Nu: Crime City Love!

Om en man som heter Ove

Jag läser inte mycket alls längre, eller jo, det gör jag. Men det är mest pedagogiska tidskrifter, fackliga grejer, annan jobbrelaterad litteratur och såklart all kurslitteratur till de kurser som jag för tillfället råkar plugga.  Jag menar att jag sällan läser för läsandets och njutningens skull, inte alls så som jag gjorde innan jag blev gravid, fick barn och började spela roller derby. I gamla lägenheten så hade vi badkar. Standardrutin när ekonomin tillät det var att beställa för 999 kronor, eller så nära denna summa som möjligt från adlibris. Bara pocket såklart, inbundna böcker kan en låna på bibliotekt och sedan läste jag och läste och läste. Oftast en pocketbok varje kväll, eller i alla fall varannan om de var lite längre. I badkaret. Åhh vad jag njöt. Varmt vatten och kall dricka, en ny bok och sedan ner där i badskummet och ligga där och läsa tills jag började huttra. Då tappade jag ut allt badvatten och sedan fyllde jag på med nytt vatten igen och sedan efter någon timme till så steg jag upp.

Den tiden finns inte längre, inget badkar heller för den delen och inte någon ork heller. Jag priroterar bort mitt läsande men kommer i perioder på att jag saknar det så att det värker i mig också tar jag upp det igen. Plöjer några böcker och sedan svalnar intresset något. Det var längesedan nu dock. Under de senaste året, kanske halvåret så har jag aldrig kommit in i böckerna, oavsett hur mycket jag än skulle vilja så har jag inte fastnat, hållits kvar. Förrän nu.  Och det är allt tack vare den där Fredrik Backman och hans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag fick boken häromveckan av min älskade mamma. Hon köpte ett ex till mig och ett till min lillebror, läs den när du får tid sa hon och jag sa ja och försökte börja på den ett par gånger, bland annat när vi skulle bouta i Cardiff förra helgen men jag kom inte riktigt in i den. Tog ändå den med mig på familjesemestern och började läsa den  på riktigt igen i går kväll i bilen på väg hem från Danmark och jag fastnade direkt. Jag brukar inte fastna i böcker som denna men den tog mig och redan innan sida femtio så kände jag hur jag fick svälja och svälja för att mota bort den där klumpen i halsen. Gråten, för att sedan pressa ihop läpparna för att inte skratta högt. Jag läste och läste tills vi kom hem, parkerade bilen och sen nattade jag W och sedan läste jag lite till. Jag somnade, steg upp och läste innan jobb, ända tills dess att jag nådde sista kapitlet, då slutade jag och nu ikväll när w somnat då låg jag på golvet i hans rum och läste de sista raderna i boken och lät tårarna trilla ner på hans blommiga matta och när alla sidor var slut så låg jag kvar en lång stund och grät lite till. Jag grät för att boken väcker så många minnen, känslor och rädslor. För att livet är så fint och så fult på en och samma gång men mest grät jag för att en fantastisk bok var slut.

Igenkänningsfaktorn? Relativt hög på en del familjemedlemmar, men jag tror inte att det var just därför som den fastnade så, kanske mer för att alla de där ämnena, personligheterna, händelserna som det står om, de berör, ligger så nära mig, så nära oss alla och det kunde varit  hon eller han som jag älskar så att mitt hjärta förvandlas till ett pickande, skört fågelhjärta.

Läs den! Läs den! Läs den! Kommer att rekommendera boken till alla jag känner.

Familjesemester!

Jag är trött, sliten men så sjukt lycklig. Jag tänker tillbaka på de senaste 36 timmarna och känner hur det bubblar till lite grann i magen. Det känns som om jag svämmas över med kolsyrebubbel och jag kan inte riktigt  kontrollera mina leenden. Vet ni vad jag har gjort?! Jag har varit på familjesemester med H, W och den utökade, älskade familjen Evil och Salli och vi har haft det helt fantastiskt fint! Vi har gjort legoland, åkt mer eller mindre alla karuseller på området,  badat bland palmer, hoppat studsmattor, utforskat inomhus-skidbackar,  ätit extrema mängder transfetter (det enda dåliga förutom djuren i burarna med resan har varit maten, Danmark är ett U-land när det kommer till vegetarisk, för att inte tala om vegansk mat..) vi har shoppat lego, tittat på djur i bur, druckit öl, ätit chps. åkt de sjukaste vattenrutschkanor en kan  tänka sig och skrattat så att jag fått lite ont i magen.  Denna helgen har helt enkelt varit episk.

