Det här med att inte vara bakis

Det här med att inte vara bakis eller fortfarande full dagen efter ett är nytt för mig. Det faller stora snöflingor utanför mitt fönster och jag går till Chez Madame för att möta en vän och smida spännande framtidsplaner.

Vi vann!!!

Vill du lära dig mer om roller derby?

Så är det dags för bout imorgon. Har du köpt biljett eller köper du cash i dörren? För du missar väl inte 2012 års premiär. Stort no-no på det. Nåja, kanske du vill lära dig mer om reglerna? Det är du i så fall inte ensam om. I Crime City Rollers har vi funderat på hur vi på bästa sätt skall kunna få publiken att hänga med lite bättre och inför morgondagens bout har Kommissar Killjoy, en av ligans domare, sammanställt en lista på lite bra att veta.

"CCR Ref Kommissar Killjoy takes derby seriously, and does not take kindly to cheaters. Neither should you! Bout coming up, he has put together a set of guidelines to help the audience see the game through the eyes of Killjoy. Read and learn!" kan man läsa på Crime City Rollers hemsida.

I inte mindre än sju punkter har han sammanställt det mest väsentliga. Kolljoy går bland annat igenom hur packet definieras, lead jammer, out of play blocks och hur penaltiesen fungerar och allt på svenska (för en gångs skull!)

Klicka här för att komma till det fantastiska inlägget "Kommissar Killjoy's guide to roller derby."

Tour de Force aka helgens boutbravader

Har ju helt glömt bort att räkna ner till helgens slag! Tour de force! A-laget möter Paris Rollergirls och B-laget spelar mot GBGRD som spelar sin första bout någonsin. Det kommer att bli ett storslaget event. Biljetterna köper du via Tickster genom att klicka här och mer information om själva eventet hittar du här på facebook. Efterfesten kommer att hållas på Retro här i stan, länk till eventet finns här. 





SESÅ INTE MISSA NU!

"Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra.."

I måndags kom det där samtalet som man bävar för som förälder.





Hej, jag ringer från förskolan xx, avdelning xx, är det lilla Ws mamma jag pratar med? Hasplar pedagogen i andra änden av luren ur sig innan jag har hunnit säga mitt namn och jag känner hur hjärtat fryser till is. Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra alls fortsätter hon och jag känner hur blodet stelnar  i artärerna och hur hjärtat slutar slå på riktigt. Men säg vad det är som har hänt tänker jag för jag kan inte fråga, det tar en evighet innan hon förklarar, eller, det är så det känns men i själva verket rör det nog sig om en sekund eller två.  Hon förklarar att lilla W inte mår alls bra, att han har hög feber och säger att han är sjuk. Var det inget värre tänker jag tyst för mig själv och säger att jag kommer så fort jag kan, om en tjugo minuter, en halvtimme kanske. Måste avsluta jobbet. I samma ögonblick som vi lägger på så kastar jag mig ut genom dörren, hoppar in i en taxi och springer bort till förskolan. fem minuter senare är jag där och ringer på dörren med gråten i halsen, fan vad jobbigt det är med sjuka barn.  Och om vanligt när lilla W blir sjuk så sätter det sig på luftrören, förkylningsastman är brutal. Det känns som att vi har spenderat fler timmar på sjukan och vårdcentralen än hemma under veckan men så är det ju inte alls egentligen. Andas adrenalin, dricka kortison, nya mediciner och en ny inhalator. Morgon, middag kväll, det skall nog bli bra det här.



Det gäller att hålla andan upp, inte klappa ihop. Lättare sagt än gjort när det är ens eget barn som ligger där och mår dåligt, denna känsla av maktlöshet, så total och förlamande, jag hoppas innerligt att det dröjer innan nästa sjukdomstillfälle slår till igen för vi har fullt upp med det här. Femte dagen nu med hög feber. Stackars krake säger jag och bjuder på en glass, hittills har ungen tackat nej fem gånger av sex, då vet man att det är riktigt illa.

Utanför Coop

Kolla vad jag såg utanför Coop precis. Vilka minnen jag bär med mig från 2011. Det är fantastiskt.

Stressad? Jag?

