Crime City Love

Nu är det snart dags för premiären av dokumentärfilmaren Klara Levins film  Crime City Love och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös. Dokumentären handlar om mig, Bitter, Fenix och Bobicat och om Crime City Rollers och våra viljor och konsten att kombinera sporten med våra liv och alla vardagliga måsten. Filmen kommer att ha världspremiär i Folkets park i Malmö den 11 Augusti. Läs mer om eventet vetja!

Det kommer att bli en fantastisk kväll i parken med försnack med medverkande i filmen och Klara, musikvideo-visningar med Loop Troop. Det kommer att finnas möjlighet att testa på att åka rullskridskor tillsammans med derbyspelare från CCR, en sambaorkester skall tydligen spela  och mycket annat i parken händer också - precis som vanligt. Är du i Malmö? Kom!

Skånes Fria har också skrivit en liten artikel om filmen och premiären.

Sista semesterkvällen

Så har den kommit: den sista kvällen den här semestern. jag har packat väskan med kalender och konihåg-lappar, bra att ha grejer och extrakläder och letat upp jobb-nycklarna och dubbel och trippelkollat att idag verkligen är sista semesterdagen. Det känns rätt skönt att börja jobba igen ändå. Det bor en förväntan i mitt bröst och en peppig känsla i magen. Detta kommer att bli ett fantastiskt läsår och jag längtar efter att få träffa alla fantastiska barn, föräldrar och inte minst mina kollegor. Dessutom är det inte så att sommaren är slut enbart för att jag börjar jobba igen. Augusti ligger framför mina fötter med bad, långa ljusa kvällar och fantastiska solnedgångar.

Ett sista sista farväl.

Det är några veckor sedan som de ringde från krematoriet nu och berättade att allting var färdigt, kom och hämta askan sa de men jag orkade inte ta mig dit.

Världens bästa pappa ställde ännu en gång upp och gjorde det och tog hem den lilla asken till sig och där har den stått sedan dess. Vare gång jag varit och hälsat på så har jag sneglat på den, inte orkat ta tag i det, komma fram till ett beslut: sprida eller gräva ner men så i helgen när vi var där ute, W, H och jag. Alla tillsammans så kändes det rätt. Det var dags.

Vi sprider den bestämde H och jag. Det är det rätta. Vi sprider den på ett fält där vi vet att hon älskade att springa. På det fält där vi tragglade inkallning, där hon såg sitt första rådjur, där hon jagade den där haren. På fältet som omger mitt föräldrahem och Vesslans andra hem. Det var hjärtskärande men ändå fint. Vi fick nästan sju långa år tillsammans och vi har gjort så mycket tillsammans, hon har gett mig så mycket, mer kärlek med fyra ben och en lång nos än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig den där februaridagen då vi fick varandra och jag är tacksam och glad för alla år och jag vet att det verkligen var dags i slutet, en älskad vän skall inte behöva lida.

Och när det var färdigt, när vinden spridit askan och jag dragit handen genom kornet en sista gång och viskat alla mina farväl så släppte vi den tomma urnan i ån och såg den flyta med strömmen och när jag inte längre kunde se den så kändes det så mycket lättare att andas, så mycket lättare att tänka på henne och alla våra minnen än innan. Hon fattas mig, oss, något enormt men det blir ändå lättare och lättare att andas igen för varje dag som går.

48h semester kvar

Nu är den den snart slut, semestern. Fem långa veckor har virvlat förbi och känts som två. Max. Långa soliga sommarkvällar med glass, bad och filt-häng. Regniga förmiddagar med fingerfärg, pyssel och ommöblering. Stranddagar under stekande sol med bad och sandslottsbygg, fisketurer, marknader, loppisar och dagsutflykter och nu är den alltså snart slut men först 48h maximalt njutande som börjar med strandpromenad och snäckletning.

Nedräkning

Nedräkningen är snart slut för om ett par timmar kommer H hem efter många långa arbetsveckor utomlands. Äntligen skall vingård spendera tid tillsammans igen och bara vara ett par dagar till innan jag börjar jobba igen. Dagens känsla: sockerdricksbubbel i magen och fnitter i halsen.

Inställt Kristianstadsbesök och tjuriga miner.

Idag är jag sur och irriterad, det är slipdamm och röra i lägenheten och jag hade planerat att besöka min fantastiska vän Majsan men så blev det alltså inte.