I helgen var det då äntligen, äntligen, äntligen dags för den efterlängtade familjesemestern till Legoland! Och som vi har längtat! Jävlar i min lilla låda. Salli har väntat lite längre än oss andra, inte mindre än i 30 (!) år på detta ögonblick. Att säga att det var ett historiskt moment när vi spottade de första gigantiska platklossarna är verkligen en underdrift. För att inte tala om glädjen när vi såg de första legofigurerna på parkeringen och såklart bergochdalbanorna. När vi ändå var i avkroken Billund passade vi på att ta en sväng inom Lalandia också, såklart.

Solnedgång i huset vid havet

Min eftermiddagspromenad ser ut såhär. Jag känner mig tillfreds med livet efter en natts analyserande och list-skrivande och planerande. Kan dock inte låta bli att bli irriterad på mig själv och mitt humör, vändningarna i mitt mående när jag är stressad är brutala och tar så hårt på krafterna och det i sin tur genererar mer stress som föder mer dåligt mående och ännu mer stress. Det blir ett svart hål som jag inte vet hur jag skall ta mig upp och ut från och det känns frustrerande. Jag VET att jag är ett steg i rätt riktning som har hittat vad det är som triggar mitt mående men det räcker inte riktigt. Jag är trött på att inte må okej, eller bra för den delen.

Ny dag, nya tag, ny pepp!

Livet är för kort för att levas med ångest. Depplisa där, ta dig i kragen sa jag till mig själv igår innan jag somnade och det gjorde jag. Jag är en sån där människa som brukar göra försök att ta sig själv i kragen, problemet är bara att mina kragar alltid brukar trilla av och jag faller lite hårdare för varje gång jag trillar ner.

Det får vara slut på det nu. Jag har inte plats, ingen ork och inte tid med att inte må bra. Det blev ingen film igår kväll, istället låg jag vaken och skrev. Försökte fundera ut vad det är som triggar min rastlöshet, de där stadierna där jag antingen börjar må superdåligt eller bara "lite" dåligt och jag tror att jag har kommit fram till det. efter snart 25 år med detta mående så har jag börjat lära mig mina mönster. Jag har handlingsplaner och strategier för att det skall funka och idag när jag närmar mig trettio så funkar faktiskt nästan allt.

Dagen idag kommer att bli en fantastisk dag, det är så det känns, på riktigt nu. Jag är inte orolig, ingen gnagande känsla i bröstet utan bara lugn. Jag dricker mitt morgonkaffe och W äter sin morgonmajskolv, det är det nya här hemma nu, kokt majskolv med smör. Vi planerar dagen och fixar de sista födelsedagspresenterna till min kära mamma för i dag så är det inte vilken dag som helst, nej det är hennes födelsedag och det skall firas rejält.

Höstkänsla och febervak

Så kom den. Höstkänslan. Och med den kom febern och vabbandet. Det gröngula snoret under näsan och hostan. Trötta treåringsögon och öronont. Vardagsmåsten, jobbstress och det dåliga samvetet kom skrällande. Allting på en och samma gång.
Jag har varit hemma med en sjuk W sedan i onsdags och jag känner mig tröttare än på länge, länge, länge. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan slappna av och göra de saker jag borde, att jag håller på att krypa ur skinnet av ångest och dåligt samvete för att jag är hemma med ett barn som inte får eller ens orkar vara på förskolan och jag blir så trött på mig själv.

Jag tänder ljus och flyttar blomkrukor i lägenheten. Försöker att hitta lugnet men lyckas inte alls. Det skaver och det gnager och känns helt fel men problemet är att jag inte vet exakt vad det är som är fel egentligen. Lägenheten är stor och tom och tyst och inte alls hemma en kväll som denna och det känns som att jag inte alls hör hemma någonstans idag.

Jag går och lägger mig och försöker somna till en film. Imorgon blir en bättre dag.

Breaking in new skates

Få saker är så smärtfyllt och frustrerande som att skatea in nya rullskridskor. Kan ni gissa vad jag gör just nu? Sådär lagom innan ett viktigt bout.