Man vet att man är stressad när hjärtat slår märkliga extraslag och när hela kroppen är täckt av märkliga prickar. Dags att varva ner lite nu kanske.

Fantastiska tårtor!

Snubblade över en blogg där Johanna visar och säljer sina fantastiska tårtor och blev så grymt imponerad. Jag brukar inte bry mig om mat och kakbloggar, det är liksom inte riktigt min grej alls. Tills nu. Har suttit och gått igenom hela bloggen och stirrat fascinerat på varenda bild, studerat detaljerna och fnissat förtjust till mer eller mindre varje bild. Jag har aldrig sett så roliga, färgglada och detaljrikt dekorerade tårtor tidigare. Jag menar, bara kolla på den här fantastiska tårtan med Timmy Lamm och Fåret Shaun.

För att inte tala om den här tårt-figuren: 

Fåret Shaun och Timmy lamm som skall gå på kalas, med paket, chokladkartong, och partyhatt i högsta hugg. Till och med Timothys nalle är med. Ser ni den hjärtformade chokladasken och pralinerna?

Eller varför inte en Barbatårta?

Skulle kunna länka till varenda bild som finns på sidan men stoppar där. Johanna bakar tårtor, muffins och gör sådana där figurer som man kan sätta ovanpå tårtan. Hon bakar bröllopstårtor och ordnar de mest fantasifulla födelsedagstårtor som finns att finna. Japp, hon tar beställningar. Och nej, jag känner henne inte och hon sponsrar mig inte på något sätt, jag blev bara så golvad av hennes skicklighet. Alla bilder är lånade från hennes blogg.

Ett litet förtydligande.

Känner att jag måste förtydliga en sak. Riktigt så illa som det verkade i förra inlägget är det faktiskt inte, väggen är inte alls sådär nära.. På det stora hela mår jag bra. Ja, jag är jättestressad stundtals och frågar mig ofta varför jag sysslar med derbyn och svaret blir alltid för att jag gillar det, den får mig att må bra. Jag frågar mig ofta varför jag sysslar med någonting över huvud taget och jag vet att jag måste bli bättre på att säga nej, att reflektera är viktigt. Allting har varit så väldigt väldigt mycket den sista tiden, ja nästan de sista tre åren om jag tänker efter. En jobbig graviditet, att plugga dubbelt, tiden med en nyföding, att H har arbetat på annan ort så mycket, uppsatser, en krasslig hund och exjobb, ja allt, men sådant är livet. Det har gått i ett och när jag tänker tillbaka och jag har inte riktigt hunnit andas när jag varit mitt inne i det. Nu när jag väl är ute på andra sidan och är färdig med det mesta så förstår jag inte riktigt att jag orkar, att jag faktiskt klarat det. Det känns lite overkligt.



Men det finns en anledning till att jag varit lite extra nere de senaste veckorna. Kommer du ihåg när jag trillade och slog svanskotan så att jag kissade ner mig? Smällen tog ganska illa och det visade sig att jag fick en spricka i svanskotan. Något som har gjort och gör förbannat ont nu snart en månad senare. Jag kan inte sitta ordentligt, inte gå på toaletten, inte cykla normalt, inte sova som jag brukar och inte skatea ordentligt och det har tagit hårt på mig. Jag är inte van vid att inte kunna träna på grund av skador. Jag är frustrerad, ledsen och grinig. Jag är orolig att det skall ta lång, lång tid innan det läker ordentligt och slutar göra ont och med skadan kommer insikten: jag kan inte prestera alls så bra som jag brukar göra på tracken och med insikten kommer rädslan: jag platsar inte i laget.  Det är på det stora hela mycket grubblerier just nu. På lördag boutar vi Paris och jag har varit i valet och kvalet om jag skall bouta eller inte, så ont gör det, men jag har bestämt mig för att köra på nu. Jag får vila när jag är död som Suzan/ Ett dussin pannor skulle ha sagt.



Summan av kardemumman: du behöver inte oroa dig, jag klarar mig alltid men ha gärna lite extra förståelse för att jag är inne i en svacka och att jag kanske är grinig. Ge mig ett leende och en kram så blir det bättre.

