Om kroppsliga kommentarer.

Jag tänker att vi måste prata om en sak, det här med att kommentera varandras kroppar och vad det leder till. För det är fan inte okej. Små flickor växer upp och får höra att de är fina som de är. Du är fin ändå sägs det och klappas om, det ges komplimanger för kläder och för utseende. Pojkar uppfostras nästan alltid med fokus på förmågor, kunskaper och detsamma gäller kommentarer kring deras utseende. Pojkar är starka, snabba, tuffa, flickor är fina.  Väd händer om man som flicka inte får höra att man är fin? Överallt i samhället så pratas det om tjejers kroppar.  Kvinnors kroppar brukar vara ett populärt samtalsämne i fikarummet, på tjejkvällarna. Överallt smyger sig detta samtalsämne in och förgiftar, sätter spår och förvrider tankar och självkänsla trots att man är stark. Det gör mig så trött. Så.Jävla.Trött. Till och med på derbyträningarna smyger det sig in, kommentarer om utseendet och jag blir lika vansinnig varenda gång. Hej tjockis! Skreks det igår. Till en gravid spelare och jag blev både ledsen och arg. Att kommentera någon annans kropp är inte okej och det går inte att bemöta med ett jamen vi känner ju varandra, hon vet att jag inte menar något illa för det är inte så det funkar. Må vara så att kommentaren inte spelar någon roll för dig, eller din kompis men tjejen som sitter bredvid er berörs i precis lika stor utsträckning.  Ta ansvar någon gång och tänk längre än vad näsan räcker. Att kommentera någon annans kropp oombedd är ett övertramp, man gör inte så. Nej, man gör inte så, ja, det görs ständigt i det vardagliga livet men man gör inte så. Tänk att det skall vara så svårt att förstå? Kommentarer om andras kroppar exkluderar, befäster normer och sätter sina spår och jag vill inte höra det, i synnerhet inte på tracken. Alla och envar av oss tränar hårt, många av oss hårdare än någonsin tidigare. Vi bygger muskler och prövar våra kroppar, får dem att göra saker som vi tidigare inte trodde var möjligt.  Vi har olika förutsättningar, utgånspunkter och vi vill olika saker med vår träning och det är okej. Vi måste sluta att värdera varandra efter våra kroppars utseenden. Känner du att det inte riktigt funkar för dig? Börja bekräfta din egen kropp utifrån de prestationer du gör. Jag försöker att vara snäll mot min kropp, att ta hand om den men det skall gudarna veta att det är svårt när kommentarerna om kvinnors kroppar haglar omkring en.

Jag shottar Kanjang som om det vore Jägermeister på en bout efterfest och stoppar ner ett gäng c-vitamintabletter i vattenflaskan. Har varken tid eller ork med att bli riktigt sjuk. Packar skatesen, skydden och hjälmen och hoppas på det bästa.

Go happy campers!

Tittar på Eastern regionals, Sacred City mot Angel City och är har fått en ny favoritspelare. Nummer 44 jag vet inte vad du heter men du gör att det är ett rent nöje att kika på den här bouten. Gooooo happy campers!

Det bästa med Ullared?

Det bästa med Ullared? Att få åka hem såklart! En del har jag fyndat men fy fasen vilka stolpskott till människor jag träffat på. Lilla W har varit exemplarisk hela tiden och den enda som gnällt är jag. En timmes bilresa sen är vi i Crime City igen. Kvällen bjuder på vin och bouts i gott sällskap.

Snart framme!

Dagens bekännelse

Jag orkar knappt läsa tidningen längre på grund av all skit som händer. Bebisar som matas ihjäl av sina föräldrar, mammor som dränker sina barn, män som dödar kvinnor. Det är pedofili, våldtäkt, misshandel och ond bråd död på alla löpsedlar, i alla tidningar och på nästan alla tv kanaler. Helt ärligt så har jag fått nog, mitt mammahjärta pallat inte längre.

Skulle du också vilja ha en Team Sweden tisha?

Skulle du också vilja ha en sjukt snygg och cool Team Sweden tröja men vet inte riktigt vart man kan få tag på dem? Jag har lösningen på alla dina problem, eller nåja, SWedevix har lösningen på dina problem för nu i denna stund har de börjat sälja tröjorna online.  Klicka HÄR för att komma till webbshoppen! Skynda fynda och hjälp oss samtidigt att komma till Toronto i vinter!

Dagens Bild

Efterfestsfynd

Det var längesedan jag hade efterfest, jäävligt längesedan fram till i lördags. Efter bout efterfesten på moriskan drog vi hem till mig, det gäller som bekant att passa på när både hund, man och barn är borta. Ett pit-stop på time för folköl chips och snus för dem som behövde fylla på det lagret sen begav vi oss hemåt.