Jag skaffade mig ett par 495or i samband med SKOD 13 och härom veckan så kom de äntligen. Efter lite meckande och byte av platta så har jag nu skateat på dem i lite drygt tre veckor och det fungerar verkligen inte. Det gör så satans ont och jag kommer på mig själv att ha ångest över tisdagens träning redan på måndag morgon. Och snart boutar vi. Om mindre än två veckor så spelar vi mot Toger Bay och Lonon Rollergirls i Cardiff. Det är verkligen dålig timing det här. Jag lyssnade på en del andra som sa att det gick som en dans att saktea in 495:orna och att det inte alls var så illa som de andra rullorna och tänkte att det är lugnt. Men nej, det är det inte och nu börjar jag bli desperat. Förutom att jag får skav på fotknölarna, något som jag kan leva med och avhjälpa elativt lätt så gör högerfoten och knölen vid lilltån så ont att det nästan svartnar för ögonen när jag gör one foot plow stops. Hockeystops är helt uteslutet och turn around toestops funkar bara åt ett håll. Ja ni fattar, läget är verkligen desperat. Jag har haft dem hos skomakare nu ett par gånger, ett sista försök att lästa ut dem och få dem att passa. Håll tummarna för att det funkar för annars vet jag inte vad jag tar mig till!

Hemmaträning

Tiden räcker inte till alla för att jga skall kunna gå på gym, andra sorters pass typ Friskis eller utöva någon annan idrott utöver roller derbyn. När jag inte är iväg med derbyn vill jag bara vara hemma och visst ligger det mig i fatet ibland. Det är inte lika lätt att ta sig ut på en löptur när man har barn, framförallt inte om man jobbar heltid och har barn som skall vara i säng 18.30 för att orka med nästkommande dag på förskolan. Men ändå så blir jag så trött på alla dom som säger att det inte går. Det handlar väl om vilja oche th prioritera?

Jag gillar att träna hemma och har äntligen hittat en rutin för det. Jag tränar konditionstränig med hjälp av en crosstrainer ett par, tre gånger i veckan och sedan kör jag lite tabata-inspirerad styrka på vardagarumsgolvet. Det går att träna var som helst, när som helst bara en vill.

Idag blev det 10km på ett av de förinställda programmen. Det och lite plankor och armhävningar tog lire drygt 30 minuter och jag vet att det gör mig till en bättre derbyspelare.




26 minuter, 10km och lite styrka är lika med en lite lagom svettig aloha.

Ännu en helg

Ännu en helg är till ända och H är iväg och jobbar igen. Det är lugnt, han är bara borta tre veckor denna omgången. Det är ingenting om en jämför med de tolv han var iväg sist. Vi besöker Malmöfestivalen och käkar veganska langos (7 av 10!), vi jobbar på föreningarnas dag tillsammans med fantastiska ligasytrar, jag och W innan vi cyklar hem genom ett regnigt Malmö. Det känns som höst just nu men när jag vaknar imorgon är det till fågelsång och dansande solstrålar.
Vi tänder lampor och planterar om blommorna som vuxit ur sina krukor under juli månad och det känns helt okej att semestern är över för i år.

En tidningsartikel...

Fotot är taget från Sydsvenskan och är en av många fantastiska bilder som är med i reportaget.

"Älskade hatade rollerderby" så lyder titeln på den senaste artikeln om Crime City Rollers och några av oss som spelar derby i ligan.. Det är alltid lite speciellt att vara med i en tidningsartikel. En vet inte alltid vad som kommer att skrivas om en själv och än mindre publiceras. Citat vrids och vänds på, ens ord blir godtyckliga och framställs just på det sätt som journalisten uppfattat det, eller snarare vill uppfatta det. Bilderna till reportagen är oftast okej men inte mer.. men så finns det också de där reportagen som är så jävla rätt, där både läsare och medverkande känner att det här det var precis så som det kändes just där och då och känns just nu.

Jag och Salli och Bobicat hade turen att få vara huvudpersonerna i ett sånt där reportage. Ett som är mitt i prick och som ger en bubbel i magen och stolthet i bröstet. Ett fantastiskt fint reportage på inte mindre än sju (!) sidor där bild och text harmonierar med innehåll och de flesta som läser det blir imponerade, nyfikna och vill veta mer. Reportaget kom i söndags i Sydsvenskan och hjälpte till att promota filmen Crime City Love. reportaget ligger under Sportsidorna och har hur många bilder som helst.

Om du vill läsa artikeln så hittar du den här..