Vi skulle bada, sola och prata bebis såklart, det är svårt att inte göra det när hon skall bli mamma vilken dag som helst nu. Så blev det inte, igår när vi kom hem var W krasslig, lite frossa och trött, för mycket sol tänkte jag, det löser sig tills imorgon förmiddag. Tji på den, det blev värre och alla som någon gång har haft en mycket gravid människa i sin närhet eller rentav varit gravida och gått och väntat på att en förlossning skall starta vet att en inte riskerar att smitta ner den havande.

Ändrade planer alltså och purkna miner. W är purken för att vi inte skall åka tåg och buss, några av hans favorit färdmedel och jag är lite besviken för att jag skulle få hänga med min kompis i hennes fantastiska trädgård, kolla in nya lägenheten som jag inte sett sedan jag hjälpte till att flytta  och dessutom skulle vi besöka någon härlig strand i närheten av Kristianstad, ja ni hör ju, jackpott! Dessutom känns det extra surt för såhär efter en natts sömn så vaknade W och var törstig och på mycket bra humör. Och helt plötsligt har vi alltså inga planer längre. Ett big no-no med tanke på att jag inte riktigt orkar vara hemma när lägenheten ser ut som den gör.

Majsan, är inte bara en av mina bästa loppis-kompisar utan hon är också så sjukt rolig, allmänbildad och har ett hjärta av guld så det går liksom inte att vara på dåligt humör när en träffar henne. Vi brukar ofta prata om att det är svårt att lära känna nya kompisar nu när vi är vuxna men det är ändå precis det som vi har gjort. Jag kan inte riktigt komma ihåg hur det gick till när vi började hänga men en sak  är säker: jag är så himla glad att jag har en vän som M.

Byggdamm och tjurigheter

Vi kommer hem till en lägenhet som luktar kemikalier, målarfärg och kontrasten mot lugnet i huset vid havet är brutal. Fönsterrenovering av köksfönsterna och fönsterna i Ws rum mellan den 10 juli och 12 augusti - jo jag tackar jag, precis vad en vill ha på semestern! Fönsterna är och har varit igensatta med tjock plast och solen står på från lunch och under hela eftermiddagen, att säga att det blir som en bastu är en underdrift och den ljusa lägenheten ter sig mörk och dyster. Vi bor alltså i en mycket, mycket varm och mörk bastu. En mörk och varm bastu som doftar kemikalier och där allting är täckt av ett mycket fint lager slipdamm.

Det doftar inte hemma längre och det är arbetare som kommer och går och det gör att vi inte kan vara som vi vill, jag vet inte hur det är med dig men själv har jag svårt att skrota runt i pyjamasen när jag vet att det skall komma folk ett visst klockslag och hela grejen leder till att vi är ute mycket, mycket  mer än vad vi hade varit om lägenheten hade varit som vanligt.  Vi går till parken, på teater, vi cyklar upp i stan och tittar på människor, upptäcker staden och hänger i plaskdammarna, går på sommarscen och håller på, allt för att vara borta så mycket som möjligt för jag blir på dåligt humör av att vara i lägenheten.

Renoveringen stör mig också för jag anser att det är tokeri att inte byta ut fönsterna och skaffa nya, bra isolerade och billigare än att genomföra en dyr restaurering och sätta i k-märkt glas i gamla bågar. Den stör mig också därför att den gör intrång på min sista semestervecka som jag planerat att ägna åt att få det i ordning här hemma, att pyssla, göra fint och organisera inför höstterminens alla måsten och allt kaos.

Att fixa en hallmöbel

Saker att ta tag i på semestern: ommålningar av loppisfynd och lägenhetspill. Den här gamla telefon/hallmöblen har stått i min mammas strandhus sedan hon köpte det möblerat för fyra år sedan och varje sommar har hon velat kasta den men jag har alltid satt stopp. Först nu kände jag att jag hade orken att ta tag i den. Min tanke var att den skulle bli flerfärgad typ dip-dye från svart till grått till vitt men W var bestämd med att den skulle bli röd så röd fick det bli.

Semestertystnad

Semestertysrnad är lika med bloggtystnad. Det är avsaknad av väckarklockor och passande av tider och istället går vi dit hjärtat vill och benen bär oss. Vi går på teaterföreställningar, allsånger och utforskar sommarmalmö från en treårings perspektiv. Vi räknar ner dagarna tills dess att H kommer hem och vi skrattar igen.  Vi pratar om Lusen och om hur vi saknar henne och jag hinner andas igen.

