Våren har kommit till Malmö. Kastanjen utanför vårt fönster är grön och det går verkligen att se hur bladen slår ut och djupnar i färg för varje dag som går. Jag firar Valborg och våren med att göra det lite färggladare här på bloggen. Det är ju meningen att en skall bli glad av att komma in här och läsa. I eftermiddag går vi till pildammsparken och grillar tillsammans med fina vänner och härliga ungar. Och resten av Malmös befolkning men nu skall jag plantera lite fröer.
Att äta tacos och titta på London Rollergirls A-lag London Brawling mot European All-stars invitational team tillsammans med fantastiska lagkamrater och några av världens bästa roller derbyspelare var det perfekta avslutet på en intensiv träningsvecka. Nu skall jag ta en liten derbypaus på två dagar och endast ägna mig åt administrativt arbete. Min kropp behöver vila.
Rumble - slutet på mitt nästintill sociala liv? Så, jag vet att jag är sen, men kom igen vilket fantastiskt spel! Jag vill spela hela tiden. Jag spelar på svenska och engelska. Så fort jag övertalat H så skall vi spela på tyska också. Åh, det är så roligt att Wordfeud känns trist och dammigt. Passar extra bra en dag som denna när jag är hemma med lilla W. Stackarn har åkt på världens ögoninflammation och vill bara mysa/sova/klia sig i ögonen/mysa/sova/klia sig i ögonen. Och titta på blixten, något jag ute alls är lika peppad på. Att titta på Blixten då menar jag, allt annat gör jag gladeligen. Förstår inte riktigt hur den där filmen kunde få sådant fäste. 
Fick ett mms från Majsan som genast resulterade i vääldigt blandade känslor. Artikeln är bra! Majsens namn utbytt och bilden helt överjävlig.. Men Spana in senaste numret sv Topphälsa ändå vet jag!
Jamen hur gick det egentligen i Nottingham då kanske du undrat? Åhh. Var skall jag börja? Skall jag börja? Om ja, med vad?
Skall jag börja med resan och berätta om hur mycket jag tycker om att resa med mina lagkamrater, berätta om hur roliga de är eller skall jag börja med att berätta om stoppet i Cambridge där vi åt den godaste maten jag fått i mig på år och dar och om alla fantastiska tingeltangelaffärer, historiska kyrkor och universitetsbhggnader eller skall jag börja med att berätta om Robin Hood som jag aldrig fick se och om Nottingham? Om efterfesten, att jag blev tilldelad utmärkelsen bästa blockern, om alla dansgolven, om att jag skadade mig eller skall jag bara berätta om boutet, Vilken rysare det var? Att vi vann med en poäng, e n poäng (!)? Eller skall jag börja berätta om Juke och Dusa, två av världens bästa derbyspelare och att de kom till Nottingham för att se oss spela? Om alla nya saker de lärt mig? Nä nu blir jag trött bara jag tänker på det nu skall jag se till att läsa ut sista delen i hunger games serien och fundera mer om bloggens icke varande eller varande.
Tjabba tjena hallå Bloggen. Det var inte igår. Vet du? Jag tror att jag kanske skall lägga ber dig. Du är inte alls vad jag skulle vilja att du vore. Det är inte dig det är fel på, det är mig. Det är jag som vuxit. Som inte har tid. Som prioriterar annat och som kommer med bortförklaringar.
Eller så kanske jag tar mig i kragen (den som alltid tycks falla av och hänga på trekvart) faktiskt gör bloggen till allt det som jag vill att den skall vara. Den son lever får se.
Också var det helg igen och helg betyder derby. Idag spelar Crime Citys A-lag mot Nottinghams lag Hellfire Harlots. Det skall bli riktigt roligt.
Vi flög till Stanstead från Sturup igår och bilade upp till Nortingham. På vägen stannade vi i Cambridge och tittade på universitetet och spännande kyrkor. Vi stannade också på en fantastisk restaurang som hette Café Rainbow. Stället serverar vegetarisk/vegansk/glutenfri mat från världens olika hörn. Jag beställde en vegansk shepherds pie och en vegansk cheesecake med smak av choklad, körsbär och kokos till dessert. Till det drack jag ginger beer och en smarrig lager.
Nu skall jag klä på ni och ladda inför boutet.
H och lilla W som nyss fyllt fem månader chillar backstage på Nova rock i österrike. (Hur i all sin dar skulle vi klarat oss utan sjalens alla användningsområden...?)
Men absolut inte den sista. Tyskarna är galna i sina chokladägg, kaniner och jag vet inte vad. Lilla w har ätit choklad för första gången som ni ser. om han fick insulinpåslag? Bär påven hatt?! Så till den milda grad, har aldrig sett något liknande. Tur att hotellkorridorerna är långa så att han kan springa av sig. Vi ransonerar intaget kraftigt, hittills har han ätt ett öra per kanin och när det kom en ny kanin idag så sa han nej tack och lämnade tillbaka kaninen.
