VAB vecka två..

Vi har fortfarande sjukstuga här. Det kan väl aldrig vara normalt eller? Vi är nu inne på åttonde dygnet med feber upp mot 41.4, med febernedsättande ligger den kring 39.4- 38.4. Sjunde dygnet helt utan mat med undantag för en tre fyra isglassar och ett gäng kalamataoliver (ungen har smak!) Jag har tappat räkningen på vårdcentral och sjukhusbesök, nästan i alla fall, sex gånger har vi varit iväg om man även räknar inhalationstrippar, antalet gånger vi ringt till sjukvårdsupplysningen har jag faktiskt inte koll på. Nu är det sista budet dubbelsidig öroninflammation, penicillinkuren påbörjades söndag lunch. Enligt Tristessas erfarenhet brukar den sätta in efter två till tre dagar, annars är det bud på att byta, detsamma sa tant doktorn. Hittills har vi inte märkt någon förbättring alls så det blir till att hålla tummarna för kvällen och natten annars blird et till vårdcentralen imorgon igen för fler prover.



Annars då? Inte mycket, det här tar hårt på hela familjen, på mig. Jag börjar verkligen känna hur ansträngande det är att vabba så länge, det är frustrerande att inte se någon ljusning. Imorgon börjar jag på mitt nya jobb och som tur är så kan mormor rycka in.

"Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra.."

I måndags kom det där samtalet som man bävar för som förälder.





Hej, jag ringer från förskolan xx, avdelning xx, är det lilla Ws mamma jag pratar med? Hasplar pedagogen i andra änden av luren ur sig innan jag har hunnit säga mitt namn och jag känner hur hjärtat fryser till is. Det har hänt en grej, lilla W mår inte bra alls fortsätter hon och jag känner hur blodet stelnar  i artärerna och hur hjärtat slutar slå på riktigt. Men säg vad det är som har hänt tänker jag för jag kan inte fråga, det tar en evighet innan hon förklarar, eller, det är så det känns men i själva verket rör det nog sig om en sekund eller två.  Hon förklarar att lilla W inte mår alls bra, att han har hög feber och säger att han är sjuk. Var det inget värre tänker jag tyst för mig själv och säger att jag kommer så fort jag kan, om en tjugo minuter, en halvtimme kanske. Måste avsluta jobbet. I samma ögonblick som vi lägger på så kastar jag mig ut genom dörren, hoppar in i en taxi och springer bort till förskolan. fem minuter senare är jag där och ringer på dörren med gråten i halsen, fan vad jobbigt det är med sjuka barn.  Och om vanligt när lilla W blir sjuk så sätter det sig på luftrören, förkylningsastman är brutal. Det känns som att vi har spenderat fler timmar på sjukan och vårdcentralen än hemma under veckan men så är det ju inte alls egentligen. Andas adrenalin, dricka kortison, nya mediciner och en ny inhalator. Morgon, middag kväll, det skall nog bli bra det här.



Det gäller att hålla andan upp, inte klappa ihop. Lättare sagt än gjort när det är ens eget barn som ligger där och mår dåligt, denna känsla av maktlöshet, så total och förlamande, jag hoppas innerligt att det dröjer innan nästa sjukdomstillfälle slår till igen för vi har fullt upp med det här. Femte dagen nu med hög feber. Stackars krake säger jag och bjuder på en glass, hittills har ungen tackat nej fem gånger av sex, då vet man att det är riktigt illa.

Ett litet förtydligande.

Känner att jag måste förtydliga en sak. Riktigt så illa som det verkade i förra inlägget är det faktiskt inte, väggen är inte alls sådär nära.. På det stora hela mår jag bra. Ja, jag är jättestressad stundtals och frågar mig ofta varför jag sysslar med derbyn och svaret blir alltid för att jag gillar det, den får mig att må bra. Jag frågar mig ofta varför jag sysslar med någonting över huvud taget och jag vet att jag måste bli bättre på att säga nej, att reflektera är viktigt. Allting har varit så väldigt väldigt mycket den sista tiden, ja nästan de sista tre åren om jag tänker efter. En jobbig graviditet, att plugga dubbelt, tiden med en nyföding, att H har arbetat på annan ort så mycket, uppsatser, en krasslig hund och exjobb, ja allt, men sådant är livet. Det har gått i ett och när jag tänker tillbaka och jag har inte riktigt hunnit andas när jag varit mitt inne i det. Nu när jag väl är ute på andra sidan och är färdig med det mesta så förstår jag inte riktigt att jag orkar, att jag faktiskt klarat det. Det känns lite overkligt.