En tung dag

Jag tycker mig fortfarande höra hennes andetag i lägenheten och slabbandet från vattenskålen. När jag och W är ute på promenad får jag panik med jämna mellanrum när jag inser att jag inte längre känner hennes mjuka päls vid min sida och jag ropar på henne. W tittar på mig och säger men mamma, Lusen finns inte mer, hon var så gammal och sjuk, hon har blivit en stjärna nu och jag har svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag tittar på gamla bilder och saknar, skrattar och kommer ihåg våra år tillsammans. Det är så märkligt tomt och jag känner att jag aldrig mer vill ha en hund men hjärtat säger att jag inte vet hur jag skall leva utan. 

Destination Luxemburg

H är iväg och jobbar, det är femte eller sjätte veckan nu om jag inte har helt fel för mig. Det är tungt och tomt och ensamt och helt förfärligt att vara ifrån varandra så här. 

Det positiva är att vi äntligen skall ses i helgen!  Destination Luxemburg. Japp, så är det, vid den här tiden imorgon sitter vi på flygplanet och ett par timmar senare så landar vi i en stad som jag inte vet någonting alls om. Vet du någonting om Luxemburg? Vad skall en passa på att se där? Det känns som att jag aldrig igen kommer att åka dit. Matupplevelser - framförallt schysst veganmat? Natur? Sightseeing? Ja jag har som sagt noll koll och tenderar alltid att missa pärlorna.

H är i Luxemburg nu, eller ja, strax utanför och bygger för festivalen Rock a Field  och har passande nog ett par lediga dagar under själva festialen, för en gångs skull är han inte ens på stand by under festivalen. Jag hoppas på tre fantastiska dagar tillsammans men också på att kunna klämma in några spelningar, om sanningen skall fram är jag rätt sugen på Band of Horses, Of monsters and men, Volbeat och Queens of the Stoneage bara för att. Jag har inte varit på en festival sedan 2008 (kan det verkligen stämma!?!!??)

Sjukgymnastik

Tisdag och dags för sjukgymnastik igen. Jag tar mig själv i kragen och cyklar dit, pushar mig själv och känner hur svetten bryter fram i hårfästet. Lite egentid - semester och sommarlov är fantastiskt men just nu har jag W 24/7 och ingen tid att stänga av/varava ner och bara vara jag med tanke på att nätterna är ett enda långt marathon av nattskräck/mardrömmar/jag är törstig mamma/måste kissa/sova ovanpå mig. Det känns bra och knäet håller, mer och mer för varje dag som går. Sjukgymnasten berömmer och vi lägger på vikter. Det kommer att bli bra det här tänker jag och jag känner mig nöjd. i nästan tjugo minuter så tänker jag inte en enda gång våta hudnosar och mjuk päls utan jag fokuserar på att pressa kroppen så mycket det bara går och fy fan vad skönt det är. En meditativ andning och en sista tio minuter på crosstrainern med fullt motstånd och så hög fart som kroppen klarar av innan jag cyklar och köper jordgubbar och vattenmelon på torget.

Att få den här kroppen redo att spela SM på mindre än två veckor känns just nu i skrivande stund som en helt okej grej. Klart jag fixar det.

Hjärtesorg och midsommar

Jag vaknar mitt i natten, svettig och med paniken dunkande i bröstet och tror att jag hör hennes andetag, ljudet av fyra tassar mot brädgolvet och slabbandet från vattenskålen och för en hundradels sekund så mår jag bra. Sen inser jag att det är inbillning och att hon inte alls finns vid min sida längre och inuti så känns det som att jag går sönder. Hjärtesorg. Jag pendlar mellan panikartad fulgråt på badrumsgolvet och en känsla av lugn. Vesslan finns inte mer och hon fattas mig något så otroligt, hennes mjuka päls, sträva trampdynor och viftande svans. Mjuka bruna ögon och långa nos. Jag saknar henne så mycket att det blir fysiskt, jag mår illa och känner hur benen darrar till när jag tänker på alla minnen.

Lusen var sjuk, det har hon varit länge och innerst inne har jag vetat att denna dagen skulle komma i flera år, undermedvetet har det kanske hjälpt till att förbereda mig på beslutet som är det absolut svåraste jag någonsin tagit men det gör inte att saknaden blir lättare. Nu har det gått en vecka sedan vi var hos veterinären näst sista gången och på torsdag är det en vecka sedan jag sa hejdå och höll henne i mina armar tills det att hon slutade andas och min känsla av hjärtesorg den bara växer och växer. Om kvällarna när W har somnat tvingar jag mig själv att inte känna efter för jag är så rädd för den svindlande känslan. Rädd för hur ont det gör.