Ridit på pingviner i snöblandat regn , pussat pingviner i snöblandat regn, åkt karusell på påskmarknaden i snöblandat regn och köpt tulpaner i snöblandat regn. Ni vet den där om att det inte finns några dåliga väder, bara dåliga kläder? Skulle inte tro det va. Jag ärgenomvåt, genomfrusen och på risigt humör. Nu skall vi till Oma och Opa för lunch och i eftermiddag träffar vi ur-Oma. Efter denna helgen behöver jag semester.
Något jag aldrig kommer att vänja mig vid är hur de allra flesta som bor i den här staden ser ut. Färglösa människor utan hopp, böjda huvuden, krokiga ryggar och neddragna mungipor. Jag har aldrig mött så många rädda, missunnsamma och olyckliga människor som innan jag kom hit. Det är helt otroligt, för mig som kommer från en helt annan kultur. H förstår det bättre men ändå inte - han är inte sådan. Han har tagit sitt liv i sina händer, gjort något - precis som våra vänner här. Den grå massan är så stor så stor. Fylld av informella regler och strukturer, präglade av en tid som varit och fasthållna av sina egna rädslor. Beklämmande? Ja. Det är sällan jag har så mycket ångest som när vi är här.
Går allt annat än bra om sanningen skall fram. Dag 1-4 gick superbra. Jag tränade och följde maten i den mån det går som vegan men efter det att vi reste hemifrån har det bara gått utför. Stillasittande i bil över 60 mil med matsäck och övernattningsstopp i Berlin. Ett Berlin som bjöd på öl och god mat i goda vänners lag. Vi får se vad resten av ledigheten har att komma med. Schemat är hektiskt, vi har ca 30 familjemedlemmar och vänner som vi borde träffa, mer än tio av dem står på måste listan, allt på två och en halv dagar så nu sitter jag här i baksätet och gör upp en strukturerat schema över hela kalaset. Förutom att vara sociala måste vi byta sommardäcken på bilen och hämta några påsar kläder till W och dessutom är det fotboll på söndag. Så ja, träningen får nog faktiskt ge vika under ledigheten, vad som är säkert är i alla fall är att den finns där. Jag vill komma i form, jag vill att kläderna skall passa bättre, att jag skall orka mer på tracken och att jag skall må bättre bör jag tittar mig själv i spegeln.
Mirijam som också är igång med fitnessfighten just nu kände behovet svart skriva ett försvarsinlägg i sin blogg och jag sr fött många kommentarer, en del här och en del i verkligheten om min
medverkan, om det här med att räkna kalorier. Jag har valt att hoppa på detta för att komma igång, det är svårt att hitta motivationen med en tvååring som pockar på uppmärksamhet, med heltidsjobb och föreningsarbete, svårt för mig att ta mig tiden för mig själv - något som förhoppningsvis blir lättare med denna utmaning. Jag följer inte kaloriantalet slaviskt, dels för att jag inte kan på grund av att jag är vegan (och det är riktigt dåligt anpassat för veganer/vegetarianer/folk som ej käkar mejeriprodukter) och dels för att jag känner att det inte riktigt räcker till de fast jag tränar ett entimmespass på morgonen och ett tretimmars hårt derbypass på kvällen och jobbar däremellan. Det kommer att innebära stt jag inte får samma resultst på denna månad och att resan tar lite löngre tid men så får det vara.
Bilden är lånad från Texas Rollergirls sida och är en del av deras fantastiska fotoserie "this is roller derby" och får mig och hela min kropp att fullkomligen värka av längtan efter nästa scrimmage. Jag älskar allt med sporten, fullkontakten, komplexiteten, det hårda tempot, showen, allting runtomkring. Åhh..
"nu åka hem till Lusen" säger lilla w efter att vi berättat att vi snart är framme i Tyskland . Att åka båt ett äventyr, en semester i sig. Nej. Nu kör vi till Berlin säger vi och ger w en kram. "semester fortsätta" konstaterar han nöjt och plockar upp Blixten för fortsatt lek.
Det där med att inte blogga på ett tag blev det inget alls med. Det är svårt att hålla sig undan när det finns gratis internet på färjan. 2012 års teknologi i lööve it!
Kan vi det? Vrida tillbaka klockan lite alltså? Jag hinner inte med. Komma in i nya vardagsrutiner, träna, coacha, jobba heltid. Det går liksom inte alls ihop. Mina dygn har ungefär åtta timmar för lite. Just precis, det innebär att sömnen blir bortptioriterad. Annat som får ge vika? Handla, tvätta, städa. Har inför morgondagens bout grävt mig igenom fem proppfulla ikeapåsar med smutstvätt för att hitta min bouttröja samt den sport-bh och de tights som luktar minst illa.
Har även hunnit med att fylla år och bli firad på arbetsplatsen såväl som hemma. Har skrivit lineups, förberett mig själv för boutet och fått igenom strategier med mina kära lagkamrater. Bara krisat litegrann. Har uppenbarligen inte heller hunnit blogga.
