Day 12 – What’s in your bag

Hemtenta i naturvetenskap, näringsväv över sillen i östersjön, två skrivböcker, en kalender.  Ett pepparkakshus, en blöja, telefin, två pennor, två alvedon suppar och en iphone. inte att förglömma: nycklar, napp och hörlurar.

Day 10 – What you wore today

Jag vet inte riktigt vad jag har gjort men uppenbarligen har inlägg nummer tio i bloggutmaningen försvunnit, nåja, inget att hänga läpp över. Idag har jag på mig varma kläder, det behövs när man är på pulkapromenad och snöbusar med fyrfotingen i slaskvädret. Den gråa knivstaden är på väg att träda fram igen. Jag som hoppats på en vit jul.

Day 11 – Your siblings

Daniel Doppesko. Lillebror. Som inte är så liten längre.

Jag minns hur vi åkte och hälsade på mamma när hon låg på Lunds Lasarett i och med hans födelse. Mormor och Pappa turades om att ta hand om mig. Jag minns den rosa kiosken, ankorna vi matade och lukten i sjukhuskorridorerna. Att det var spännande att skulle få en lillebror och att jag var en stolt storasyster redan innan han var född. Man talar om syskonbråk och de flesta nickar lite igenkännande, hummar. Vi var hårsmåner från att döda varandra under en period, vi slogs, ja jävlar vad vi slogs, sparkades och revs och varje eftermiddag när mamma kom hem från jobbet fick hon agera skiljedomare men så en dag var det över och vi började att lägga grunden till vår vuxna syskonrelation. Han kan fortfarande reta gallfeber på mig, göra mig så sjukt frustrerad när han störar sig, sådär som småsyskon bara kan men allt som oftast så är han en bra vän, en fantastisk morbror och den allra bästa lillebroren man kan ha.

För tillfället bor han i Åre vilket gör att vi inte träffas alls ofta, och det gör ont. Skype är inte riktigt samma sak som en kaffe över köksbordet och tv spel i vardagsrumssoffan. Om ni vill läsa mer o hans bravader och resor så kan ni läsa hans blogg. 

Dagen igår.

Alltså hörrnini, jag måste berätta om dagen igår!

Det som började som en ganska sunkig torsdag med snöstorm och pinande vindar utanför fönstret slutade som en riktig tiopoängare. Pluggdate med matte-basgruppen på hemma hos plan i ett snorfint kollektiv, allt gick som en dans - sista gruppuppgiften i matten är nu klar för inlämning följdes upp av middagshäng och matlagande hemma hos oss tillsammans med Världens Bästa Jens som jag träffar alltför sällan. När klockan närmade sig åtta var det bara att dra på dom bästa gåbortsmjukisbrallorna och knata hem till Mirijam för skräckfilmskväll i sällskap av Mallan och W då. Och icke att förglömma underbara Tigerkorven Alfie! Åh vilkendag, åh vilken kväll! Jag överlevde filmen Barnhemmet och jag kissade inte på mig mest tack vare att jag kunde fokusera på Alfies och Ws snarkkör. Inte nog med att Mirijam hade bemödat sig med att baka sjukt god vegankaka, hon har typ världens mysigaste/finaste/gladaste hem också. Det var med ett leende på läpparna som jag lade huvudet på kudden inatt. 

Day 09 – Your beliefs

No gods, no masters, no heroes, no slaves. Jag tror inte på Gud, inte på någon gud alls. Jag tror att varje individ har möjligheten att välja sitt liv till en viss del och vissa saker är menade. Jag tror på förlåtelse och på styrkan och viljan att förändra och vikten av att omge sig med positiv, genuin energi.

Avokado och Vörtbröd var en frukosthit.

Till höger i bild: bästa bebistvättaren i staden i söder där hatet glöder, ever.

Okej, vi peppar på det här fina humöret lite till, helst hela dagen för dagen idag kommer att bli en lång dag. PLugg, plugg och mer plugg i grupp står först på schemat och sedan blir det filmkväll hos världens bästa Rosa Ponny. När dagens gruppuppgift i matten är avklarad så har jag enbart ett större paper kvar + salstentan i januari kvar i den kursen! Dagen idag kan bli precis hur bra som helst med andra ord.

Resterande plugg som MÅSTE vara klart innan 7 januari 2011:

• UNDERVISNINGSPLANERING TEMA TRÄD/natur, är halvfärdig, har diskussion + analys och lite referenshantering kvar.


• HEMTENTA i no-kursen, 8-21 december. 


• lektionsplanering och matteundervisning utifrån en barnbok


• Hur mycket matteplugg som helst inför salstentan.

Okej gott folk, har ni dött tråkighetsdöden? Inte meningen men nu har jag berättat för er vad det är jag måste göra, nu vet ni det. Nu tjatar ni på mig, varje gång jag faller tillbaka i mitt strutsbeteende så säger ni åt mig, på skarpen. Okej? Jag måste klara detta annars spricker hela familjeplaneringen och jag vet inte vad jag tar mig till. När allt ovan är fixat så skall jag bara ro i land en muntlig redovisning av matte-kursen, en i no-kursen och den där förbannade mattesalstentan som jag drömt mardrömmar om de senaste månaderna. Ni måste tro på mig för jag har stora problem att göra det här i min ensamhet.

