Tjena bloggen. Istället för att plugga så råkade jag klippa mig. Inte världens smartaste drag kanske..
//hopplös

tjugohundratioelvafemton

en helt jävla vanlig novembermåndag, nåja, vädret är bättre än väntat, inte för att det hjälper mig då jag sitter kedjad vid datorn för extrema mängder hetsplugg och tentaförberedelser. nååja, vad vore en bal på slottet..? varenda cell skriker av träningsvärk så till den milda grad att det gör lite ont att andas, att komma upp ur sängen skall vi inte ens tala om men jag mår bra. helgen har gett mig ny energi.

va i helvete.

va i helvete. insåg nyss att jag lyckats schabbla bort kommentarsfunktionen, eller är det bara när jag skriver från telefonen? jag fattar ingenting, nada, nichts! är det någon av er läsare som har koll och kan hjälpa stackars lilla mig? rädda en förlorad själ!

Sagostund har guld i minne

En helt vanlig sagostund i dårhuset. Några av mina första barndomsminnen handlar om sagostunder i mammas och pappas trygga famn, om att få den sär hundraprocentiga, odelade uppmärksamheten och att följa med på alla dessa hisnande berättelser och jag vill så väldigt gärna att w skall ha liknande minnen, att böcker skall vara bra, något värdefullt som man kan ta hjälp av, söka information av, fly in i, med hjälp av, författa. Att böckerna skall ha hög status i hans liv, alla genrer på sitt sätt. Det finns mpnga böcker jag kan citera utantill än idag och många favoriter men speciellt en ligger mig varmt om hjärtat. Vi läser en saga en- sagobok fylld med mindre berättelser som man alltid hinner med ackompanjerade av fantastiska bilder, här får man möta mina barndomsvänner krokodilen med de gula glasögonen, apan skrikhals och mimi mus. Ofta tittar jag och lilla w i boken tillsammans och läser någon av de lite kortare berättelserna och varje gång låter han oooooooo och snurrar på fötterna som bara w kan när w är på extra gott humör. Tänk vad coolt om mina barndomsvänner blir ws en dag.

Önskelista 2010

Kära tomten i julklapp i år önskar jag mig ingenting speciellt alls mer än följande:

- iPhone 4
- ett gammalt tegelhus med tinnar torn och en inglasad veranda och en trädgård med knotiga fruktträd ett stenkast från staden i söder där hatet glöder/ eller intill en sjö/hav. Jag är inte den som är den.
- en roller derbyarena nära möllan.
- körkort
- trissvinst: 50 laxar i månaden i 50 år.


Okej, då säger vi så sålänge.

It is alive

Den där maginfluensan visste var den tog. På sjukdomsfronten intet nytt. Helt otroligt skönt känns det, fan vad mycket krassligheter det varit här på sista tiden. Man skulle helt sonika kunna tro att det är en sjukdomsblogg men så är icke fallet. Detta är ju en glamorös LATTEMAMMABLOGG *harkelhost* nej men seriöst, jag lovar det skall bli mindre sjukdomsuppdateringar i bloggen framöver och mer fart och flärd. Imorgon är det födelsedagskalas för pappa som står på tapeten och sedan är resten av helgen vigd åt roller derbyn, helgen ser med andra ord hur lovande ut som helst.

Murphys law

W adrenalinandar häromnatten på barNakuten här i Malmö. Ni vet vad det ät det man säger om murphys law,.? Allt är sant.



Vid den här tiden skulle jag vara på Malmö stadion, MFF -MAIF tillsammans med H, våra väner och tusentals himmelsblå bröder och systrar. Biljetten har legat i säkert förvar i veckor, månader. Istället ligger jag i fosterställning och skakar. Det enda positiva är att jag lyckats ta mig från badrumsgolvet till sängen och att w verkar må lite bättre. Magingluensan från helvetet är bara förnamnet, det var längsedn jag varit med om något liknande..

den där väggen, igen..

Faranak skrev att väggen kommer som en smäll och att den är omöjlig att ta sig upp från, att hon tror att utmattningen är kroppens sätt att be mig ta det lugnt, att jag borde tacka nej till fler aktiviteter och att jag måste försöka koncentrera mig på en sak i taget och vila. Att jag skall be om hjälp och jag tror att hon slår huvudet på spiken där den sista tiden har varit otroligt tung, skolan håller på att knäcka mig helt och jag stressar upp mig över risken att jag kör på januaris sluttenta i matten, trots att det inte hjälper alls och som om inte det vore nog har lilla W haft det riktigt tungt.



