På väg upp igen

 När jag cyklade till Ws förskola imorse så kändes det som att det kanske äntligen, äntligen, äntligen är på väg att vända. Som att allting ändå kommer att ordna sig, att det är nu det bli ljusare och en liten sten föll från mitt bröst. De sju senaste veckorna har varit överjävliga av många olika anledningar,  skada, sjukdomar, drama, opepp, konflikter för att nämna några men nu öntligen så känsn det som att det börjar bli lite, lite bättre, ironiskt nog när det snart är november, november som alltid brukar vara den värsta av månader. En månad full av vinterdepp, ångest och mörker. För att inte tala om regn, blåst och tomhet.  Mirijam skrev om novemberpepp, ett inlägg som jag tänker skriva ut och spara, sätta upp brevid badrumsspegeln och tänka på när det känns tungt. Gör det du också vet jag.

I wish i was a unicorn

Jag hade verkligen, verkligen, verkligen älskat roller derby till dödsdagar om det inte vore för alla jävla retards, dramadrottningar och självupptagna personer som utövar sporten. Det tar bort en del av kärleken.

Några höjdpunkter från helgen

Att få gosa med fina katter, sova, äta och bo med fantastiska människor i Alfred Nobels gamla laboratorium.

Jobb just nu:

Jobbet just nu: stressigt, förvirrat. Jag längtar mest efter helger. Och träning. Tur att en har fina kollegor som muntrar upp bra.

120 mil på två dagar

Klockan visar 02:41 och vägskyltarna visar att det inte är långt kvar till Malmö och miljön känns mer och mer bekant. Foten får mig att vilja kräkas av smärta och kroppen har svårt att hitta en enda bekväm ställning i bilen. 120 mil på två dagar i en lagom skranglig bil och ett bout det tar ut sin rätt det. Vi förlorade. Vi förlorade med 47 poäng och jag är så besviken, ledsen och trött.

På väg

Så jag gör det, jag åker till Stockholm ändå, trots förkylning och fotont. Om jag spelar? Kanske, kanske inte.

Hell to the yeah!

 Hell to the yeah, jag är tillbaka på skatesen! Exakt en månad tog det innan jag kunde snöra på mig dem och ta mina första stapplande crossovers efter skadan. Om det känns bra? Ja, ja, ja! Om jag åker bra? Njae Om jag är läkt? Njae. Om jag litar på foten? Nej. Men ändå, vilken fantastisk känsla. Att äntligen äntligen få träffa sina fantastiska lagkamrater igen. Onskates. Att få rulla med dem, stanna tillsammans på visslan och känna deras kroppar brevid min på tracken. Jag har nog inte riktigt insett exakt hur mycket jag har saknat det förrän nu när jag är tillbaka.  

Vad var det som hände? Jag stukade foten, rejält. Och sen var det dehär med ledbanden och ligamenten som blev så väldigt uttöjda men som i alla fall inte gick av helt. Två och en halv veckor på kryckor och sen kunde jag börja stödja på foten igen, tre innan jag slutade halta. Och hur går det nu då? Vad har jag att vänta mig? Jag har fortfarande foten tejpad dagligen md kineosologitejp samt med stabiliserande sporttejp. Nu har jag fått (fått, och fått, fått köpa en för svindyra pengar) en annan skena också som jag förutom tejpen har när jag tränar. Den känns bra men otymplig, det är metall och plast och kardboerreband och jag känner mig begränsad med den men samtidigt så skall den hindra från att jag slår upp skadan igen. 

Nej, nu har jag faktiskt inte tid att skriva mer för gissa vem som skall på träning.

En känsla av fel

Åhhh. Trött är bara förnamnet. Helgen har gått i hundranittio och det känns som att jag inte har hunnit med någonting alls trots att jag fått undan en del föreningsarbete, hållt minimum skills, målat ws sovrum och fixat lite allmänt i lägenhten, tvättat och sagt hej då till H som åkt för stt arbeta borta igen. Jag avskyr att känna mig så, missnöjd, otillräcklig. Jag vill inte vara sådan och jag vill inte vara för hård mot mig själv - jag är fan bra.

