Wednesday means Honey Boo Boo

Idag skippar jag träningen till förmån för tvn. Ikväll är det onsdag och onsdagar betyder Honey Boo Boo tillsammans med kära Pooky.

Skönhetstävlingarnas värld blir nu ännu galnare! "Here comes Honey Boo" följer 6-åriga skönhetssensationen Alana Thompson, även känd under namnet Honey Boo Boo, som slog igenom i TLC:s "Toddlers and Tiaras" och som nu blivit ett globalt fenomen med ett eget program. Alana har redan visat att hon inte är någon vanlig skönhetsfröken. 

När hon inte jagar segrar hänger hon med sin familj på Georgias landsbygd och gör vad hon gör bäst: hjular i lergropar, leker med familjens gris och äter ostbollar. Serien tar oss bort från tävlingsscenerna till Honey Boo Boos otroliga familjeliv och låter oss vara med under allt från utflykter till familjebråk. TLC

Jag har aldrig sett något liknande och det värsta är att jag kan inte sluta titta. Jag är äcklad, provocerad, fascinerad, stött, road, arg  och frågande på samma gång.  *tar fram skämskudden*

Bye bye Manchester

Arhhg. Denna lättnad och fantastiska känsla i bröstet av att komma hem. Att verkligen vara hemma igen i lägenheten med värme, varmvatten och tvåglasfönster som innebär i princip noll vinddrag i jämförelse med engelska fönster.

Manchester var både bra och mycket mindre bra. Vi bodde på Hatters, en fint målad femvåningsbyggnad som bäst kan beskrivas som partyställe och startställe för x-antal bar crawls varje vecka. Svinkallt, smutsigt och högljutt var stället.

Lördagens bout var ute i Oldham (läs mitt i ingenstans) efter en halvtimmes
spårvagnsåkande och en lika lång promenad var vi fortfarande vilse i yrande snöfall. Glädjen jag kände när vi kom fram byttes raskt mot panik när jag insåg att det faktiskt var kallare inomhus än utomhus. Gasbrännaren på bilden användes som enda värmekälla och alla nso's hade ytterkläder, penaltybox ansvarig satt med ett täcke virat om sin kropp. Ni fattar kanske känslan, absurditeten. Nåja. Att ha en egen hall är ändå jävligt coolt och någonstans inom mig är jag också lite avundsjuk. Rainy city spelade superbra, stora, stora blockers som var svåra att rubba. Efter att ha vänt ett 60-poängs underlag till en lednin tog Rainy City över och vann med 214 -171.

Söndagens bout spelade vi mot Manchester Rollerderby. I en riktig sporthall med både toaletter och dusch! Mer gästvänliga, trevliga och hjälpsamma derbymänniskor får en leta efter. När boutet som vi vann med 367 - 30 var färdigt blev det kramkalas, cupcake bjudning och därefter blev vi körda till flygplatsen.

Det som gör mig gladast är att vi spelade tillsammans som ett lag under hela helgen, CCR A har kommit så långt sedan turneringen i Berlin innan jul och vi utvecklas hela tiden tillsammans. Att jag fick bästa blocker utnämningen i båda boutsn gör mig också jätteglad och stolt.

Ha!

Det låg i köket, under trasmattan brevid prick och fläck boken tillsammans med födelsedagskorten. Helt klart ett bra ställe för alla viktiga dokument.

om du vore ett pass var skulle jag hitta dig då?

Ponera att du vore ett vinrött lagom nött pass, var skulle du befinna dig då?

Svara gärna med hänsyn till den klåfingriga treåringen som gillar att flytta på viktiga grejer när han "arbetar" och med informationen om att alla vanliga pass-förvarings-ställen är grundligt genomletade, detsamma gäller för leksaksugnen, traktorns motorhuv, soffkuddarna och alla skorna i skostället. Jag har varit helt säker på att det är mitt pass jag lagt fram men tji fick jag nu, en halvtimme innan jag drar när jag kollade bara för säkerhetsskull, det är Ws pass jag lagt fram och givetvis är mitt egna försvunnet.

Tack på förhand
mvh  stressad_tjej_85

ekollonvas och fågellampa CHECK

Kommer ni ihåg att jag trånat efter en Ekollonvas från Svenskt Tenn? En Ekollonvas, mhm, en såndär fantastisk liten klotformad glastingest som kostar alltför mycket pengar för att jag skall "unna mig" ett exemplar. Jag fick en i födelsedagspresent av H. Nu tänker jag mig en vit tallrikshylla i köket och ovanpå den min samling av ekollonvaser med spirande gräna blad som kastar skuggor över köksväggen men måste hitta lite andra alternativ till varianten från Svenskt Tenn, annars blir vi ruinerade.