W är också jätteledsen, det går i vågor. Han har förlorat sin absolut bästa vän och följeslagare och saknaden sköljer över honom i perioder, lika plötsligt som hos mig. Vi kramas, somnar tätt intill på soffan och tittar på foton. Mitt i alltihop så går livet på för fullt. Det har varit midsommarfirande, träningar, lek i parken och en massa annat. Sommarlovet och semestern har börjat. Vi firade midsommar i huset vid havet tillsammans med familjen, det var fint och somrigt och det kändes bra att inte bara sitta hemma och sörja.

Vila i frid

Vila i frid min vän. I sju år har du funnits vid min sida och följt med mig på alla mina äventyr och nu finns du inte mer. Jag kan inte ta in det och jag kan inte förstå hur jag skall lära mig att leva utan dig.

Ännu en måndag till historien

Vessel-svans i bandage och trötta trampdynor, hubdpussar och kärlek, en uppsatt hylla också stretch av det onda knäet, det sammanfattar gårdagen och dagen idag rätt bra.

Måndagen är snart slut och jag överlevde. Bokade en tid till veterinären imorgon klockan 13.00 fram tills dess är det mest limbo. Bokade också flygbiljetter till Luxemburg så att jag och W kan resa dit och återförenas med H, snart, snart är familjen samlad igen - det är också en ljusglimt.

Annat som får mig att palla: fina kommentarer och omtänksamma meddelanden, peppiga kollegor och kloka, fantastiska och underbara kiddos på jobb med tillhlrande, nöjda föräldrar.
En och en halv jobbdag kvar innan semestern för imorgon har jag tagit flexledigt för att kunna fokusera på sjukgymnasten och veterinärbesöket - klart jag fixar det!

Nu ber jag om pepp

Jag behöver pepp, just nu är jag deppig, ensam och trött.

Det händer inte mycket alls här. Det är jobb, träning, hämtningar och lämningar på förskolan, mer jobb och mer träning och just nu så känns det som att näsan är precis ovanför vattenytan. Jag kippar efter luft och försöker att ta mig in mot kanten. Som ett sista jam när all energi är ute och mjölksyran gör benen till trästubbar, så känns det just nu. Om fyra arbetsdagar så går jag på en fem veckor lång ledighet. Jag klarar detta.

Ni som hängt med här ett tag och ni som känner mig vet att Vesslan börjar bli lite till åren och att hon dessutom är sjuk med epilepsi och allergi. Hennes sjukdomar gör att hon står på relativt höga doser kortison och nu verkar det inte bättre än att åldern, sjukdomarna och medicinerna börjar ta ut sin rätt. Hon är tröttare än vanligt och med fler krämpor och jag har dragit på det länge nog nu, det första jag gör imorgon är att ringa till veterinären för att kolla upp henne ordentligt, även om jag vet att jag förmodligen inte alls får de svar jag vill ha.

Junikväll

Jag ligger mellan nytvättade lakan och tittar på fönstret och solens sista strålar. Klockan är nio och det är fortfarande ljust. Det är svårt att inte fyllas av pepp och hopp om sommar.

Hemmalagsbout

I går var det bout och inte vilket bout som helst inte utan Crime City Rollers första hemmalagsbout. Möllans Mördarsniglar och Stardestroyers drabbade samman i Limhamns Ishall och eftersom att mitt hemmalag är Raging Ravens så föll det på min lott att organisera hela grejen. 

Det märks att CCR har rutin på att organisera bouts, alting gick smidigt och trots att jag och W "jobbade" hela dagen så kunde vi verkligen njuta av både juniorboutet  (som var jättejämt!) och hemmalagsboutet. Det är så väldigt sällan jg får chansen att kolla på derby utan att skulla spela själv. Vimplarna pysslade jag och W ihop tillsammans. Annat som var nytt var skyltvekstaden - den blev en succé! W målade hela den blå skylten själv, mycket bestämt deklarerade han att han hejade på döden, hennes första bout och allt! 

Jag älskar helgerna och kvällarna, ja all tid jag spenderar med honom. För varje dag som går så lär jag känna honom ytterligare och det är så coolt vilken unge han är. Självständig, påhittig, modig, rolig, busig och godhjärtad. Även om han inte varit min så hade jag varit imponerad över honom och hans sätt.