Men det finns en anledning till att jag varit lite extra nere de senaste veckorna. Kommer du ihåg när jag trillade och slog svanskotan så att jag kissade ner mig? Smällen tog ganska illa och det visade sig att jag fick en spricka i svanskotan. Något som har gjort och gör förbannat ont nu snart en månad senare. Jag kan inte sitta ordentligt, inte gå på toaletten, inte cykla normalt, inte sova som jag brukar och inte skatea ordentligt och det har tagit hårt på mig. Jag är inte van vid att inte kunna träna på grund av skador. Jag är frustrerad, ledsen och grinig. Jag är orolig att det skall ta lång, lång tid innan det läker ordentligt och slutar göra ont och med skadan kommer insikten: jag kan inte prestera alls så bra som jag brukar göra på tracken och med insikten kommer rädslan: jag platsar inte i laget.  Det är på det stora hela mycket grubblerier just nu. På lördag boutar vi Paris och jag har varit i valet och kvalet om jag skall bouta eller inte, så ont gör det, men jag har bestämt mig för att köra på nu. Jag får vila när jag är död som Suzan/ Ett dussin pannor skulle ha sagt.



Summan av kardemumman: du behöver inte oroa dig, jag klarar mig alltid men ha gärna lite extra förståelse för att jag är inne i en svacka och att jag kanske är grinig. Ge mig ett leende och en kram så blir det bättre.

Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag, och Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär, som Du alltid gjort. Ändra inte tonfall, håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst, utan spår av skuggor.

Livet går vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare, därför att det måste gå vidare.

Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle Du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig. Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.

Allt är väl.

Harry Scott Holland'

Hon som jag håller av lite extra och litar på till hundra procent berättar för mig med tårar i ögonen och ett leende på läpparna att det bor ett liv inom henne. Ett mirakel på tillväxt. Att det är tidigt ännu men att allt känns bra och jag somnar med ett leende på läpparna. Livet, så fantastiskt ändå. Jag vaknar och den stora tryggheten, famnen, världens bästa mamma ringer. Med gråtdarrig röst berättar hon, det är slut nu, hon valde att inte leva mer och jag slås än en gång över hur skört allting är, livet. Det  ändras så fort. Jag slås över hur många individer som påverkas av  en människas handling och hur stora hål personer lämnar efter sig, jag slås av ett ännu ofött barns förmåga att skänka framtidstro, hopp och kärlek.

 Jag förundras över att det alltid tycks gå i cirklar. Någon dör och någon annanstans gror nytt liv.

Besöket på förskolan.

Okej, jag var inte jättepeppad när jag skrev förmiddagens inlägg om förskolebesöket, det är jag den första att erkänna men på väg dit så ändrade jag faktiskt uppfattning. Jag peppade upp mig och tänkte på hur bra det kommer att bli för W, hänga med andra ungar, utbildad personal och allt det där och när jag hittade huset med en jättestor och vacker gård så kände jag mig riktigt väl till mods. Fina, ljusa lokaler skymtade inanför fönsterrutorna och glada barn på gården. Fy fan vad fint tänkte jag och tog ett kliv in genom grinden. 

Avdelningen och den personal som stämt träff med mig klockan tio var inte längre där, de hade gått på promenad så jag satte mig ner och väntade, alla som jobbat i skolan och förskolans värld vet hur stressigt det kan vara om dagarna, hur lätt det är att glömma bort ett möte och att barnen alltid måste gå först. Inga problem. Efter många om och men så hittade jag rätt, en pedagog som jag tidigare pratat i telefon med och som skulle kunna svara på mina frågor. Perfekt tänkte jag. Stora fina lokaler, mycket inbjudande och fina leksaker. W tog för sig och utforskade och jag kände mig lugnare. Tills dess att vi började prata.

Jag frågar om antal barn i gruppen och ålder, personaltäthet och om maten. Stora barngrupper, 22-25 barn på två barnskötare, en pedagog och ibland en förskollärare. Halvfabrikat. Enligt kommunens hemsida så är det en Reggio Emiliainspirerad förskola och jag kan inte låta bli att fråga vad som menas med det. Jag möts av en fågelholk. Hur menar du? Ja, vi skall få gå på kurs till hösten. Själv tänker jag att att det är snicksnack, att man alltid bör se barnens potential istället för deras brister. Det finns ingen metod för Reggio Emilias arbetssätt och synsätt. ”Det är ett tänkande som har vuxit ur en djupt demokratisk syn på människan och där kommunikationen är livsavgörande.. det som är intressant är inte en pedagogisk metod utan det är barnet. Barnet är subjektet, inte metoden”  (Jonstoij & Tolgraven)  Reggio Emilia-inspirerat arbete tenderar att framställas som kvalitativt överordnat den verksamhet som arbetar efter den "vanliga" läroplanens intentioner, att man sätter en fin etikett/profil på förkolan för att ge den en högre kvalitet och så är inte fallet. Förskolans kvalitet kommer med professionella, medvetna och reflekterande förskollärare och pedagoger. Jag frågar efter verksamhetsplanen och hon säger att hon inte riktigt vet, hon vet inte om det finns någon sådan och jag säger att det tror jag nog. Jag skall få prata med någon annan, någon som vet säger hon och frågar om det är okej att vi går till lekplatsen där dom andra är. Givetvis säger jag och följer efter henne de där tvåhundrametrarna till en av Malmös finaste lekplatser. Och i ett hav av barn, föräldrar och personal från olika förskolor så ställer jag samma frågor om igen, jag förväntar mig andra svar men det kommer inga. Jag frågar lite försynt om förskoalns genusperspektiv och förskolläraren svarar "flickor är flickor och pojkar är pojkar". Jag känner hur en del av mig går sönder litegrann, jag blir så trött. Jag frågar om pedagogiska mål och arbetssätt, jag frågar om de har något miljötänk, hur de arbetar med värdegrundsfrågor och vid mina fötter står lilla W och hänger, nyfiken men reserverad inför alla nya ansikten. Ett litet barn kommer fram till honom, jag skulle tippa att barnet i fråga är 18-20 månader, däromkring och söker kontakt. W är nyfiken och de läser uppenbart av varandra. Samspelar. Tar på varandra och möts där mitt bland alla barn.  Fan vad fint tänker jag och i samma ögonblick blir W skrämd av någonting och börjar gråta. Pedagogen som jag står och pratar med ryter till, tar det lilla barnet i armen och skakar det. Ryar "gå härifrån du bara stör och nu fick du den lilla pojken att börja gråta."  Vi vänder den vuxna ryggen,  går till barnet och fortsätter att trollbindas av mötet. Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om det timslånga mötet, saker som gör mig ännu säkrare på att det här inte är rätt plats för oss men jag orkar inte riktigt.

