Grusiga ögon och stort hjärta

Igår bastade jag med derbytjejerna efter träningen och jag måste säga att det var helt fantastiskt. Min kropp har saknat bastuvärme och min sociala sida Kan många gånger känna frustration över att jag missar mycket av det sociala som händer utanför tracken i derbyvärlden. Hård träning, bastande och spännande samtal kan göra underverk. Jag vaknar med grusiga ögon och en kropp som skriker efter mer sömn men hjärtat är stort och fyllt av kärlek och ödmjukhet. En pirrande känsla i maggropen, nya äventyr och utmaningar står runt hörnet och jag tänker låta mig svepas med till fullo. Idag drar jag, lilla W, Bilbo och Sid på äventyr utanför stan - vi hänger hos R och jag skall njuta till fullo av att befinna mig mitt bland goda trygga vänner, slappna av och tanka energi inför morgondagen.

Orkanenhäng

Nästan hela dagen har spenderats på orkanen, det känns som evigheter sedan sist men i själva verket är det bara ynka två dagar. Föreläsningar och information, bokletande och lunch med världens bästa kusin.
Har ni tänkt på det att det finns vissa människor som får en på bra humör? Oavsett hur pissigt man mår så finns det något i deras person som får en att må mycket bättre, se saker från ett annat håll.. Ja ni fattar vad jag menar. W kom och hjälpte mig med pluggandet strax efter lunch också. 69 dagar kvar till ledighet. Jag undrar om det är en hjärnblödning som knackar på.

"Bebisen dog - av bröstmjölk"

Alltså, vad fan är det med folk egentligen? Hur kan man få innehållet i den här artikeln till att 11 månaders kiddot som avled gjorde det dels på grund av amningen i sig och dels på grund av mammans kosthållning när det i själva verket handlar om extremt jävla uselt föräldraskap? Jag blir så trött. Hur tänker Aftonbladet när man sätter en rubrik som "Bebisen dog - av bröstmjölk". Det gjorde den väl inte alls det? Den dog väl av näringsbrist? Och på FL och andra ställen runt om på nätet anser folk sig finna stöd och fakta som spär på deras åsikter om att veganism inte är sunt, att amning inte är det bästa för små barn etc. fan. Jag blir så trött. Den sista idioten är verkligen inte född ännu..

På väg till skolan

Jag blev nöjd med färgen, är nöjd. På väg till skolan - mindre nöjd. Om 66 dagar har jag sommarlov, nåja, föräldraledighet. Fattar ni, sextiosex hela dagar måste jag palla, två månader. Det är en mindre evighet och min ork har redan börjat sina.

Projekt färga korvarna

Före avfärgning, före jag gick loss med saxen.


Det gäller att passa på när w sover.


Halvvägs.

Veckans projekt:

Fram till onsdag eftermiddag är jag skolfri. Ledighet betyder tid för roliga projekt och grejer. Jag har en hel hög med roliga barntyger liggandes här hemma så projekt ett blir att sy färdigt lite till W, hen växer så att det knakar och alla brallorna slutar strax ovanför fotknölarna. Projekt två, gå från svarthårig till rödhårig (jag vet, jag gör det varje jävla vår och ångrar mig sen..) Förutom detta så hoppas jag på att kunna klämma in en hel del utomhusskate och lite annan fysträning.

Get him to the greek

Jag tittar på get him to the greek, jag tror att den är rolig, och försöker att inte tänka. Det går sådär. För morgondagen ber jag om sol och utomhusväder. Jag måste hålla mig sysselsatt, i rörelse. Jag trodde att jag skulle fira sommartid idag men det är bara mörkt och kallt.

just så.

Såhär känns det. Banksys bild, tror jag,

Jag vet inte.

Saker och ting kanske inte är vad det verkade vara när allt kommer till kritan. Jag vet ingenting just nu förutom att allt känns fel. I magen, en oroskänsla som maler, gnäller och gnor, det bor en tomhet i mitt bröst. Oavsett vad har jag lilla W och Vesslan, mina finaste.

WFTDA rules test

Idag är det dags för det skriflitga regeltestet från WFTDA, jag hoppas att jag hinner bort till Limhamn i god tid innan träningen så att jag hinner ta det idag igen - det är alltid bra att checka av så att man inte lagt av sig.  Jag vill också önska alla tjejerna som tar det för första gången ett stort lycka till.. kanske är det någon av er som läser här?