Sköna lördag

Min vitamininjektion. Idag har jag haft en fantastisk slappelördag med familjen. Jag och lilla w har varit på hans träning, capoeira och sen har vi bara njutit av ledigheten, lekt ned grannkompisen och skrotar runt i lägenheten. Balsam för själen, välbehövlig sådan, insåg idag att jag nog är ganska nära att bli utbränd så det smäller om det. Jag glömmer bort saker, blandar ihop namn och har mer eller mindre konstant hjärtklappning. Inte bra alls.

Finally friday!

Firar att det är fredag med att ha på
mig min nya roller derby-tisha! Den här veckan har verkligen varit överjävlig. Helst av allt skulle jag vilja sitta framför en mysig brasa, dricka rötjut och snaska på en vegansk ostbricka men riktigt så ser inte planerna ut, tyvärr. Tvätt och lineupsskrivande står på tapeten så fort jag jobbat färdigt. Åh vilken lyx det är det här med att jobba hemifrån.

en sanning med modifikation

Det där är en sanning med modifikation. Jag känner mig lättare i bröstet än på mycket, mycket länge. Det finns ingenting jag inte klarar av med dig vid min sida och mina känslor för dig växer för varje dag som går. Jag vet att det är rätt det här och det är en fantastisk känsla. H, välkommen hem. Jag hittade bilden hos Fenix. 

Brrrr

Nog vaknar man till på morgonrundan alltid

Gooood morning Crime City

Som bekant så försov vi oss igår. Något som lilla W kompenserar med att envisas med att vakna strax efter klockan fyra för att deklarera att det är dags att stiga upp innan dess att klockan har slagit halv fem. Så nu sitter vi här, eller ja, ligger och myser i soffan som den lille telningen bestämt. Under samma täcke, jag skall klappa han på magen och han klappar mig på kinden, i bakgrunden springer tecknade figurer omkring på tvn (tack snälla för barntv på morgonen!) och snart har jag hällt i mig dagens första halvliter kaffe. Idag blir det till att jobba hemifrån men först skall jag bli intervjuad av Klara, ni kommer väl ihåg Klara? Hon som jobbar med en dokumentärfilm om Crime City Rollers.

Ekorrhjulet fortsätter del två

Den här bilden hittade jag inne hos Mallan. Som avslut på stressdagen har jag cyklat halva Crime City runt med lilla W i cykelsadeln för att få honom på bra humör och bota eventuella trauman sprungna ur cykelhjälmssmärta. Jag råkade nämligen klämma söta lilla hakfläsket på ungen när vi var på väg hem från förskolan, i spännet på cykelhjälmen. Ja. Och såklart utbröt skrik och panik, ett envist nej inte cykelhjälmen och stora, stora tårar. Cykelhjälmen gör ont deklarerade lilla W högt och ljudligt och vägrade att testa den igen. Det är nu eller aldrig tänkte jag och krängde på hjälmen för att sedan köra rally genom halva stan. Det tog tjugo minuter sedan tjoades det högt och glatt från pakethållaren och  hjälmen togs inte av förrän vi varit på långpromenad med Vesslan och lagat färdigt middagen så eventuella dåliga minnen är förhoppningsvis borta.

Vad vi mer har gjort? Träffat Diva Dalmatin så att Vesslan fått springa av sig (nåja, åtminstonde erbjudits möjligheten att springa av sig ordentligt) städat lägenheten, varit på medlemsmöte på pizzeria Rex där ungen och jag delade på en vegansk Capriciosa, mamman fick en lättöl och barnet var så nöjt med sin festis. Ungefär tills det blev huvudtränarens (dvs. min) tur att lyfta fram mina punkter för kvällen. Då utbröt klagan, bajs i blöjan och akut trötthet på en och samma gång så det hela slutade med att vi fick fly uppför trappan och smita hem istället. Nåja, ibland blir det inte alltid som man tänkt sig och om sanningen skall fram så gör det ingengting. Jag gör mitt bästa i alla fall, I shit you not så mycket jag försöker, vänder ut och in på mig för att alla skall bli nöjda och glada. Det är kanske det jag skall sluta med? Har dessutom hunnit handla, städa litegrann i lägenheten, tvätta min lekamen och bli intervjuad av en skitbra journalist som gör ett reportage som jag är tokpepp på! Nu skall jag lägga mig ner i soffan och powernappa för jag skall absolut vara vaken när H kommer hem om två och en halv timme. Fy faaan vad jag har saknat honom.