Jag tänker att det inte är lönt att boka ett nytt möte, jag tror ändå inte att jag får svar på några frågor och jag vet att W aldrig kommer att gå på den här förskolan. W och jag tackar för oss och det är med tunga steg jag går från parken. Hur fan skall jag lösa detta nu. Jag orkar inte en termin till utan barnomsorg. Jag gör fan inte det.

vafaaaaaaaaaaaaaan

jag skulle köpa pizza på rex, köp medges ej. loggar in på mobilbanken och ser att ag har -1200någonitng på kontot. VA I HELVETE?!! kommer hem och kollar internetbanken, skyddat belopp -2400någonting, därav minuset. Problemet är bara att jag inte handlat något. kan någon hjälpa mig att räta ut de här frågetecknena. VARFÖR ÄR DET DRAGET PENGAR EN DAG DÅ JAG INTE ANVÄÄNT MITT KORT?! *ledsen_tjej_85_som_nu_inte_har_råd_att_leva_gott_i_berlin_till_helgen_* :(

snorunge.

Vafaan..Snoret droppar från snokringen, halsen känns som ett rivjärn och jag har ett tryck, som inte är att leka med, över bihålorna. Det verkar som om förkylningen har hittat mig. Jo, jag tackar jag, jag har inte tid med sånt här trams. Jag skall träna, plugga, hänga med familjen och slutföra ommöbleringen.  Nu är det jag som lägger mig i badet och sen spenderar jag dagen på soffan under två tjocka täcken.

vinterdepp

Jag tror att den dör omtalade vinterdepressionen har kommit smygandes och jag har inte varit uppmärksam. Alls. Nu känns det som att den har mig i ett järngrepp, jag tittar ut genom fönstret och möts av det gråa, kalla och känner hur jag får darr på rösten. Det känns hopplöst. Det är en mindre evighet tills dess att tjälen inte längre sitter i marken, till grillkvällar, varm sand mellan tårna och frisbeekastande i Pildammsparken. Jag vill grilla, sitta på balkongen och dricka kall saft i solnedgången, bad i havet och åka rullskridskor längs med strandpromenaden.

inte längre grannar.

Idag är slutet på en era, under tre års tid har min vän Al och jag bott nästan grannar men så är det inte längre.

På samma gata med tre hus mellan oss och krypavstånd har vi huserat. Hans extranyckel har funnits i säkert förvar i min nyckelknippa och vice versa. Vi har spenderat många långa timmar i hundrastgårdarna häromkring, spelat risk under varma sommarkvällar på gräsplätten mellan oss. Hängt på ribban och spontangrillat, druckit litervis med kaffe, pluggat och planerat lektioner i varandras sällskap. Idag packade han in sina sista grejer i bilen för att köra norrut mot Stockholm och sitt nya hem. 

Det känns jättekonstigt och väldigt ledsamt. Det är inte så att jag inte är glad för hans skull - han flyttar till sin kärlek för att testa samboskap och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är hans kärlek med stort K. Att det fungerar och jag önskar honom all lycka i världen men nog känns det vemodigt. Ledsamt, ensamt och sjukt jävla bull. Jag är bortskämd med att ha honom på tvåhundrameters avstånd, med att gå på samma skola, samma utbildning, med att ha honom en minut bort och veta att han alltid ställer upp. 

30 november

30 november 2010 har inte bjudit på något bra. Alls. Gnällig bebis med tandsprickning, en stackars vessla med diarré, en trött Lotta med pluggångest. Inte ens en 30 november demonstration. Nu går jag och drar täcket över huvudet och hoppas på att det känns bättre imorgon, annars vet jag fan inte vad jag tar mig till.