Dagens bild 1 december.

Sömntjyven käkar makaroner.

Day 08 - A moment

Denna känns rätt given. Något större och mer omvälvande än att föda barn det har jag inte varit med om.

Måndagen den 19 januari 2010 var jag på ett av många tillväxtultraljud. Förhoppningsvis det sista tänkte jag när jag klev in genom ingång 74, Kvinnokliniken på UMAS. Och visst hade jag rätt men detta ultraljud blev inte riktigt lika rofyllt som jag de andra, W hade tappat mycket i vikt och det konstaterades fort att han inte fick i sig någon näring, att han skulle ut. Läkaren var övertygad om att han inte skulle fixa stresstestet och att de därför skulle tvingas att plocka ut honom med kejsarsnitt och först då gick det upp för mig att jag snart skulle vara mamma. På riktigt, att jag skulle föda barn, att graviditeten faktiskt inte var ett avslut utan en början blev så uppenbart.  Det visade sig att W visst fixade stresstestet och att jag inte alls behövt oroa mig för kejsarsnitt, läkaren som kom med det beskedet borde gå en intensivkurs i patientbemötande  - men det är en historia som jag tar en annan gång. Värkarbetet var långt och jobbigt, att jag skulle bli igångsatt var inte alls något som vi hade räknat med eller ens reflekterat kring. Efter 33 timmar och 17 minuter var det över, den 20 januari 18:47 föds lilla W och sen dess har jag sett världen med andra ögon.

30 november

30 november 2010 har inte bjudit på något bra. Alls. Gnällig bebis med tandsprickning, en stackars vessla med diarré, en trött Lotta med pluggångest. Inte ens en 30 november demonstration. Nu går jag och drar täcket över huvudet och hoppas på att det känns bättre imorgon, annars vet jag fan inte vad jag tar mig till.

Day 07 – A Good Friend

Jag har många vänner och fler bekanta, stundtals är det så att jag inte riktigt hinner underhålla alla relationer så som jag önskar och det gör mig lite ledsen, det finns så många fina människor i min närhet som jag gärna hade kommit närmre inpå. Rubriken på dagens inlägg känns rätt sunkig så jag döper helt sonika om detta inlägg till ”A good friend.”

En bra vän är någon som finns där och som står vid min sida när det stormar såväl som när det är stiltje. Någon som säger till mig att komma ner på jorden när jag svävar alltför långt bort och som faktiskt talar mig till rätta de gånger jag är ute på för djup vatten och borde tänka om. En bra vän är någon som vågar vara ärlig och som står fast vid sina ord. 

Ganska många gånger kan jag känna mig ensam trots att jag är omgiven av människor som jag vet bryr sig om mig. Jag har svårt att prata om mig själv och mina problem, känslan av att vara i vägen tar lätt överhanden och många gånger så leder detta till att jag känner att mina problem och funderingar inte riktigt får plats när jag skulle behöva kräka ur mig och att jag istället stänger in mig och gräver ner mig. Säg hej till musslan. 

Förutom H så finns det faktiskt bara en enda människa som känner mig så väl att hon inte låter detta ske och det är Zandra och hon har alla ovan nämnda egenskaper. Många gånger blir folk förvånade, rentav provocerade när vi kommer tillsammans. Jag tror att det beror på våra olikheter när det kommer till utseende, och karriärsval, för de som inte känner oss så är vi natt och dag. Kanske är det också därför som vi kompletterar varandra så väl. Jag har skrivit ett annat inlägg om henne och vår vänskap som ni kan läsa här. 

Day 06 – Your day

Dagen idag innehöll alltför lite plugg. Jag borde verkligen, verkligen sluta upp med det här strutsbeteendet att stoppa huvudet i sanden för det löser inte ett enda problem alls. Jag och vesslan tog sovmorgon, kröp ihop under täcket och lät den lilla huliganen röja rundor ovanför täcket ackompanjerad av barnkanalen, äntligen har tvn i sovrummet fått en funktion. Fin frulle i advetsljusstakens sken och med lite väl mycket kaffe och en del plugg hanns det med innan jag gav upp och ägnade dagen åt långpromenad i snöovädret med den långa snokande snorsnoken och huliganen och bus i nya lekhörnan. Lisa och jag drog ut på eftermiddagsäventyr till ett stoff och stil med sjukt otrevlig personal och ett folktomt ikea. Hade det inte varit för att jag verkligen, verkligen ville ha de fina tygerna jag hittade så skulle jag sagt ett och annat till kärringarna som jobbade där,   det kommer att dröja mycket länge innan jag styr kosan dit igen. Strutsbeteendet fortsatte under kvällen, jag har tittat på film, städat, slagit in en del julklappar, sorterat skivor, saknat H,  börjat på en ny bok och spanat efter traderafynd. Jag har inte pluggat. Jag måste säga att dagen idag har varit rätt bra trots att det är tomt som  tusan utan H. Jag saknar honom verkligen, verkligen, verkligen. 

hundpromenad

Day 05 – Your definition of love

Jag har många olika kärlekar i mitt liv som jag älskar hårt och intensivt men på olika sätt. Gemensamt för dem alla är tryggheten, tilliten och vetskapen om att jag aldrig någonsin står ensam när jag behöver stöd.

