda. Jag jobbar på en förskola som strävar framåt, en arbetsplats där vi inte nöjer oss med att vara okej, vi vill hela tiden bli bättre som människor, pedagoger, förskola, - det är i alla fall så jag ser det, därmed inte sagt att alla mina kollegor håller med mig - och varje morgon när jag vaknar så stiger jag upp och känner mig peppad på att gå till jobbet. Det har hänt mycket rent jobbmässigt under terminen som gått, jag har börjar att jobba lite fackligt, sjukt spännande och givande! Jag älskar min tid uppe på kontoret, jag har också varit med i ett projekt som sträckt sig över en hel termin, inkluderat tre förskolechefer, Malmö högskola och mer än åtta förskolor där vi drivit den pedagogiska dokumentationen vidare och kommit ytterligare några steg i riktning mot barnens bästa förskola. Jag har läst förskolelyftet och plockat ytterligare en handfull akademiska poäng inom ämnen som får mitt hjärta att banka ännu lite fortare och sen så har jag hoppats, hållt tummarna och hoppats ännu lite till för att jag skall komma in på en utbildning som startar till hösten. Jag har tänkt att om jag inte kommer in på den här utbildningen så skall jag inte läsa någonting alls, enbart jobba och kanske försöka få lite mer fackliga uppdrag. Utbildningen handlar inte om att jag inte är nöjd med det jag gör just nu, för det är jag, däremot så vill jag mer, annat, jag drömmer om att få jobba i ett av Malmös pedagogiska team, att få vara en del av något av de kreativa lärcentrumen och att få jobba med kvalitetsutveckling (nära barnen)  i förskolan. 

Under några månader nu så har jag fått höra att jag kommit in på utbildningen men jag har inte riktigt trott på det, inte vågat ta ut någonting i förskott, jag har inte firat det eftersom att jag inte fått det bekräftat skriftligen och inte hört någonting alls från Skolverket som står bakom utbildningen men så i onsdags fick jag ett mejl som välkomnar mig till den första träffen av många och som det ser ut nu kommer jag alltså att plugga igen till hösten. Exakt hur det kommer att se ut med formerna för utbildningen är inte färdigt ännu, jag väntar med spänning men i kursbeskrivningen står det att den sträcker sig över 2,5 år och att det rekommenderas att 20% av tjänstetiden läggs till utbildningen under denna tid. Första träffen är i början av september och även om jag är anmäld och antagen så känns det inte som att jag vågar fira riktigt ännu men peppen spirar och jag känner mig upprymd inför höstens arbete även om den stundande semestern är mer än välkommen.

Pappas appar!

Förresten, det är fredag - appfredag!
Vad passar bättre än en ny app innan fredagsmyset? Pappas appar listar alla som du inte kan vara utan, både på jobb och hemma, på facebook finns det också en sida, appfredag med tips på bra, gratis appar att ladda ner.

Ni som har barn i åldrarna 1.5 - 6 år, vilka appar använder ni?

Om ett jobberbjudande

I slutet av förra veckan fick jag ett jobberbjudande. Ett erbjudande som jag skulle gå hem och fundera över och det har jag sannerligen gjort under helgen. Jag har vänt och vridit på det, lagt fram för och nackdelar men jag har ännu inte kommit fram till ett slutgiltigt svar på frågan. Ja eller Nej? Jag är så kluven..

Jag vet vad jag vill i slutändan men jag vet inte hur jag vill att vägen dit skall se ut.Klart att min målbild kommer att ändra sig under mitt yrkesverksamma liv, det är jag rätt säker på, men att jag vill detta just nu, det kommer nog inte att ändra sig. Jag är utbildad förskollärare/lärare i grundskolans tidigare år och jobbar just nu som förskollärare, det har jag gjort de senaste åren och jag trivs skitbra med det. Jag vet att jag är bra på det jag gör, jag har fantastiska kollegor och en bra chef som tror på mig, på arbetslaget, på verksamheten och som alltid sätter barnen i det främsta rummet och det är jag glad för. Men jag vill inte bara vara förskollärare. Jag vill mer. Förstår ni vad jag menar? För typ åtta år sedan var jag relativt säker på min sak, jag skulle bli specialpedagog och arbeta med barn i särskilt behov av stöd men nu de senaste åren så har jag ändrat inställning. Jag har läst en del specialpedagogik som komplement till min examen och tycker att det är spännande men det är inte där min passion ligger, inte nu längre, utan jag vill vidareutbilda mig till pedagogista. Att få arbeta tillsammans med olika arbetslag som har fokus på det kompetenta barnet och där kunskapssynen och synen på lärande utgår från barnet som kunskapsbärare. Jag får ståpäls av att tänka på att få jobba hanldledande och med att lyfta den pedagogiska dokumentationen, utveckla verksamheten och ta tillvara på de frågor som barnen ställer. Det är ju (bland annat) det jag vill. När jag blir stor så kanske det är något helt annat som får mitt hjärta att banka lite extra hårt.

Jobberbjudandet är inte ett steg mot pedagogista-utbildningen men inte heller (vad jag tror) ett steg ifrån den.  Det innebär ingen förändring i lönen. Jobbet i fråga skulle inte innebära att byta arbetsplats, utan att jag skulle arbeta kvar på min nuvarande arbetsplats med undantag för en halvdag i veckan och ungefär ytterligare en hel dag till i månaden. Inte så mycket tid när jag tänker på det, samtidigt, oändligt mycket med tid. Att ha en pedagog som är frånvarande en halvdag i veckan gör någonting med barngruppen, i arbetslaget, för kollegorna. Samtidigt innebär jobbet att jag får syssla med något som jag tycker är fantastiskt roligt, viktigt och spännande.

Jag tror att det skulle finnas utvecklingsmöjligheter och att jag skulle gilla det, jättemycket men jag vet inte. Jag vet inte heller om jag verkligen är rätt person för jobbet eller om det finns andra som är bättre lämpade. När allt kommer omkring är det kanske så att jag är rädd för att misslyckas och för att inte kunna leverera det som förväntas av mig, att jag tvekar därför att jag är rädd. Jag vet faktiskt inte riktigt men jag vet att jag har ett par timmar till på mig att fundera innan jag lämnar besked under morgondagen.

Hur tänker ni kring jobb, kariärsmöjligheter och utveckling?