Fick även den fantastiska fågellampan från Designtorget av honom och fantastiska blommor från olika håll och kanter. Det är fan fint att fylla år ändå! 

Next stop: Manchester

Så var det dags igen, att åka på derbyresa och spela bortabout. Jag fullkomligen älskar det nerverna till trots. En skulle kunna tro att jag vid det här laget skulle vara proffs på att packa och ha full koll men tyvärr är det inte riktigt så det ser ut. Snygga packnings- listor hjälper föga när hela lägenheten är full av våt tvätt, igenimmade fönster pga luftfuktigheten i lägenheten, tusen saker att hinna med och en försvunnen boutfit. 

Ingen vår här inte

Jag fyllde visst år också

Jag är helt överväldigad av alla gratulationer, fina hälsningar och fantastiska presenter! Tusen tack för allt!

Efter en stressig dag på jobb med möten och utbildningar kom jag hem och möttes av den finaste blomsterbukett en kan tänka sig, tack H och tack Pooky! Jag fick också göra något av det jag gillar mest: träna rollerderby och coacha.

En ny dag, ny pepp.

En ny dag och jag är uppe med tuppen. Ingen mer vård av barn och tillfällig föräldrapenning och allt vad det nu heter för mig, för nu, H kom hem från Palermo inatt och tar således över eländet (obs. med eländet menar jag vabbandet, inte barnet.) så här sitter jag och skall snart gå till jobb och det känns så skönt! Annat som känns skönt? Jag skulle kunna göra en lång lista idag men det hinner jag inte men först ut är lätt det här med våren! Det är vårtemperatur i Crime City enligt meteorologerna. Mer som känns skoj? De dryga 150 sidvisningarna på bloggen sen igår eftermiddag och peppande kommentarer om att jag är tillbaka. Träningsvärken sen gårdagens pass med mitt kära lag, jag har på grund av en knäskada inte kunnat rulla på ett par veckor (förutom ett bout) och såklart att H är hemma igen! Min stora kärlek, fan, utan dig är allting bara halvroligt.

Jag har fått en del respons på gårdagens inlägg  som handlade om vabbade och det känns jätteroligt. Jag vill gärna veta hur ni känner inför vabbandet? Delar ni mina känslor? Hur lägger ni upp det? Är ni en av dem som lämnar lite väl tidigt på förskolan eller stannar ni hemma en extra dag när ni ändå är "lediga"? Jag vill veta allt!

Att komma hem

Detta och min älskade mamma som sitter brevid är vad jag möts av när jag kommer hem från träningen och jag känner hur hjärtat svämmar över av kärlek.

VAB och dess ädla konst

Saker en inte alls skall göra: skratta influensan i ansiktet. Den når en alltid.

Vabruari är precis över och jag skrattade influensan i ansiktet  och konstaterade glatt att jag och W klarat oss galant undan allt snor, all feber, vinterkräkor och resten av misären som gått runt , runt och runt i februari.  Jag har inte behövt Vabba! Kryss  taket och ha, i år är vi inte  med och slår rekord i vabbande föräldrar. Tji fick jag. Igår och idag har jag varit hemma med en mycket, mycket tung-andad och febrig W.  Jag hatar att Vabba. Verkligen hatar det. Varför? Mest på grund av följande två anledningar: 1) ångesten över att inte kunna hjälpa min unge och 2) det dåliga samvetet gentemot kollegor och barn. Nummer ett på listan är det nog rätt många som känner igen sig. Maktlösheten och ångesten över att inte kunna göra något annat än att serva sitt barn. Det är alvedon, ipren och saft. Glass och kramar. Ligga tätt, tätt, tätt intill om natten, vaggande och vyssande som gäller för hela slanten men det räcker liksom inte ändå. Det finns ingenting som jag kan göra som ger total lindring direkt och det suger. Jag kan hantera detta relativt bra ändå men sen har vi punkt nummer två på listan: det dåliga samvetet som kommer in och tillsammans med punkt ett så gör det mig  till en mycket, mycket tråkig och deppig människa.