Crime City Love

Nu är det snart dags för premiären av dokumentärfilmaren Klara Levins film  Crime City Love och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös. Dokumentären handlar om mig, Bitter, Fenix och Bobicat och om Crime City Rollers och våra viljor och konsten att kombinera sporten med våra liv och alla vardagliga måsten. Filmen kommer att ha världspremiär i Folkets park i Malmö den 11 Augusti. Läs mer om eventet vetja!

Det kommer att bli en fantastisk kväll i parken med försnack med medverkande i filmen och Klara, musikvideo-visningar med Loop Troop. Det kommer att finnas möjlighet att testa på att åka rullskridskor tillsammans med derbyspelare från CCR, en sambaorkester skall tydligen spela  och mycket annat i parken händer också - precis som vanligt. Är du i Malmö? Kom!

Skånes Fria har också skrivit en liten artikel om filmen och premiären.

Sista semesterkvällen

Så har den kommit: den sista kvällen den här semestern. jag har packat väskan med kalender och konihåg-lappar, bra att ha grejer och extrakläder och letat upp jobb-nycklarna och dubbel och trippelkollat att idag verkligen är sista semesterdagen. Det känns rätt skönt att börja jobba igen ändå. Det bor en förväntan i mitt bröst och en peppig känsla i magen. Detta kommer att bli ett fantastiskt läsår och jag längtar efter att få träffa alla fantastiska barn, föräldrar och inte minst mina kollegor. Dessutom är det inte så att sommaren är slut enbart för att jag börjar jobba igen. Augusti ligger framför mina fötter med bad, långa ljusa kvällar och fantastiska solnedgångar.

Ett sista sista farväl.

Det är några veckor sedan som de ringde från krematoriet nu och berättade att allting var färdigt, kom och hämta askan sa de men jag orkade inte ta mig dit.

Världens bästa pappa ställde ännu en gång upp och gjorde det och tog hem den lilla asken till sig och där har den stått sedan dess. Vare gång jag varit och hälsat på så har jag sneglat på den, inte orkat ta tag i det, komma fram till ett beslut: sprida eller gräva ner men så i helgen när vi var där ute, W, H och jag. Alla tillsammans så kändes det rätt. Det var dags.

Vi sprider den bestämde H och jag. Det är det rätta. Vi sprider den på ett fält där vi vet att hon älskade att springa. På det fält där vi tragglade inkallning, där hon såg sitt första rådjur, där hon jagade den där haren. På fältet som omger mitt föräldrahem och Vesslans andra hem. Det var hjärtskärande men ändå fint. Vi fick nästan sju långa år tillsammans och vi har gjort så mycket tillsammans, hon har gett mig så mycket, mer kärlek med fyra ben och en lång nos än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig den där februaridagen då vi fick varandra och jag är tacksam och glad för alla år och jag vet att det verkligen var dags i slutet, en älskad vän skall inte behöva lida.

Och när det var färdigt, när vinden spridit askan och jag dragit handen genom kornet en sista gång och viskat alla mina farväl så släppte vi den tomma urnan i ån och såg den flyta med strömmen och när jag inte längre kunde se den så kändes det så mycket lättare att andas, så mycket lättare att tänka på henne och alla våra minnen än innan. Hon fattas mig, oss, något enormt men det blir ändå lättare och lättare att andas igen för varje dag som går.

48h semester kvar

Nu är den den snart slut, semestern. Fem långa veckor har virvlat förbi och känts som två. Max. Långa soliga sommarkvällar med glass, bad och filt-häng. Regniga förmiddagar med fingerfärg, pyssel och ommöblering. Stranddagar under stekande sol med bad och sandslottsbygg, fisketurer, marknader, loppisar och dagsutflykter och nu är den alltså snart slut men först 48h maximalt njutande som börjar med strandpromenad och snäckletning.

Nedräkning

Nedräkningen är snart slut för om ett par timmar kommer H hem efter många långa arbetsveckor utomlands. Äntligen skall vingård spendera tid tillsammans igen och bara vara ett par dagar till innan jag börjar jobba igen. Dagens känsla: sockerdricksbubbel i magen och fnitter i halsen.

Inställt Kristianstadsbesök och tjuriga miner.

Idag är jag sur och irriterad, det är slipdamm och röra i lägenheten och jag hade planerat att besöka min fantastiska vän Majsan men så blev det alltså inte.