Många tankar som snurrar i huvudet också på grund av skadan. Kommer jag någonsin att komma i form igen? Kommer jag att kunna komma iform till november och track queens? Det känns som att jag sviker mitt lag, att jag inte räcker till och att jag inte når upp till folks förväntningar. Vad är saker och ting egentligen värda och vad är det som är viktigast?


Thomas Phil har tagit derbybilden, han är en fantastisk fotograf.

Att ha turen på sin sida

Efter missödet med ispacken och skatesen hade jag nästan inget hopp alls kvar för att rädda de sönderfrätta delarna, ja hela skaten till och med men tänkte att jag skulle låta mr Toolman titta på dem innan jag började bråka med försäkringabolaget, han om någon skulle kanske kunna rädda dem. Sagt och gjort så cyklade jag bort med skatesen och gav honom fria händer. Rädda det som räddas kan. Tre dygn senare, ett par burkar cola, lite nya delar och en massa jobb senare har jag nu mina skates hemma igen. Så gott som nya. Tack som fan Toolman!

Det har blivit höst

Det har verkligen blivit höst nu. Trädens blad ändrar färg och luften är krispig. Jag gillar hösten, att kunna släppa lite stress. Augusti och september är alltid stressiga för mig. Alla kommer tillbaka från semestrarna , nya barn i barngrupperna, nya rutiner som skall etsas in. Nya relationer, sommarminnen och erfarenheter skall sätta sig, läggas någonstans i hjärtat, hjärnan, kroppen och få fäste där och det tar tid och energi. Men nu är det oktober, höstkylan är här och med den lugnad allting ner ett par snäpp. Rutinerna sitter, vardagslunken, det fungerar och dagarna tickar på. Paniken över att inte hinna med som bodde i mitt bröst har flyttat ut och jag känner mig friare, fylld med energi och lugn. Hösten får mig att må bra.

Watching bouts is exhausting

Både för mig och W. Sedan jag började med derby har det aldrig gått så här lång tid utan att jag stått på mina skates och/eller sen jag tränat hårt. På tisdag har det gått en månad. Bär jag skadade svanskotan stod jag på skatesen fort, då fanns det ingenting att göra och smärtan var ändå konstant - är fortfarande konstant i vissa lägen men den här gången har det inte gått alls. Tur i oturen att det är regionals och att vi haft hemmabouts så att jag kunnat titta på derby i allafall, analysera och gräva mig in i spelet riktigt ordentligt annars hade jg bog blivit tokig. Men ja, det är utmattande att titta på bouts, att längta, trängta och analysera på obekväma tider på grund av tidsskillnaderna, det kan få den bästa ur fas. Nu skall jag stressa iväg till ett minimum skills som jag skall hålla i (första gången ever offskates!) önska oss alla lycka till!

När en tror att det inte blir värre

Och upptäcker att den där kemiska ispacken som ens lagkamrater använde för att kyla skadan har läckt och frätt sönder ens skates.. Då känns allt verkligen skit.

Trippelheader i baltiskan

Gogo, jag och Evil njuter av att inte spela - bara titta.

Oslo - helsinki b, ccr b - oslo och ccr b- helsinki b har idag spelat i baltiska hallen och jag har inte spelat alls. Förutom att jag inte kan med en trasig fot så beror det på att det varit b-lagsbout. I alla fall, det kändes märkligt men väldigt skönt att inte skulla spela. Att kunna njuta av livebouts utan måsten. Att kunna hänga med familjen, njuta av stämningen och hinna göra någonting annat än derby, det är rätt skönt det med.