Det där dåliga samvetet som ger mig sån sjuk ångest. Jag känner mig som en svikare, som en dålig kollega och kass fsk-lärare. När jag vabbar så kan  mina kollegor ta in vikarier - inga problem, lite rörigt men det går. Det är inte heller så att arbetsplatsen inte går runt utan mig, mitt arbetslag är extremt kompetent och klarar sig utmärkt utan mig. Jag vet det, men det gör ändå ingen skillnad.  Det är inte logiskt, jag vet det. Under resterande av 2013 så hoppas jag givetvis på att jag inte behöver vabba mer, men om jag nu skulle behöva göra det så önskar jag att jag skall bli lite bättre på att ta hand om mig själv också under dessa dagar, inte vara så hård mot mig själv och försöka att lägga alla negativa tankar åt sidan. 

Senaste suget: ekollonvas

 

Är det bara jag som just fått upp ögonen för de här ekollonvaserna? Som vanligt när det gäller inredningsgrejer så har jag noll koll och är illa ute, det intresserar mig helt enkelt inte alls. Förrän ungefär nu, efter flytten har jag kommit på mig själv med att faktiskt vilja inreda på ett helt annat sätt än tidigare, jag tänker efter mer, fokuserar på att få det trivsamt, mysigt, det skall kännas rätt för familjen. Tidigare så var det mer en fråga om att möblerna och inredningen skulle fylla en viss funktion. Men så har jag surfat runt lite på bloggar under de senaste dygnen (det finns inte sådär jättemycket annat att göra för mig när jag vabbar) och snubblat över dessa fantastiska små klotformade glas-skapelser. Ekollonvaser. Dra mig baklänges vad snygga de är! Just nu ligger ekollonvasena högst upp på min måste-ha-lista. Så sjukt fina, både de från Svenskt Tenn och de lite större från Nordiska Galleriet. 

Att blogga eller inte?

Okej, det har varit jä-hä-ävligt dött på gamla bloggen i cirka ett halvår nu och jag har, som så många andra bloggare,  tänkt och tänkt och tänkt lite till på om jag skall ha bloggen kvar eller på om jag skall ta bort den och inte riktigt kunnat bestämma mig förrän nu. Jag vill skriva, jag behöver det och dessutom så tycker jag att responsen är rolig och av de mejl som trillat in i min inkorg så har en del läsare saknat bloggen men jag har inte haft orken, tiden eller engagemanget. Det har hänt så himla mycket grejer, både positiva och negativa, som alla tagit energi och det har blivit noll och intet kvar till bloggen och därför inga uppdateringar. Jag vill inte ha en blogg som uppdateras en gång i månaden, skall den vara så skall det komma inlägg mer eller mindre dagligen och ja, så har det inte varit. Jag har också känt att det är jobbigt att inte vara anonym på bloggen , eller ja, inte anonym som  i anonym, men  att det har kommit fram  att det är en del föräldrar från jobb som läser min blogg och det har gjort att jag verkligen dragit mig för att skriva om en del grejer som jag egentligen gärna lagt ut här osv.  Ja ni fattar ju, redan nu hur dubbel jag är till hela grejern..

Men i alla fall, nu har jag bestämt mig, jag skall fortsätta blogga och för att hitta tillbaka till peppen så har jag bytt adress och importerat gamla inlägg och lite annat. Jag tänker att jag skall pilla lite mer och fixa lite mer och göra ett projekt av det hela. Jag tänkte också passa på att poängtera att detta är min privata blogg och att den, eller det jag gör på min fritid har någonting med min yrkesroll att göra. Så var det sagt det med.  Its going to be all good som dom där brukar säga.

Vårlängtan

Crime City bjuder på barmark och grönt gräs. Regn. Grå himmel och fuktiga gångbanor. Saker och ting är precis som vanligt alltså. Det bor en längtan efter vår i mitt bröst och den är ovanligt stor, jag brukar annars kunna njuta av julen men inte i år, inte alls på samma sätt som vanligt. Jag vill ha knarriga tulpaner, blå himmel och varma solstrålar, uterull och picnick. Jag vill ha vår. I väntan på att den kommer så kastar jag ut julgranen och möblerar om.

Året som gått: september - december

I september gjorde jag något som jag aldrig hade kunnat drömma om: jag spelade ett bout mot team USA. Såklart att vi förlorade men vad gör det när en får spela mot världens bästa derbyspelare och sen gå på bootcamp med samma personer? Just det. Ingenting alls.