Fördelarna med att ha efterfest hemma ät att det är nära till sängen, nackdelarna? Att det är så jävla mycket att städa undan dagen efter, folk vill aldrig sluta festa och dessutom kom jag på mig själv med att vara nojig över att vi skulle störa grannarna. Hm, kom igen, smart tänkt, hur kan 35 derbybrudar och två grabbar INTE störa grannarna?! Verkligen smart av mig. Nåja, efter söndagens bakisscrimmage kom jag hem och städade och jag förundras än idag av vad jag gjorde för fynd. En BH, en tröja, ett par skor, ett par skates, ett par glasögon och en rosa palestinasjal.en fickplunta, en pennvässare och en halsduk. För att inte tala om världns skabbigaste gosedjur. Behold.

Dagens bild

På fredag blir det roadtrip

Sitter och tittar på gamla avsnitt av Ullared på  Kanal 5 play. Vad i hela fridens namn skall det vara bra för undrar du kanske och svaret är enkelt: man måste rekognosera. Pratade lite med mamma i telefon igår, vi konstaterade båda två att vi är i stort behov av nya kläder inför hösten, för att inte tala om lilla W. I vanliga fall försöker jag att handla allt på barnloppis men sen han började på förskolan har jag märkt att kläderna inte räcker till, jag kommer på mig själv med att stå och tvätta brallor i badkaret för att tvingas torka dem med hårfönen morgonen efter. Själv behöver jag både baskläder, skor och vinterkläder. Vesslan behöver tuggknutar och allt möjligt skulle behövas handlas hem till förråden. Dessutom tror jag att hon ville muntra upp mig, och vad muntrar bättre upp än äventyr och roadtrip? Nej just det, inte mycket alls. Så i morse knäckte hon idén om att dra till Ullared på fredag. Om sanningen skall fram så är det med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot besöket. Vad skall man handla? har ni några tips? Jag har förstått att det ligger fler affärer runt omkring, vad får man absolut inte missa? Hur mycket pengar behöver man ha med sig?

Nya saker!

Kolla vad jag fick med mig hem efter helgens double header bout! En i  roller derby tisha från Berlin Bombshells och en Team Sweden plastlogga som jag inte har bestämt mig för vad jag skall göra av. Kanske blir det en lampskärm, en tavla eller ett underlägg. Den som lever får se, en sak är säker i alla fall: glad är jag över mina nya prylar.

En septemberonsdag

Jag har torkat tårarna och sovit, inte ut men litegrann. Allting kommer att bli bra. Jag tog "ledigt" från examensarbetet idag, har inte kunnat fokusera på det alls ändå så då är det lika bra att lägga det åt sidan helt och hållet så att jag kan andas utan dåligt samvete.

Jag försöker att tänka positivt, nu börjar det en ny tid. Jag rullar genom Malmö på nyasfalterade gator och hittar ett lugn i magen, allting kommer att redas ut och innerst inne så vet jag att detta bara är början. Det här skall bli en bra höst. Jag hämtar lilla W lite tidigare och vi går på långpromenad med djuren, köper kex och jordgubbar och när vi kommer hem så leker vi i sandlådan på gården innan vi lagar middag. Det finns ett liv utanför derbytracken som också måste levas, som måste vara njutbart i sig självt.

Looptroop Rockers Sweep me away/Blow me away

Jag känner mig som en rutten banan ser ut. Helgen har tagit hårt på mig, för att inte tala om gårdagens operation och den sista tidens dåliga besked. Tog bort några elaka födelsemärken igår, rör mig som en zombie idag och har ont som satan, stygnen verkar redan ha släppt på ett sv dm för det blöder fortfarande. Kroppen febervärker och jag är trött, så trött. De dåliga beskeden har gjort att jag har förlorat kragten. Det låter lite dumt. Och barnsligt, jag vet men jag har tappat orken. Rent rationellt så vet jag att det måste bli såhär, att det finns ett liv utanför tracken och alla derbyns regler, att jag kan spela utan er och allt det där men emotionellt så går det inte. Jag har tappat sugen och allt jag vill är att gråta litegrann, gråta över tomheten som kommer att infinna sig, för att jag nu står utan all er kunskap och för att jag kommer att sakna er så jävla hårt. Jag borde nog sova några timmar, ett dygn men det hinns inte med.

bilder från efterfesten

Nytt bout

Det här är vad jag har pysslat med idag, dvs. lagt golv i Baltiskan inför morgondagens bouts. Innan dess har jag skickat in arbetet till 25% seminariet som skall vara på tisdag, tvättat, postat ett närkligt paket, haft en fantastisk eftermiddag i solen med lilla W och inte städat alls så mycket som det var tänkt från början.

Det märkliga paketet. Inte så spännande som de ser ut: H glömde sin ena arbetssko när han åkte och jobbade. Vet ni vad en stålhöttrdko kostar att skicka till tydkland?! 260 spänn! Vilket rån!

Kvällen har bjudit på Boutrepriser, en får ju passa på när det är regionals vet ni, te i mängder och fint sällskap. Nu sitter jag och väntar på att min kära banana skall komma hit. Helgen kommer att bli episk.

Det här med hår

Huvudhår. Ska man klippa eller inte klippa, färga eller inte färga, skaffa dreads, kamma ur dreadsen?