Jag har gjort det en gång innan, klarade det på första försöket, mot alla odds. Så nervös som jag var då har jag aldrig varit, varken under mina grundskoleår eller under min akademiska karriär. Fishnet Burnns har skrivit ett bra inägg om hur man bäst förbereder sig och vad som är värt att tänka på innan man tar testet. Jag önskar verkligen att jag hade läst den posten innan jag gjorde testet första gången. Posten hittar du här och heter How To Pass Your WFTDA Written Rules Test. Det är också därifrån jag lånat bilden.

den där intressekonflikten..

Också är vi där igen, där där den där intresekonflikten bubblar upp igen. Det är strålande sol, klarblå himmel och man kan nästan se hur vårblommorna sträcker pår sig, slår ut i takt med att temperaturen ökar. 

Det är lördag vilket betyder derbyträning i Limhamn. Det är lördag vilket betyder fotboll på stadion och jag kan inte dela mig i tu, tyvärr. Hur jag än gör så kommer en del av mig att vara på ett annat ställe, längta bort och tänka att jag valde fel, jag känner ju mig själv.  Jag väljer derbyn, att rulla, svettas och tacklas med de underbara tjejerna i crime city. Jag behöver öva på mina derbystops och på att få in den där rätta knycken i mina whips. Och på att blocka.. och på så mycket mer.. H och lilla W går på bollen så sammanstrålar vi ikväll och hänger, hela familjen tillsammans. 

Morgonpromenad

Återställd ordnig

Nu är ordningen återställd, hela familjen är samlad igen och vad kan passa bättre än att fira med bad?

En överlevare

Nu har jag gjort det igen. Överlevt en sån där helvetesvecka som får en att vilja ge upp ett avgrundsvrål och lägga sig ner och helt sonika ge upp. Presentationer, examinationer och portfolioanalyser är klara, utskrivna och inlämnade. Biblioteksböckerna som har legat i staplade högar efter ämneskategori runt om i lägenheten är återlämnade. Som alltid infinner det sig ett visst lugn, en tomhet och mitt i den sitter jag och förundras över mig själv. Att jag faktiskt fixar det.  Lilla W, Vesslan, träningen,alla måsten, och allt plugg.

Det fattas tusen yen.

Jag snubblade över bloggen Det fattas tusen yen och jag föll, bloggerskan skriver ett katastrofdrabbat Japan, om livet i Tokyo som rullar på och jag fastnade direkt. Har suttit och bläddrat bland sidorna under förmiddagen och väntar med spänning på ett nytt inlägg.

dagens insikt: om gnäll och missunsamhet

Livet handlar om val, medvetenhet och personligt ansvar. Ganska så ofta så träffar jag på folk som gnäller, gemene man gnäller ganska så mycket enligt min mening, och då menar jag inte det där positiva gnället som avlastar och får en att orka sig igenom vardagen utan det där destruktiva, tyck synd om mig gnället och jag fixar inte det. Speciellt inte när det inte sätts i relation till omvärlden, alltså när gnällaren inte reflekterar över  vad det gnälls om och hur det gnälls och speciellt inte när man inte inser att livet handlar om att göra val, val som antingen påverkar en negativt eller positivt. Det gnälls på partners- generaliseras på ett sexistiskt sätt - alla män är si, alla män är så. Det gnälls på osnutna, ouppfostrade ungar, sömnbristen, den obefintliga egentiden, att pengarna inte räcker till. Om uppsatsen som inte skriver sig själv, avsaknaden av kärleken i livet och i största allmänhet på livet som verkar skava, inte riktigt passa. Och skulle någon ha det bättre då kryper den allt som ofta fram, den där unkna, snorbeigea stanken av missunsamhet..

Igår befann jag mig mitt i en av dessa gnällbonanzor och jag som annars brukar vara tyst kunde inte hålla snattran, i vanliga fall brukar jag nicka lite grann, såja några åh, jasså, amenjomenvisst och i mitt stilla sinne vänta på den stunden då människan jag pratar med sätter saken i relation till omvärlden - till sin samtalspartner och reflekterar över att den rådande situationen faktiskt uppkommit på grund av val. Och igår så bara slank det ur mig, en mening som satte gnället i relation och som fick gnällfisen att reflektera över att livet består av val som påverkar en och som ändrar form på ens liv.

Hejdå.

Folkets park

Två timmars pluggpass hanns med i ottan. Med Ws snarkningar som viskningar från sovrummet och fågelkvitter från balkongen lossnade en del av skrivkrampen. Förmiddagshäng i folkets park och en försmak av våren, kanske sista gången jag beundrade pariserhjulet. Det var med vemod i magen jag gick hemåt. Mitt hjärtas Malmös siluett är inte vad den en gång var. Kockums. Turning torso. Parisehjulet. Malmö stadion. Det flyttas, byggs och ändras om. Vem minns de gamla historierna i slutändan?