September gick och gick och vi spelade pantertanter mot lanmkötts-bout och jag var glad och rosa. Kände hur peppad jag var på allt. Sen kom den, skadan. Smack sa det och sen låg jag där mitt mellan andra och tredje kurvan och hade ont. Smärta lindade foten och skickade mig och Muffa till akuten, inget brutet konstaterades men fan vad ont det gjorde (gör) och alla planer grusades där och då. Det finns annat än roller derby här i livet sa jag till mig själv och hoppade runt på mina kryckor. Gick och hejade på en vän som körde dragracing och försökte njuta av att inte träna något annat än rehabträningen. Det gick sådär.

Det var inte bara min fot som mådde dåligt den här månaden, när jag väl packade upp mina skates för första gången några veckor efter skadan möttes jag av rost och sönderfrätt läder. En av ispacksen hade visst läckt. Mike fixade det och jag är fortfarande honom tacksam för den saken. Annat då? Jag tittade på bouts och jag spenderade mycket mycket tid hos sjukgymnasten med att få foten tejpad.

Vi flyttade till det nya hemmet och jag och w målade, fixade och donade på hans rum. Efter fyra veckor eller om det nu var fem offskates så fick jag tillåtelse att testa att rulla igen och tre dagar innan CCR spelade mot STRD en kall dag i oktober så tog jag mina stapplande strides och där och då i det ögonblicket bestämde jag mig för att spela det där boutet, något som i efterhand var en mycket dålig ide.

Vi spelade mot Stuttgart i November och vann! Fy fan vad skönt det var, kraften i foten började komma tillbaka och i takt med det så stegrades smärtan men vad gjorde det, jag kunde spela derby igen och dagarna rusade mot Årets stora Mål: Battle Royal i Berlin.

Battle Royal. Vad ska jag säga? Det gick inte alls vi tänkt oss men ändå är jag glad över att vi spelade tillsammans som ett lag in i det sista. Jag är glad över att H var med i Berlin och jag är så jävla glad över att jag faktiskt kunde spela den här turneringen - något som ingen trodde några veckor tidigare.

Sedan tog jag derbypaus. December kom och jag försökte återhämta mig. Spendera tid med familjen, mina hjärtan och bara ägna mig åt rehabträningen. Igen. Jag fick tid till en Magnetröntgen och väntar fortfarande på svar. December var en fin månad med mycket kärlek.

Året som gått, nåja: januari - augusti.

Ja så var det slut. 2012, vad fan hände egentligen? Jag hann inte med, precis som året innan det och likadant var det visst 2010. När W låg i magen så skrockade folk omkring mig, vänta du bara, tiden går så fort så fort när en fått barn och jag fnissade. Eller hur, som om tideräkningen ändras för att jag blir mamma tänkte jag tyst för mig själv, det är ungefär lika sannolikt som att jag skulle vara med i fröken Sverige. Tji på mig. Fröken Sverige lär det aldrig bli men nog har tiden ändrat fart ändå.

Så. 2012. I bilder och lite text. Här kommer januari till augusti.

I januari tog jag examen och fick efter några snurriga vändor jobb på min gamla praktikplats med underbara kollegor och fantastiska ungar. Jackpot! Sen firade vi lilla Ws 2-årsdag med dunder och brak.

Jag åkte till Berlin och EROC i månadsskiftet januari/februari. Där träffade jag fantastiska vänner och nya bekantskaper, jag gick på intressanta föreläsningar också blev jag vald till kapten på den avancerade scrimmagen. I Mars (tror jag att det var) så åkte vi till Stockholm och gick på skridskoförbundets utvecklingshelg.

Vi firade påsken i Chemnitz och W pussade en pingvin för första gången i sitt liv i april, sen åkte vi till Nottingham och spelade Hellfire Harlots, där träffade jag Wren E Gade, eller Anja som hon också kallas. jag blev utsedd till bästa blockern och vi vann med en poäng. EN poäng, vilken rysare det var. Jag trillade på efterfesten och slog armbågen fördärvad när jag halkade i en öl-pöl, hade ont så jag ville krevera det visade senare att det var en liten spricka i armbågen också var jag med i ett reportage i Topphälsa också, det hade jag nästan förträngt.

I maj blommade körsbärsträden och magnolian och vi filmade det sista till Klaras dokumentärfilm. Sen åkte vi till Berlin och spelade. Ett bout som var större för mig än world cupen i Toronto 2011. Vi förlorade och jag var besviken men ändå nöjd och glad. Jag fick utmärkelsen bästa blockern igen. Ankan bästa jammer och Curly coolaste suggan på tracken.