Jag tror att man verkligen, verkligen måste våga låta sig själv känna och släppa kontrollen för att kunna älska, det är svårt och många gånger jobbigt för det kan leda till så djupa sår. Den där villkorslösa kärleken ni vet? Den känner jag inför W. En djup och innerlig kärlek som är förlåtande och som läker många sår, den kommer bara man vill och vågar kämpa för det och jag kan titta mig i spegeln och säga   att det känns att jag hittat hem, hittat rätt. Av hela mitt hjärta.Bra relationer är hårt jobb.

Day 04 – What you ate today

Igår kokade jag ärtsoppa, bättre sent än aldrig, intentionerna var att jag skulle kaka ärtsoppa  utan fläsk med pannkakor och sylt till middag i torsdags, så blev det inte riktigt. Istället var jag hemma hos världens bästa  Lisa och hängde med henne, Valle och Mallan istället och hade lite för trevligt vilket resulterade i att jag inte kom hem i tid och att det inte blev någon  torsdastradition. Så nu sitter jag här med en skål ärtsoppa och peppar inför fortsättningen på minmum skills testet och OHMN MOHM NOHM vad det är gott! 





Säkerligen blir det en massa mer mat under dagen, typ nötter, bananer och lite annat energigivande, sex timmars träning är ju vad det är men det kan jag ju inte skriva nu. Rubriken lyder "ate". Psstt. Önska mig lycka till, det kan jag behöva..













Träningen gick som en dans, fy fan vad jag är bra, och hungrig. Lite lösgodis, pepparkakor och ännu mera ärtsoppa har också slunkit ner. En banan och lite energidryck och sjukamängder vatten intogs i samband med träningen. sådär

Day 03 – Your parents

Mina föräldrar. Pappa Bosse som kärleksfullt kallar mamma Gunilla för Nilla. Mor och far, far och mamma blev det alltid när vi var små, och fortfarande rätt ofta. Jag kan ärligt säga att mamma är en stor förebild till mig i mitt föräldraskap, ofta tänker jag att om lilla w någon gång i sitt vuxna liv känner som jag gör inför mina föräldrar så har jag och H lyckats. Visserligen är föräldraskapet i allmänhet och relationer i synnerhet bra mycket komplexare än så, men ändå, du fattar poängen.

Min pappa, den stora starka lantbrukaren som kan jonglera med fler bollar än tre, köra traktor och hjälpa en med allt praktiskt i världen -  han som ofta lever lite i sin egen värld och inte riktigt lyssnar alla gångeer och min mamma som här allt, ser allt, omsorgsfull, busig och kreativ, en bättre duo får man leta länge efter.  När jag tänker på mina föräldrar så är det med glädje och när jag varit med om någonting värt att nämna för omvärlden så är det min mamma jag ringer.  Tillsammans utgör dom en trygghet och ett hem där jag och alla mina vänner alltid känner oss välkomna och jag vet att de alltid ställer upp i den mån de kan. Familjebanden är starka.

Day 02 – Your first love

Min första kärlek kom till mig på in femårsdag, eller om det var min sexårsdag, jag minns inte så noga. I år hade jag tjatat, bönat och bett mina föräldrar om ett djur. En livs levande kanin som skulle vara min och som jag skulle älska med hela mitt stora barnahjärta..

Födelsedagen kom och mamma, pappa och lillebror väckte mig med frukost på sängen, alla presenter var fina, men ingen bur och därmed ingen kanin trodde jag. När firandet var över och det var dags att äta frukost kom pappa med en mörkblå kartong med lufthål. Kartongen krafsade och luktade hö och jag trodde att jag drömde och vågade knappt ta emot den. Försiktigt tog jag bort locket och i den lilla lådan satt ett av de vackraste djur jag någonsin sett, en stålgrå liten kaninunge med ett öra ner som en vädurskanin och ett öra pekande rakt upp. Aldrig kommer jag att glömma hur Stampes lilla nos kittlade mig på halsen och hur de små klorna borrade sig in i tröjan. Alla mina önskningar hade gått i uppfyllelse och magin var total.

Pappa hade ordnat en bur ute i cykelgaraget i väntan på att vårvärmen skulle komma och att Stampe med den skulle växa till sig och bli stor nog att bo i sin utomhusbur. Buren var stor och rymlig och stod på fyra ganska höga men stadiga ben, min barnakropp var inte tillräckligt lång för att nå upp så själv fick jag stå på en stol för att kunna öppna den och kela med min kärlek. Det första jag gjorde när jag kom hem från dagis den dagen var att springa till Stampe och sedan var vi oskiljaktiga tills det blev läggdags, den kvällen grät jag över att jag inte fick ha Stampe på mitt rum, att han inte kunde dela huvudkudde med mig men efter många om och men så somnade jag och morgonen därpå kastade jag i mig frukosten och rusade ut till buren så att jag skulle kunna spendera så mycket tid som möjligt med kaninen innan det var dags att köra till dagis. Jag hade precis satt in rent vatten och fyllt på med nytt krispigt hö när en svart skugga blixtrar till i högra ögonvrån. Innan jag visste ordet av hade en av gårdens katter huggt tag med sina rovdjurständer i Stampes nacke och utan att släppa greppet hoppade katten ut ur buren igen med en till synes livlös stålgrå kropp i sina käftar. Jag skrek, jävlar vad jag skrek, och grät och pappa som befann sig ute på gårdsplanen fick syn på katten och på något sätt lyckades han att få tag på kaninungen som var vid liv men i mycket dåligt skick.  Lite mer än ett dygn efter att jag öppnat den finaste mörkblå kartongen som i ett drömrus stod jag nu och såg på min stackars kanin som låg där i kramper och dödsryckningar, jag tog farväl och visste när min pappa åkte iväg med bilen att jag aldrig någonsin skulle få tillbaka honom igen, Stampe,  mitt första egna djur och stora kärlek.