De senaste tre dygnen har vi åkt fram och tillbaka till barnakuten här i Malmö, astmaanfall, falsk krupp och dubbelsidig öroninflammation har satt sina spår, om vi var sledna innan så är det ingenting gentemot nu.

väggen?

Stundtals har jag hur mycket energi som helst för att en sekund senare böla av utmattning. Är det så här det känns innan man går in i den berömda väggen?

dagens citat

Ung man i tjugoårsåldern som slår sig ner vid datorn brevid min i Orkanenbiblioteket försöker inleda en konversation efter en hel del strirande. "Ja ursäkta men jag kan inte låta bli att kommentera.. är det okej..ja alltså jag ser ju att du har riktigt många piercingar, vad tycker din mamma om det..?"

Eh.

Arreggghhhhh

Kvart över elva och jag är helt körd i huvudet. Mattespråket är inte mitt språk.Tur att man har fina skor i alla fall, tack som fan hjärtat!

Stressmorgon

Jag har verkligen förträngt hur det är att behöva stiga upp toktidigt  för att stressa sig igenom morgonbestyren så att man är i tid till dagens förpliktelser. Väckarklockan ringde kvart över sex och tio över åtta klev jag in genom entrédörren till Orkanen för att inse att klåparna på Malmö högskola inte uppdaterat schemat och att vi börjar först klockan nio. Det krävdes en timme och femtiofem  minuter för att jag skulle hinna smälla till snoozefunktion på telefonen, torka grusen ur ögonen, få lilla W att somna om, slänga ihop en matsäck, koka en termos kaffe, ge skrikapan frukost och morgonbusa, rasta vesslan på en kort kissrunda, dricka kaffe, klä på mig, packa väskan och halvspringa till bussen, åka buss genom vad som kändes som ett oändligt vägarbete från mitt hood till stationen. Nu sitter jag här, svettig och darrig och känner hur hjärtat fortfarande slår lite för fort.

Är det jags om lagt av mig eller har jag bara förträngt hur det är att inte vara hemma? Blir det lättare? Nu skall jag räkna matte till klockan blir fyra, det känns som att ångesten är min homie idag.

Crime city/ knivstaden

Har inte blivit skjuten - är bara lite dålig på att uppdatera. Staden i söder där hatet glöder har gått från Knivstaden till Crime city på riktigt nu, helt utan den fina klangen.

Jag blir så trött, ledsen och förbannad. Vänner sitter inne efter mörkrets inbrott, jag vill inte gå ut med vesslan och w i sjalen på natterundan men framförallt jag vill fan inte gå omkring och vara rädd i mitt underbara älskade malmö. Fuck media, fuck det Sverige som avvecklar och säljer ut psykvården, den misslyckade integrationen och alla individer som glömt vad medmänsklighet är och vad civilkurage betyder. Nu drar jag till Limhamn och gör
Minimum skills test med Crime
City rollers.

en känsla av att något obehagligt skall hända

Sedan igårkväll bor det en skavande känsla i mitt bröst. Hur jag än försöker så blir jag inte av med känslan av att någonting obehagligt har eller kommer att inträffa, hur jag än försöker kan jag inte tänka bort den.

Om sömn

Idag beslutade sig lilla w för att ge mig sovmorgon ända till halv åtta, idag är jag segare än kola. Om jag inte haft barn hade jag garanterat legat kvar i sängen i minst fyra, fem timmar till. Sömnen är en av de största skillnaderna i mitt liv nu och från innan jag blev mamma. Jagsov ju för fan bort mitt liv innan, för att jag var trött, för att jag var så satans bakfull, för att jag inte hade något bättre för mig, för att jag inte orkade laga mat.. nu sover jag nästan inte alls, tyvärr. W brukar somna ordentligt mellan halv åtta och nio någon gång och först då brukar jag (när h är borta) ta tag i pluggandet och eller dagens andra måsten, kolla mailen, titta lite på tv, vika kläder, mysa med lusen och bada skumbad. Helst allt av allt uppräknat varje kväll, eller rusen andra grejer vilket nästan alltid leder till att jag inte kommer i säng förrän vid ett-tvåtiden då w vill äta lite nattamat och sedan är det dags att stiga upp mellan fem och sex om jag inte har turen att han somnar om när han får snutta. Det är kanske inte så konstigt att jag känner mig slutkörd ibland.