 Frågorna är oändliga,nåja, nästintill i alla fall och det har varit en del snack om hår på sista tiden. Katta har sånt där supersnyggt hår i rätt röda nyans, Mirijam har precis klippt lugg (sketasnyggt!) och jag? Ja jag ser ut som kom och hjälp mig att dö i barret. Det finns en stor nackdel med att färga håret svart och det är att man ser så tunnhårig ut vid minsta lilla utväxt. Om jag orkar underhålla håret? Nej, det är ju därför jag har dreads. På sista tiden har det varit värre än vanligt, jag har verkligen inte orkat färga det och som resultat av det hela är det nu mer råttfärgat än svart. Luggen och det kortklippta är enbart bruna så längesedan är det sen jag färgade det. Och nu då? Det är för lite utväxt för att det skall se fint ut, ni vet som en färgskiftning i dreadsen och dessutom vet jag inte om jag ens vill ha brunt hår, jag menar hur skoj är det? Eller, äh, ni fattar vad jag menar..



Men vad vill jag göra då? Det skiljer sig från dag till dag. Häromdagen satt jag och gick igenom gamla foton från bilddagboken och så slog det mig, jag saknar verkligen mitt leopardfärgade hår.. Kanske man borde raka lite mer sidecut och slänga dit några leopardfläckar så att man ser snygg ut i helgen tänkte jag men kom mig inte för att göra slag i saken. Ja, kanske tänkte jag men orkade inte göra slag i saken. Så igår hittade jag till Annys blogg och det om något borde väl vara ett tecken? Nu skall jag bara hitta någon som kan tänka sig att hjälpa mig med hela grejen, det är inte det lättaste att göra själv och sen måste jag bestämma mig för färgerna. Jag har blekning hemma, röd färg och lite, lite svart. Kanske man skulle satsa på att färga allting svart, bleka leopardfläckar och sen köra i det röda i topparna? Vad säger ni? Vem orkar hjälpa till?



Dags att återgå till dagens planer som omfattar examensarbetsskrivande, skrivande och lite mer skrivande innan det är dags att skicka in för 25% seminarium klockan tre. Sen skall jag tvätta lite kläder och helst städa lägenheten, ikväll kommer finbesök från Paris som skall sova här hela helgen och att det ser ut som en tentasvinstia då är inte riktigt det jag har tänkt mig. Ja just det, där någon gång skall jag hinna hämta lilla W, dra till posten, apoteket, astrid och aporna och allra helst hinna handla nya kullager och en liten hjälm hos Swedevix innan klockan sex då jag skall infinna mig i  Baltiska hallen för att lägga golv inför morgondagens bout.

pluggångest

Att säga att jag har pluggångest är dagens underdrift. Vad gör du när huvudet säger en sak och hjärtat en annan?



Jag brukar allt som oftast låsa mig. Detsamma sker när jag befinner mig i situationer som är alltför stressande för mitt eget bästa. Jag kör på strutsmetoden, stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det regnar. Och det suger. Jag måste verkligen bli bättre på att ta tag i saker och ting, som till exempel det här examensarbetet. Jag borde verkligen jobba med det vareviga dag, all min vakna tid för ett färdigt examensarbete innebär målgång, att jag kan plocka ut min examen, hitta mig ett jobb och slippa Malmö lekskola för ett tag. Det skulle vara skönt på så många sätt och vis att jag inte ens vet var jag skall börja berätta om det.. men så ser det inte ut om vardagarna. Jag får ingen ro, i biblioteket på Orkanen är det för många nya studenter som springer rundor, skriker, pratar högt och stör. Hemma är det stökigt, något som skaver. Hundratusen måsten och andra saker. Är det inte saker som behöver ordnas till Team Sweden så är det styrelsearbete i CCR, det skall skrivas lineups, göras annat styrelsearbete, handlas, lagas mat. Jag skall vara en bra mamma.Träna, sova och där emellan så vet jag att det finns tid till att skriva men det går inte. Jag kan inte samla tankarna, jag tänker derby hela tiden och allt min kropp vill göra är att rulla och det funkar inte så. Det vet till och med jag.



Så hur gör ni? Hur gör jag för att ta tag i detta? Jag har hamnat i en nedåtgående spiral som ja inte riktigt vet hur jag skall bryta. Säg inte åt mig att jag skall ta mig i kragen för jag är en av alla dem som aldrig bär kragar, jag klär inte i det, har aldrig gjort det och kommer aldrig att göra det.

Man klarar inte att kämpa när ingen ser folks agerande som ett problem.

 Jag är van vid att förödmjukas. Ungefär en gång i veckan säger någon "kolla, en kines" bakom ryggen på mig. Eller kommer någon fram och hälsar på ett språk som för mig är främmande.  Patrik Lundberg har skrivit  krönikan Ni sliter själen ur mig. Med samma träffsäkerhet och tänkvärdhet som vanligt så behandlar han ämnet vardagsrasism och jag tycker att alla borde läsa den och begrunda det som skrivits.