Vi firade bröllopsdag på fin restaurang och sen var det sådär som att det aldrig riktigt ville bli sommarvarmt. I juni började min och Ws semester, sex fantastiska veckor som vi spenderade tillsammans och hade sommarlov på. Kanske mitt livs bästa sommarlov trots vädret.

Vi åkte till Gotland tillsammans med mamma och hälsade på min älskade lillebror som inte är så liten längre. Jag tränade med Valkyriorna på Rauk n Roll och jag fick uppleva Fårö.

Jag och W började att renovera lägenheten: måla, slipa, fixa. Vi ville ha större, var tvugna att hitta någonting annat, ett hem där vi skulle kunna bo tillsammans som en familj utan hjärteont och trängselslag. Vädret var knasigt med regnskurar i ett och sen lite sol.

Jag började med insanity-workouten och höll o fem veckor nästan. Sen kom juli med värme, roller derbyfestival, kattungar och bad. Och mer lägenhetspill.

På derbyfestivalen anordnade jag SROK också spelade jag med the Swedish Meatwalls i turneringen och med CCR mot Vagine Regime Nordic - ett bout som vi vann!

Lägenheten lades ut till försäljning och vips så var den såld på mindre än två veckor. Då kände jag mig nöjdare än nöjdast. I augusti kom H hem efter många långa jobbveckor då hängde vi på balkongen och sen åkte vi till köpenhamn och badade och tränade med Copenhagen Rollergirls

Det var tur för i vår träningshall så hade någon fått för sig att göra ett stort hål. Också blev allting färdigt med lägenheten. Vi hittade ett hem.

Plankutmaning comin up!

Jag gör som Mirijam och hoppar på Upp & Hoppas plankutmaning Plankan i procent!

Den som förbättrar sin maxtid i plankan mest, från utgångsläget idag 2 januari till slutdatum sista januari vinner. Vi tävlar om att göra plankan längst, men inte i minuter, utan i förhållande från vårt startläge. Vi tävlar alltså i förbättringsprocent!


2013 är året då jag blir kvitt alla skador och blir den bästa derbyspelaren jag kan vara. Jag orkar inte ha ont mer och jag orkar inte att inte orka längre.

Derbypaus på paus

Så, nu är jag på väg till träning och scrimmage för första gången sedan Berlin och Track Queens. Jag har haft en välbehövlig derbypaus och om sanningen skall fram så tror jag att den skulle behöva vara ännu lite längre men friskt vågat och hälften vunnet och allt det där, idag tränar jag.

BERRRLIN!

Vi vann!

Tonights the night!

Snart är jag redo

På lördag morgon åker jag till Stuttgart tillsammans med mitt fantastiska lag men innan dess är det hundra förberedelser som skall hinnas med. WFTDA patcharna skall sys/strykas fast ordentligt den här gången, vi vill inte ha några missöden med patchar som lossnar under brinnande bout. Kläder skall tvättas, packas, sjukgymnasten träffas,  utrustning skall gås igenom och så skall jag se till att bli frisk.. Vaknade i morse med huvudvärk och ömmande muskler, leder och en tjock slemmig hals som jag förhopningsvis hiner kurera mig från till på lördag kväll. Alla tips och trix tas tacksamt emot för här har vi ett viktigt bout att spela..

Lördagens bout känns som ett sista genrep inför nästa veckas stora Berlin-turnering, som en extra chans för oss att testa oss fram och se vad som verkligen fungerar och vad som inte fungerar och jag ser verkligen, verkligen fram emot det. Stockholmsresan förra månaden var riktigt risig på många sätt och vis men det var då det. Nu är nya tag. 

På väg upp igen

 När jag cyklade till Ws förskola imorse så kändes det som att det kanske äntligen, äntligen, äntligen är på väg att vända. Som att allting ändå kommer att ordna sig, att det är nu det bli ljusare och en liten sten föll från mitt bröst. De sju senaste veckorna har varit överjävliga av många olika anledningar,  skada, sjukdomar, drama, opepp, konflikter för att nämna några men nu öntligen så känsn det som att det börjar bli lite, lite bättre, ironiskt nog när det snart är november, november som alltid brukar vara den värsta av månader. En månad full av vinterdepp, ångest och mörker. För att inte tala om regn, blåst och tomhet.  Mirijam skrev om novemberpepp, ett inlägg som jag tänker skriva ut och spara, sätta upp brevid badrumsspegeln och tänka på när det känns tungt. Gör det du också vet jag.