att muntras upp

Idag har regnrusket och gråheten hållit mig i ett järngrepp och jag känner mig minst sagt deppig, ingen känsla av höstmys, ingen längtan efter tända ljus, te och glöggkryddor bara ett tungt grått mörker som har hållt mig i ett järngrepp.. För att muntra upp mig själv har jag gått igenom våra bröllopsbilder, verkligen tittat på dem och tänkt tillbaka på den där dagen i mitten av maj, vår dag och känt efter hur det kändes. och efter  ett litet tag så känns det genast mycket bättre. Nervositeten, förväntan, all kärlek som låg i luften och all lycka, det finns under huden på mig och när allting känns tungt så hjälper det verkligen. Fan vad glad jag är över att vi verkligen gjorde det, hade ett stort bröllop med över 150 gäster, att jag hade den där vita klänningen, att vi gjorde precis som vi ville trots att en del rynkade på näsan, jag tänker på det nästan dagligen och varje gång jag sluter ögonen och minns så mår jag bra och helt plötsligt känns inte mörkret lika tungt längre. Nu skall jag spela tvspel  med hanen. Herrå.

lillebror

jag och lillebror firar mammas födelsedag 2009.

Idag kom min älskade lillebror hem från sina tre månader down under, ni kan läsa mer om hans bravader här. Åh vad jag saknat den lille Daniel Doppesko, det är fint att du är tillbaka igen och att tidsskillnaden inte längre existerar.  

Jag hoppas att jag kommer att kunna hälsa på dig i Åre under vintern och att vi hinner hänga mycket innan du åker norrut och tack ännu en gång för de fina presenterna du hade med dig till lilla w.

Bootcamp

Master Blaster

I helgen var det alltså bootcamp med derbytjejerna, Crime City Rollers gästades av  Berlins huvuddomare, Dr.No-No och övergrymma Master Blaster och jävlar i min låda vad det har rullats, tränats, svettats, utmanats och skrattats  under helgen som gått.



Fredagens fyratimmarspass bjöd på hård fys i form av plyo , följt av dynamisk stretching och därefter diverse skatedrills, jävlar  vad utmanande! Lördagens sextimmarspass bjöd på skate, skate och mer skate, hip blocks, shoulder checks och en rad andra övningar, allt för att vi skulle bli så väl förberedda för söndagens scrimmage som möjligt.

Dr.No-No,

Vad kan jag säga annat än att jag är överlycklig, stolt och glad över att vara en del av Crime City Rollers, för ett halvår sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle våga testa på att rulla, jag som inte kan, kunde, jag som inte hade någon kondition alls etcetera. tänk att jag faktiskt tog mod till mig och gick till en av de sista utomhusträningarna för bara två månader sedan, att jag vågar och väljer att vara en del av detta gör mig glad och stolt över mig själv. Det är ett steg i rätt riktning i min personliga utveckling och ett steg närmre att kunna älska mig själv.

Åter till träningen, igår så körde vi scrimmage (övningsmatch), något vi inte tidigare gjort i Malmö. Förväntan var hög likaså nervositeten, vi körde fem jams i rad för att sedan byta av varandra, under dessa fem jam så skiftade vi positioner så att alla fick pröva på att åka på alla positioner. ÅH vad skoj det var! En sak är säker-. min kondition suger röv, men det är inte något som jag inte kan arbeta bort.



Helgen har verkligen gett mig blodad tand och nu funderar jag på om jag inte skall göra minimum skills testet på söndag trots allt, jag kommer inte att klara det men det skulle förmodligen vara bra för min utveckling att veta vad jag bör jobba mer på och vad som sitter osv, men och andra sidan så vet jag inte, om jag inte klarar det är jag rädd att mina hjärnspöken tar över och gör det till ett gediget misslyckande och får mig att tappa gnistan.. Hur hade ni gjort?



Bilderna är lånade från Bear City Roller Derbys hemsida.

Efter sex timmars roller derbyträning är jag helt död.

Kräks

Vår lägenhet har invaderats. *kräks och dör litegrann*