När det kommer till människor? Jag var en slowstarter och intresserade mig inte för varken tejer eller killar speciellt, men okej då, det är väl lika bra att jag berättar det här, annars gör väl ni som känner mig det. Jag var nio år när jag kärade ner mig totalt i Håkan Hemlin och fast övertygad om att han en dag skulle besvara mina  känslor. Ja, Håkan Hemlin, ja, i Nordman. JAG VAR FÖRÄLSKAD I NORDMAN och det tog mig ganska många år att komma över den obesvarade kärleken om sanningen skall fram.  Jag skäms inte heller för att jag fortfarande faller som en fura för musiken och att jag än idag minns precis alla texter.

Day 01 – Introduce yourself

OK. Here we go. Vad skall man säga? Att reducera  sig själv till  ett par rader som helst skall vara både roliga och intressanta för att du som läsare skall fastna är lättare sagt än gjort. Jag skippar helt enkelt att försöka få till det där lilla extra och bara gör det.

Jag heter Maria Charlotte men det är bara min mamma som kallar mig det när hon är riktigt, riktigt förbannad. Alla andra säger Lotta. Eller Alotta Riot när det rör sig om Roller Derbyfolk.  Jag bor i staden i söder där hatet glöder. Man skulle kunna säga att jag är kärnfamiljen och heteronormativiteten personifierad, eller också inte.  Jag försöker att läsa sidoämnen (om ett år är jag färdig förskollärare/grundskolelärare) på distans samtidigt som jag är hemma med tiomånadershuliganen lilla W, för tillfället läser jag matematik och NO, att säga att det går bra skulle vara lögn rakt igenom. Fotboll i allmänhet och Malmö FF i synnerhet får mitt hjärta att slå lite extra fort, precis som roller derby, d-beat-crust-punk-hardcore-rocknroll-folkmusik, hof och tatueringar. Veganisen ligger mig varmt om hjärtat, likaså min symaskin och att läsa en massa böcker i badkaret.  Att åka på punkfestivaler, plocka svamp och leta bärnsten om hösten är livskvalitet at its finest..

En månad kvar till jul

Den 24 november, en månad kvar till julafton och hela jag myser. Det är vitt, crime city är inte längre smutsig grå betong och sprucken asfalt. Det är skinande vitt och oskuldsfullt, ett vitt pudertäcke dämpar alla ljud. Kvällspromenaden med Vesslan var magisk, där promenerade jag och världens bästa sidekick på fyra ben med den långa snokande snorsnoken nerplöjd i snötäcket och lilla w låg nerbäddad i den tjocka åkpåsen i den nya gamla fina vagnen och jag kände mest för att dansa.

Jag är en sucker för julen (trots att det är en religiös högtid), för pysslet, alla ljusen, dofterna och rökelsen. För ledigheten och myset, för magin. Är det något jag mår illa av så är det köphetsen.  Folk skriver statusuppdateringar på facebook och skryter om att de redan köpt ditten och datten, X antal julklappar införskaffade, tusen more to go och jag kan aldrig låta bli att fundera vad det är dom försöker bevisa? Vad är det man köper? En julklapp, ett tvång, en efterlängtad pryl, ett samvete?

Kolla vad jag har köpt!

Bilden suger men det bjussar jag på. Det är en helt underbar retrovagn i mörkblått rutigt, vattenvvisande tyg och stora fina hjul som inte trillar av. Helt utan plastiga spännen som spricker och skumgummihandtag som färgar av sig och fjällar. Fullt liggläge och fyra blänkande stänkskärmar. Ingen rost och bara lite skev. Imorgon tänker jag premiärköra den till öppna förskolan.

30 dagar med alive and kicking

Många gör det så varför skall jag vara bättre sämre, från och med idag hakar jag officiellt på 30 dagars utmaningen som följer nedan, ambitionen är, tro det eller ej, att lyckas slutföra utmaningen om 30 dagar. Jag behöver bloggen, och jag behöver komma igång med skrivandet igen. Att enbart ägna mig åt akademiskt uppsatsskrivande och sitta och pilla i hemtentor tills ögongen blöder och huvudet känns tyngre än cement käkar upp mig inifrån. Jag vill att det skall vara roligt att skriva igen och det blir det bara om jag gör det.