Vi skulle bada, sola och prata bebis såklart, det är svårt att inte göra det när hon skall bli mamma vilken dag som helst nu. Så blev det inte, igår när vi kom hem var W krasslig, lite frossa och trött, för mycket sol tänkte jag, det löser sig tills imorgon förmiddag. Tji på den, det blev värre och alla som någon gång har haft en mycket gravid människa i sin närhet eller rentav varit gravida och gått och väntat på att en förlossning skall starta vet att en inte riskerar att smitta ner den havande.

Ändrade planer alltså och purkna miner. W är purken för att vi inte skall åka tåg och buss, några av hans favorit färdmedel och jag är lite besviken för att jag skulle få hänga med min kompis i hennes fantastiska trädgård, kolla in nya lägenheten som jag inte sett sedan jag hjälpte till att flytta  och dessutom skulle vi besöka någon härlig strand i närheten av Kristianstad, ja ni hör ju, jackpott! Dessutom känns det extra surt för såhär efter en natts sömn så vaknade W och var törstig och på mycket bra humör. Och helt plötsligt har vi alltså inga planer längre. Ett big no-no med tanke på att jag inte riktigt orkar vara hemma när lägenheten ser ut som den gör.

Majsan, är inte bara en av mina bästa loppis-kompisar utan hon är också så sjukt rolig, allmänbildad och har ett hjärta av guld så det går liksom inte att vara på dåligt humör när en träffar henne. Vi brukar ofta prata om att det är svårt att lära känna nya kompisar nu när vi är vuxna men det är ändå precis det som vi har gjort. Jag kan inte riktigt komma ihåg hur det gick till när vi började hänga men en sak  är säker: jag är så himla glad att jag har en vän som M.

Byggdamm och tjurigheter

Vi kommer hem till en lägenhet som luktar kemikalier, målarfärg och kontrasten mot lugnet i huset vid havet är brutal. Fönsterrenovering av köksfönsterna och fönsterna i Ws rum mellan den 10 juli och 12 augusti - jo jag tackar jag, precis vad en vill ha på semestern! Fönsterna är och har varit igensatta med tjock plast och solen står på från lunch och under hela eftermiddagen, att säga att det blir som en bastu är en underdrift och den ljusa lägenheten ter sig mörk och dyster. Vi bor alltså i en mycket, mycket varm och mörk bastu. En mörk och varm bastu som doftar kemikalier och där allting är täckt av ett mycket fint lager slipdamm.

Det doftar inte hemma längre och det är arbetare som kommer och går och det gör att vi inte kan vara som vi vill, jag vet inte hur det är med dig men själv har jag svårt att skrota runt i pyjamasen när jag vet att det skall komma folk ett visst klockslag och hela grejen leder till att vi är ute mycket, mycket  mer än vad vi hade varit om lägenheten hade varit som vanligt.  Vi går till parken, på teater, vi cyklar upp i stan och tittar på människor, upptäcker staden och hänger i plaskdammarna, går på sommarscen och håller på, allt för att vara borta så mycket som möjligt för jag blir på dåligt humör av att vara i lägenheten.

Renoveringen stör mig också för jag anser att det är tokeri att inte byta ut fönsterna och skaffa nya, bra isolerade och billigare än att genomföra en dyr restaurering och sätta i k-märkt glas i gamla bågar. Den stör mig också därför att den gör intrång på min sista semestervecka som jag planerat att ägna åt att få det i ordning här hemma, att pyssla, göra fint och organisera inför höstterminens alla måsten och allt kaos.

Att fixa en hallmöbel

Saker att ta tag i på semestern: ommålningar av loppisfynd och lägenhetspill. Den här gamla telefon/hallmöblen har stått i min mammas strandhus sedan hon köpte det möblerat för fyra år sedan och varje sommar har hon velat kasta den men jag har alltid satt stopp. Först nu kände jag att jag hade orken att ta tag i den. Min tanke var att den skulle bli flerfärgad typ dip-dye från svart till grått till vitt men W var bestämd med att den skulle bli röd så röd fick det bli.

Semestertystnad

Semestertysrnad är lika med bloggtystnad. Det är avsaknad av väckarklockor och passande av tider och istället går vi dit hjärtat vill och benen bär oss. Vi går på teaterföreställningar, allsånger och utforskar sommarmalmö från en treårings perspektiv. Vi räknar ner dagarna tills dess att H kommer hem och vi skrattar igen.  Vi pratar om Lusen och om hur vi saknar henne och jag hinner andas igen.