Summerar helgen med två ord: helt fantastisk! Barnledig fredag firades med vegansushi och smarrigt öl på yukai följt av en liten pubrunda och releasefests letande. Lördagen fick gå i loppmarknadernas tecken. Besökte scouternas årliga vårloppis för första gången men konstaterade rätt fort att det mest fanns skit där. Skit och dryga kärringar. Vi är friska! Prisad vare immunförsvaret! Och dessutom har jag fått scrimma med mitt fantastiska lag.
Åh jag håller på att bli tokig. Feber, snor, vabbande, magsjukor och allt annat som kan definieras som djävulens påfund: vik hädan nu!! Jag längre efter att få träna så mycket att det för ont i kroppen. Och i hjärtat.
Ett lätt sätt att få någon att känna sig uppskattad: romantiska lappar! Kan varieras i en oändlighet. Jag hoppas att det här får H att le lite extra på väg till jobb i alla fall.
Klockan är 06:31 och jag har redan hunnit duscha, druckit kaffe, borstat tänderna, klä på mig och cykla till jobb för att öppna förskolan. Väl på plats har jag larmat av, tänt alla lampor, satt igång diskmaskinen, lagat kaffe, ställt i ordning alla stolar och "öppnat" personalrum såväl som avdelningar. Nu sitter jag bara
Här och rullar tummarna (nä det gör jag inte, jag planerar de kommande veckornas samlingar och funderar på vårs rutiner..) i väntan på barnen. De första barnen droppar in antingen typ nu eller runt halv åtta.
Det är något visst med en förskola utan barn.. Det känns så fel på något sätt, det är nog tystnaden och stillheten som gör det. Huset knäpper, knakar och surrar. Det känns nästan som att huset värmer upp inför dagens hysande av barn. Jag gillar att öppna - inte bara att sluta tidigt och kunna njuta av dagarna. Jag gillar att stiga upp när nästan alla andra sover, göra mina morgonrutiner i fred och sedan cykla genom ett mörkt, sovande Crime City. Att få morrna mig lite extra, värma upp och komma igång i takt med att barngruppen växer.
Vi promenerar i folkets park, sakta går det men det är skönt att vara ute. Jag gör mig redo för veckans arbete trots att jag nog hade behövt sova en vecka till. Vi leker på lekplatsen och när vi är på väg hem frågar jag lilla w vad vi skall göra när vi kommer hem, hur vi skall spendera de sista vakna söndagstimmarna tillsammans. Baka tårta. Och pizza blir svaret. jag är trött så trött men Tårta blir det. Och pizza.
Jag spottar krokusar, vintergäck och snödroppar. Vaknar till fågelkvitter och börjar bli peppad på att städa balkongen. Ettan visar Vasaloppet ett snöigt Sälen. Tvåan visar super-g från någonstans i Norge, snö, snö, snö. Jag har rastat Vesslan i jeans och luvtröja utan att frysa. Våren har kommit till Crime City och jag mår lite bättre för varje timme som går!
Alltså den här jävla influensan, jag tror att jag blir tokig. Nu har jag tagit mig igenom det värsta och med mycket hjälp av handsprit och desinfektion så verkar det som att ingen annan i familjen har blivit smittad (peppar peppar..). Febern är i alla fall borta, huvudvärken likaså. Jag har vad som känns som träningsvärk i hela kroppen och kvar är snoret, lite halsont och en jobbig känsla i magen. Jag är inte magsjuk men inte bra i magen alls. Om det har tagit hårt? Det är bara förnamnet. Jag är matt, darrig och känner mest för att lägga mig ner och dö när jag lämnar soffan.
Tröttnade på att ligga nerbäddad igår och klädde på mig och lilla w allt för varma vinterkläder för det rådande vårvädret och cyklade till pepp upp festivalen som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Gogo, Tjutet och JJ höll ställningarna i spinneriet och visade roller derby för alla peppade tjejer som kommit dit, de förklarade på ett pedagogiskt sätt och var väldigt, väldigt proffsiga och efter drygt en och en halv timme så rullade ett gäng tjejer i Paceline och tränade på försiktiga plowstops. Intresset verkar vara enormt och det är alltid roligt! Träffade dessutom en del av tjejerna i Soulsisters (Så. Jävla. Grymma!) och hann prata lite med dem innan krafterna tog slut. Cyklade sen hem och däckade på soffan och insåg att jag under inga som helst omständigheter kan träna idag.
Jag vill inte ligga nerbäddad i febervåta lakan och gråta på grund av smärtan som sprider sig i kroppen varje gång jag hostar till. Jag vill ha picknick på en grön gräsplätt, tända årets första grill och lapa sol på lekplatsen.
Med en ödmjuk överlägsenhet har de lyckats göra en subkultur riktigt subbig. Genom sin uppenbara storhet har de rönt internationella framgångar och adderat nya dimensioner till Malmös nöjesliv. Att utse det här gänget som vinnare var inget bout för oss. Vinnaren är:
Crime City Rollers!