Day 01 – Introduce yourself

Day 02 – Your first love

Day 03 – Your parents

Day 04 – What you ate today

Day 05 – Your definition of love

Day 06 – Your day

Day 07 – Your best friend

Day 08 – A moment

Day 09 – Your beliefs

Day 10 – What you wore today

Day 11 – Your siblings

Day 12 – What’s in your bag

Day 13 – This week

Day 14 – What you wore today

Day 15 – Your dreams

Day 16 – Your first kiss

Day 17 – Your favorite memory

Day 18 – Your favorite birthday

Day 19 – Something you regret

Day 20 – This month

Day 21 – Another moment

Day 22 – Something that upsets you

Day 23 – Something that makes you feel better

Day 24 – Something that makes you cry

Day 25 – A first

Day 26 – Your fears

Day 27 – Your favorite place

Day 28 – Something that you miss

Day 29 – Your aspirations

Day 30 – One last moment

Ps. Överambitiösa lilla jag beslutar att man inte skall förta sig och startar därför imorgon, den 24 november, utmaningen bör därför vara avklarad till julafton. OK?

världens festaste fest!

Okej, det har varit lite torka i bloggosfären på sista tiden, eller, i alla fall här hos mig. Det har sina förklaringar, skolan tar sin lilla tid och dessutom har jag blivit gräsänkling igen, något som suger stenhårt. Till allt detta har jag firat pappas födelsedag, spelat curling, tränat och varit på världens fetaste logoreleasepartaj med världens bästa roller derby liga. Att spela curling var sjukt roligt, att träna ger mig energi men lördagens fest på bodoni är det bästa jag varit med om på mycket, mycket länge. Festen ägde rum på Bodoni, ett ställe som jag inte riktigt pallar med på grund av  tvivelaktiga vakter och konstig personal, trots detta var peppen total.



Eventgruppen hade gjort ett fantastiskt jobb med att pimpa lokalen i sann Crime City anda och många av spelarna hade klätt upp sig i sina bästa derby-outfits. Kvällen inleddes med ett fantastiskt framförande av Bobi och sen blev det bara bättre trots att vänner som lovat att dyka upp svek och att det hände en del mindre roliga saker är det en av de bästa kvällarna på mycket mycket länge. När jag gick hemåt vid halv två så var det med ett stort leende på läpparna och med trötta, värkande fötter trots att jag hade bästa skorna på mig. Nu är de helt klart indansade.

 Jag är så jävla glad att jag är en del av denna fina ligan och det bästa är att detta bara är början!  Foto:Ylva Isljung

Också var det ju loggan med... TADAAA!

Tjena bloggen. Istället för att plugga så råkade jag klippa mig. Inte världens smartaste drag kanske..
//hopplös

tjugohundratioelvafemton

en helt jävla vanlig novembermåndag, nåja, vädret är bättre än väntat, inte för att det hjälper mig då jag sitter kedjad vid datorn för extrema mängder hetsplugg och tentaförberedelser. nååja, vad vore en bal på slottet..? varenda cell skriker av träningsvärk så till den milda grad att det gör lite ont att andas, att komma upp ur sängen skall vi inte ens tala om men jag mår bra. helgen har gett mig ny energi.

va i helvete.

va i helvete. insåg nyss att jag lyckats schabbla bort kommentarsfunktionen, eller är det bara när jag skriver från telefonen? jag fattar ingenting, nada, nichts! är det någon av er läsare som har koll och kan hjälpa stackars lilla mig? rädda en förlorad själ!

Sagostund har guld i minne

En helt vanlig sagostund i dårhuset. Några av mina första barndomsminnen handlar om sagostunder i mammas och pappas trygga famn, om att få den sär hundraprocentiga, odelade uppmärksamheten och att följa med på alla dessa hisnande berättelser och jag vill så väldigt gärna att w skall ha liknande minnen, att böcker skall vara bra, något värdefullt som man kan ta hjälp av, söka information av, fly in i, med hjälp av, författa. Att böckerna skall ha hög status i hans liv, alla genrer på sitt sätt. Det finns mpnga böcker jag kan citera utantill än idag och många favoriter men speciellt en ligger mig varmt om hjärtat. Vi läser en saga en- sagobok fylld med mindre berättelser som man alltid hinner med ackompanjerade av fantastiska bilder, här får man möta mina barndomsvänner krokodilen med de gula glasögonen, apan skrikhals och mimi mus. Ofta tittar jag och lilla w i boken tillsammans och läser någon av de lite kortare berättelserna och varje gång låter han oooooooo och snurrar på fötterna som bara w kan när w är på extra gott humör. Tänk vad coolt om mina barndomsvänner blir ws en dag.

Önskelista 2010

Kära tomten i julklapp i år önskar jag mig ingenting speciellt alls mer än följande:

- iPhone 4
- ett gammalt tegelhus med tinnar torn och en inglasad veranda och en trädgård med knotiga fruktträd ett stenkast från staden i söder där hatet glöder/ eller intill en sjö/hav. Jag är inte den som är den.
- en roller derbyarena nära möllan.
- körkort
- trissvinst: 50 laxar i månaden i 50 år.


Okej, då säger vi så sålänge.

It is alive

Den där maginfluensan visste var den tog. På sjukdomsfronten intet nytt. Helt otroligt skönt känns det, fan vad mycket krassligheter det varit här på sista tiden. Man skulle helt sonika kunna tro att det är en sjukdomsblogg men så är icke fallet. Detta är ju en glamorös LATTEMAMMABLOGG *harkelhost* nej men seriöst, jag lovar det skall bli mindre sjukdomsuppdateringar i bloggen framöver och mer fart och flärd. Imorgon är det födelsedagskalas för pappa som står på tapeten och sedan är resten av helgen vigd åt roller derbyn, helgen ser med andra ord hur lovande ut som helst.