Lite fler bilder från EROC

Öl på flygplatsen i sann semesteranda. En fördel med derbyn: alla bra människor man träffar. Jag får en puss av Kallios Sniff Poppers, en fantastisk människa. Titta på beginnersscrimmagen. Smygfoto av deltagarna på en av årets föreläsningar. En Berliner Björn i Bear City på plus hostel, en aloha och en friggy och kramp i magen av skratt.

Ekorrhjulet fortsätter

Ekorrhjulet fortsätter. Vaknar med ett ryck och inser att jag har försovit mig. Klockan är 07:15 och vi måste vara på förskolan senast 07:45 för att jag skall hinna till jobbet i tid. Väcka barnet så försiktigt som möjligt, nej, vi hinner inte mysa idag. På med kläderna, fixa välling, byta blöja, kissa på pottan får vi göra sen, på med overallen, vantar, mössa, halsduk. Vinterkängorna och packa kalender, block och jobbväskan. Borsta tänderna, sjunga Bamsesången som varje morgon för att den lilla tigern skall öppna munnen. Ungen på ena armen och kopplet i den andra, en mikro kiss och bajsrunda utan dess like, halvjoggande, hoppande över isfläckarna. Tillbaka hem, upp i lägenheten, frukost och vatten till Vesslan. Byta bajsblöja. På med alla kläderna, ner för alla trapporna till källaren och hämta vagnen. Upp för trapporna igen, ner med barnet och så kör vi rally till förskolan. Klockan är 07:43 när vi ringer på dörren. Fel pedagog öppnar enligt lilla W och det blir darr på underläppen, jag orkar inte riktigt tänker jag och känner hur svetten rinner längs med ryggslutet. Favoritpedagogen sticker fram huvudet och säger hej min lilla pärla och i samma ögon är det en solstråle jag hjälper med avklädningen. Sätta kängorna på hyllan, mössa vantar och halsduk. Upp med overallen och säga hejdå. Det känns som om jag håller på att få en hjärtinfarkt men när jag böjer mig fram och vi säger hejdå till varandra så säger lilla W orden som får allt att kännas lätt, Warjas älskar mamma. Blinka bort en liten tår, knäppa jackan säga hejdå, hejdå och ut igen, parkera vagnen, hämta cykeln och hoppa på den. Cykla i racefart och slå personliga rekord utan att halka och stämpla in när klockan blivit 08:00 prick.

 Deltagarna på 2012 års Eroc. Tack för en fantastisk helg allihopa! En dag när jag inte är så trött skall jag berätta mer om helgen, konferensen och det fina med Berlin. Okej?

Peppen innan den avancerade scrimmagen är total. Jag spelade i svarta laget tillsammans med bland annat Master Blaster, Muffa, Zandy Zunder och Bloody Mary. Jag fick även äran att bära A:et. Vem som vann? Vi!

Muffa och yours truly representing Crime City in Bear City.

Tack för fin scrimmage. Jag och Zandy längst fram mot kameran. Alla bilderna är snodda från facebook. Mina egna har jag inte orkat lägga över ännu, så lat är jag (eller stressad).

När jag kommer hem fråmn kvällens träningspass har klockan redan hunnit bli tio. Mamman sitter i soffan och läser korsord, Vesslan möter mig i dörren och bakom en stängd dörr ligger lilla W och snarkar. Jag har kommit på mig själv att tänka på allt jag skulle vilja göra men inte hinner med mer än en gång under de sista dagarna, ja veckorna och jag gillar det inte. Jag avskyr att inte hinna med, att lägga drömmar, planer och pepp åt sidan för måsten som jag egentligen inte alls det  måste. Livet är för kort för att inte levas och jag vill ärligt talat inte hålla på med den här skiten längre.

Hmm

Spännande väder. Snöyra och strålande solsken samtidigt. Själv hetsar jag med styrelsearbete, träningsupplägg och annat smått och gott. CCR kommer att bli min död.