Murphys law

W adrenalinandar häromnatten på barNakuten här i Malmö. Ni vet vad det ät det man säger om murphys law,.? Allt är sant.



Vid den här tiden skulle jag vara på Malmö stadion, MFF -MAIF tillsammans med H, våra väner och tusentals himmelsblå bröder och systrar. Biljetten har legat i säkert förvar i veckor, månader. Istället ligger jag i fosterställning och skakar. Det enda positiva är att jag lyckats ta mig från badrumsgolvet till sängen och att w verkar må lite bättre. Magingluensan från helvetet är bara förnamnet, det var längsedn jag varit med om något liknande..

den där väggen, igen..

Faranak skrev att väggen kommer som en smäll och att den är omöjlig att ta sig upp från, att hon tror att utmattningen är kroppens sätt att be mig ta det lugnt, att jag borde tacka nej till fler aktiviteter och att jag måste försöka koncentrera mig på en sak i taget och vila. Att jag skall be om hjälp och jag tror att hon slår huvudet på spiken där den sista tiden har varit otroligt tung, skolan håller på att knäcka mig helt och jag stressar upp mig över risken att jag kör på januaris sluttenta i matten, trots att det inte hjälper alls och som om inte det vore nog har lilla W haft det riktigt tungt.



De senaste tre dygnen har vi åkt fram och tillbaka till barnakuten här i Malmö, astmaanfall, falsk krupp och dubbelsidig öroninflammation har satt sina spår, om vi var sledna innan så är det ingenting gentemot nu.

väggen?

Stundtals har jag hur mycket energi som helst för att en sekund senare böla av utmattning. Är det så här det känns innan man går in i den berömda väggen?

dagens citat

Ung man i tjugoårsåldern som slår sig ner vid datorn brevid min i Orkanenbiblioteket försöker inleda en konversation efter en hel del strirande. "Ja ursäkta men jag kan inte låta bli att kommentera.. är det okej..ja alltså jag ser ju att du har riktigt många piercingar, vad tycker din mamma om det..?"

Eh.

Arreggghhhhh

Kvart över elva och jag är helt körd i huvudet. Mattespråket är inte mitt språk.Tur att man har fina skor i alla fall, tack som fan hjärtat!

Stressmorgon

Jag har verkligen förträngt hur det är att behöva stiga upp toktidigt  för att stressa sig igenom morgonbestyren så att man är i tid till dagens förpliktelser. Väckarklockan ringde kvart över sex och tio över åtta klev jag in genom entrédörren till Orkanen för att inse att klåparna på Malmö högskola inte uppdaterat schemat och att vi börjar först klockan nio. Det krävdes en timme och femtiofem  minuter för att jag skulle hinna smälla till snoozefunktion på telefonen, torka grusen ur ögonen, få lilla W att somna om, slänga ihop en matsäck, koka en termos kaffe, ge skrikapan frukost och morgonbusa, rasta vesslan på en kort kissrunda, dricka kaffe, klä på mig, packa väskan och halvspringa till bussen, åka buss genom vad som kändes som ett oändligt vägarbete från mitt hood till stationen. Nu sitter jag här, svettig och darrig och känner hur hjärtat fortfarande slår lite för fort.

Är det jags om lagt av mig eller har jag bara förträngt hur det är att inte vara hemma? Blir det lättare? Nu skall jag räkna matte till klockan blir fyra, det känns som att ångesten är min homie idag.

Crime city/ knivstaden

Har inte blivit skjuten - är bara lite dålig på att uppdatera. Staden i söder där hatet glöder har gått från Knivstaden till Crime city på riktigt nu, helt utan den fina klangen.

Jag blir så trött, ledsen och förbannad. Vänner sitter inne efter mörkrets inbrott, jag vill inte gå ut med vesslan och w i sjalen på natterundan men framförallt jag vill fan inte gå omkring och vara rädd i mitt underbara älskade malmö. Fuck media, fuck det Sverige som avvecklar och säljer ut psykvården, den misslyckade integrationen och alla individer som glömt vad medmänsklighet är och vad civilkurage betyder. Nu drar jag till Limhamn och gör
Minimum skills test med Crime
City rollers.

en känsla av att något obehagligt skall hända

Sedan igårkväll bor det en skavande känsla i mitt bröst. Hur jag än försöker så blir jag inte av med känslan av att någonting obehagligt har eller kommer att inträffa, hur jag än försöker kan jag inte tänka bort den.

Om sömn

Idag beslutade sig lilla w för att ge mig sovmorgon ända till halv åtta, idag är jag segare än kola. Om jag inte haft barn hade jag garanterat legat kvar i sängen i minst fyra, fem timmar till. Sömnen är en av de största skillnaderna i mitt liv nu och från innan jag blev mamma. Jagsov ju för fan bort mitt liv innan, för att jag var trött, för att jag var så satans bakfull, för att jag inte hade något bättre för mig, för att jag inte orkade laga mat.. nu sover jag nästan inte alls, tyvärr. W brukar somna ordentligt mellan halv åtta och nio någon gång och först då brukar jag (när h är borta) ta tag i pluggandet och eller dagens andra måsten, kolla mailen, titta lite på tv, vika kläder, mysa med lusen och bada skumbad. Helst allt av allt uppräknat varje kväll, eller rusen andra grejer vilket nästan alltid leder till att jag inte kommer i säng förrän vid ett-tvåtiden då w vill äta lite nattamat och sedan är det dags att stiga upp mellan fem och sex om jag inte har turen att han somnar om när han får snutta. Det är kanske inte så konstigt att jag känner mig slutkörd ibland.

att muntras upp

Idag har regnrusket och gråheten hållit mig i ett järngrepp och jag känner mig minst sagt deppig, ingen känsla av höstmys, ingen längtan efter tända ljus, te och glöggkryddor bara ett tungt grått mörker som har hållt mig i ett järngrepp.. För att muntra upp mig själv har jag gått igenom våra bröllopsbilder, verkligen tittat på dem och tänkt tillbaka på den där dagen i mitten av maj, vår dag och känt efter hur det kändes. och efter  ett litet tag så känns det genast mycket bättre. Nervositeten, förväntan, all kärlek som låg i luften och all lycka, det finns under huden på mig och när allting känns tungt så hjälper det verkligen. Fan vad glad jag är över att vi verkligen gjorde det, hade ett stort bröllop med över 150 gäster, att jag hade den där vita klänningen, att vi gjorde precis som vi ville trots att en del rynkade på näsan, jag tänker på det nästan dagligen och varje gång jag sluter ögonen och minns så mår jag bra och helt plötsligt känns inte mörkret lika tungt längre. Nu skall jag spela tvspel  med hanen. Herrå.

lillebror

jag och lillebror firar mammas födelsedag 2009.

Idag kom min älskade lillebror hem från sina tre månader down under, ni kan läsa mer om hans bravader här. Åh vad jag saknat den lille Daniel Doppesko, det är fint att du är tillbaka igen och att tidsskillnaden inte längre existerar.  

Jag hoppas att jag kommer att kunna hälsa på dig i Åre under vintern och att vi hinner hänga mycket innan du åker norrut och tack ännu en gång för de fina presenterna du hade med dig till lilla w.

Bootcamp

Master Blaster

I helgen var det alltså bootcamp med derbytjejerna, Crime City Rollers gästades av  Berlins huvuddomare, Dr.No-No och övergrymma Master Blaster och jävlar i min låda vad det har rullats, tränats, svettats, utmanats och skrattats  under helgen som gått.



Fredagens fyratimmarspass bjöd på hård fys i form av plyo , följt av dynamisk stretching och därefter diverse skatedrills, jävlar  vad utmanande! Lördagens sextimmarspass bjöd på skate, skate och mer skate, hip blocks, shoulder checks och en rad andra övningar, allt för att vi skulle bli så väl förberedda för söndagens scrimmage som möjligt.

Dr.No-No,

Vad kan jag säga annat än att jag är överlycklig, stolt och glad över att vara en del av Crime City Rollers, för ett halvår sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle våga testa på att rulla, jag som inte kan, kunde, jag som inte hade någon kondition alls etcetera. tänk att jag faktiskt tog mod till mig och gick till en av de sista utomhusträningarna för bara två månader sedan, att jag vågar och väljer att vara en del av detta gör mig glad och stolt över mig själv. Det är ett steg i rätt riktning i min personliga utveckling och ett steg närmre att kunna älska mig själv.

Åter till träningen, igår så körde vi scrimmage (övningsmatch), något vi inte tidigare gjort i Malmö. Förväntan var hög likaså nervositeten, vi körde fem jams i rad för att sedan byta av varandra, under dessa fem jam så skiftade vi positioner så att alla fick pröva på att åka på alla positioner. ÅH vad skoj det var! En sak är säker-. min kondition suger röv, men det är inte något som jag inte kan arbeta bort.



Helgen har verkligen gett mig blodad tand och nu funderar jag på om jag inte skall göra minimum skills testet på söndag trots allt, jag kommer inte att klara det men det skulle förmodligen vara bra för min utveckling att veta vad jag bör jobba mer på och vad som sitter osv, men och andra sidan så vet jag inte, om jag inte klarar det är jag rädd att mina hjärnspöken tar över och gör det till ett gediget misslyckande och får mig att tappa gnistan.. Hur hade ni gjort?



Bilderna är lånade från Bear City Roller Derbys hemsida.

Efter sex timmars roller derbyträning är jag helt död.

Kräks

Vår lägenhet har invaderats. *kräks och dör litegrann*

Gammal goding

Idag var Jens här, en gammal kär vän som jag inte sett på mycket mycket länge. Jag hoppas innerligt att det inte dröjer lika länge till nästa gång. I övrigt har det varit mycket marstonamning vilket gett mig tillfälle att hitta och leka med applikationerna hipstamatic och photoshop till iphonen (jag vet att jag är sen) så i framtiden kommer det nog att dyka upp lite fler bilder här. kanske.

101010

Holy fucking moly vad jag mår bra! Gårdagens releasefest för hårda tiders nya album var helt sinnessjukt bra. Fyrahundra, 400, jag upprepar, fyrahundra biljetter sålda till kalaset som utspelade sig på far i hatten och herrejävlar så bra det var. Som världens bästa fritidsgård för vuxna där alla ens polare känner sig lika hemma som i sitt eget vardagsrum. Jag är fortfarande helt lyrisk.

Min mamma, världens bästa mormor kom in till Crime city lagom till att lilla w däckt för natten så att jag och H skulle kunna umgås tillsammans bara vi två - något vi inte gjort (med undantag för dryga en och en halv timme) sedan w föddes. Vi tog på oss danseskorna, eller jag gjorde, H fick med nöd och näppe på sig en vanlig sko på foten med ene brutna tån och begav oss ut i hösrkvällen. På vägen till Tröls kände jag mig precis som sommaren då vi träffades, nervös, förväntansfull, fnittrig och jävligt glad. Hand i hand promenerade vi till puben för att dricka några öl  innan kvällens spelaningar. Vad kan jag säga mer än att kvällen var en tiopoängare, en jackpot. Precis vad jag behövde. Dagen idag har ägnats åt träning med bästa ccr-tjejerna. Derby <3 until the day i die. Jag är trött i både huvud och i kropp, det skall bli skönt att kögga huvudet på kudden så snart jag gått en nattrunda med vesslan.

Sjukdomsläget

Sjukdomsläget är stabilt och under kontroll, äntligen. Febern börjar gå neråt igen och w är piggare än på länge. Vi träffade ytterligare en specialist på vårdcentralen idag, en astma och allergidoktor som förklarade läget lite mer ingående, blodprover togs och dom lyssnade på lungorna. Ingen lunginflammation som tur är så nu är det bara att fortsätta med nebunetten som nu intagit formen av en fisk (!) och hoppas på ytterligare bättring.

Det finns tusen saker jag borde ta tag i. Plugga, städa, tvätta, åka till Ikea, beställa böcker är bara några, allting sätts på hood när man har ett sjukt barn hemma men jag orkar inte riktigt. // tröttfisen

att citera en moderat

"Att partiledaren [Jubelidioten Åkesson] dessutom klätt sig i folkdräkt för att visa respekt för landets statschef samtidigt som han anser att det står honom fritt att trava ut först av alla mitt under gudstjänsten i närvaro av den kungliga familjen säger något om att det teatrala föredras framför det innehållsliga." Hans Wallmark , M. (Jag trodde aldrig att jag skulle citera en moderat..)

Höstnytt

Nya svarta segmentringar och ny matchande bloggdesign. Att ha en bebis konstant vid bröstvårtan innebär att det inte blir så där jättemycket gjort, man sitter mest still och tröstar, och vaggar och sjunger men mitt emellan allt sånt så blir det tätt lite långtråkigt, och jag menar, varför plugga när man kan blogga?

sjukstuga

De senaste dagarna har varit sjukt jobbiga, lilla W har bara blivit sämre och sämre, minns ni skithuvetanten aka skräcködlan från BVC? Ni kan läsa mer om henne här, hon som menade på att W var fullt frisk och att en det inte är något att oroa sig över att han är lite rosslig och hostig. Detta trots att jag upplyst henne om att jag som liten led av förkylningsastma och var väldigt risig. Eller hur, förkylning my ass, att det går över av sig själv. nja, nu ett par veckor senare så är det katastrofalt. W får ingen luft vilket resulterar i att han är tokledsen och inte kan sova.. 

De senaste dagarna har vi tillbringat på akuten med H och hans tår, i Tyskland blev han sjukskriven i sex veckor på rak arm, här i Sverige sjukskriver man inte för en tå som är av och toksvullen, man skall arbeta trots att man har ett kroppsarbete som kräver hundraprocentig precision och trots att man skall klättra.. men det är en annan historia som jag ämnar att återkomma till.. 

När vi inte har suttit och väntat i timmar på akuten så har vi hängt på barnakuten/BVC/Vårdcentralen med W, fan vad det tar på krafterna att ha ett sjukt barn men nu är han äntligen på bättringsvägen och kan andas något sånär okej i vaket tillstånd, vi får se hur det går, fyra veckor med den satans nebunetten, jag förstår inte hur doktorer tänker när dom ordinerar  en sådan behandling till en åtta månaders bebis. Också tar vi lite tandsprickning och separationsfas på det så blir det extra najs.

Det här blev ett rörigt inlägg, men det är lite så jag känner mig och mår. Jag kan inte ha kontroll över situationen och det stressar mig och får mig ur balans, men jag vet att det blir bättre bara vi kommer ur detta skov av oflyt..

what a häär

Jag behöver förändring och jag behöver det nu. Jag är så sjukt trött på mitt hår att det knappt finns, dreadsen är risiga, misskötta och trötta och jag är inte alls nöjd med den röd/orangea färgen. jag orkar inte underhålla den så ofta som sig bör.

Vad fan ska jag göra med mitt hår? färga det svart? klippa lugg, raka av dreadsen? klippa ena sidan? jag blir galen.

24 h

Om mindre än ett dygn vilar jag i Hs famn igen. Det är som dom säger, det finns inget ont som inte för något gott med sig. I förrgår krossades Hs stortå när något tungt trillade på den så nu är han sjukskriven i minst 6 veckor. Inget mer jobb på ett bra tag med andra ord så nu är han på väg hemåt. mitt hjärta, det är svårt för mig att vara ledsen för hans skulle, det är "bara" en tå och han kommer hem ett gäng veckor tidigare än planerat!