Hallå bland flyttkartongerna

Så har vi äntligen gjort det. Flyttat. Det hade aldrig gått utan all hjälp från lagkamrater, derbybrudar, fantastiska vänner och familjen. Jag är fortfarande helt slut och då bar jag ändå ingenting på grund av fotjäveln. Kartongstatus just nu? Wellpapp överallt, måste ta ett ryck när jag kommer hem ikväll.

Insta-uppiggande

Klickar mig runt på instagram och drunknar i färgglada bilder av fenomenala kakor, vackra tatueringar och fantastiska fotografier av natursköna omgivningar. Blir på bättre och bättre humör i takt med att telefonens batteriststus dalar. Den här instagram- peppen funkar bra trots allt!

En helg utan derby

Fotststusen är fortsatt dålig och med dålig menar jag att jag får hoppa fram på kryckor bäst jag kan. Ingen derby för mig i helgen alltså, i alla fall inte onskates, ett och annat bout har jag hunnit titta på. Ingen derby betyder tid till annat: se kompisen köra dragracing för första gången, packa hur många kartonger som helst, baka scones och ha filmkväll med grannarna.

Imorgon skall jag till sjukgymnasten, jag är nervös och lite rädd för vad domen skall bli. Att vara borta från derbyn är tungt även om det bara gått en vecka får det mig helt ut gängorna.

Lite stukad bara

Puuuh. Det var några svettiga minuter där mellan röntgen och väntan på läkaren. Jävla sätt att låta en vänta i ett gipsrum fyllt av hjälpmedel på det där sättet, klart en blir nervös då. Som tur är hade jag bästa Presidenten med mig som sällskap, pepp och skratthjälp, utan henne hade det varit betydligt jobbigare. En stukning sa doktorn och skickade hem mig. Skall till sjukgymnast måndag och innan dess får jag hoppa fram bäst jag kan, just nu går det knappt att stödja på benet. Peppen är fortfarande låg men inte så låg som igår då trodde jag att set var värre och smärtan är okej, konstant, molande men ändå ok. Några veckor offskates och sen skall det nog bli bra.

Peppen just nu?

O-BE-FINT-LIG I TELL YOU. Fucking jävla obefintlig.

En episk helg..

Det här har varit en episk helg som haft allt. Allt i tell you! Kvalitetstid med familjen, derby, kalasande, karaoke, skogsutflykt och mycket mer har hunnits med sedan i fredags eftermiddag.

Lördagens bout mellan lammkötten och pantertanterna var fantastiskt roligt, lammkötten körde all in när det kom till boutfits och lagfärgerna rosa, turkos och svart, pantertanterna var inte mycket sämre de heller och bäst av allas outfits det var Ankefars. Boutet var jämt, riktigt jämt. Pantertanterna tog ledningen de första jammen men sen kom vi igen för att sedan tappa ledningen i början av andra halvlek. Mycket på grund av boxtid och ofokuserad bänk. Boutet slutade 117-106 till de äldre om jag inte har fel för mig. En välförtjänt vinst! För egen del är jag inte så nöjd, jag spenderade alltför mycket tid i boxen det får bli bättring på det. Som vanligt blir jag rörd varje gång vi anordnar något, vilken kraft, vilket driv det finns i vår förening! Stort tack till alla som kämpar så för att alla galna ideer och projekt skall kunna genomföras. förutom bout så bjöd lördagen på getingstick (fy fan vad ont det gör!) treårskalas och Hellsinki - Leedsbout. Boutefterfesten hölls på en småsunkig möllankrog och var en av de roligaste på mycket mycket länge, CCRs fantastiska festgrupp hade ordnat med karaoketävling som verkligen blev en hit.

Vi i lammköttslaget hade grymt publikstöd med banderoller och hejaramsor.

Söndagen har varit minst lika bra den, skogsutflykt med svamp och bärplockning, sagoläsning och barnagos i kvadrat, kvalitetstid med familjen och besök i föräldrahemmet. Nu ligger jag nerbäddad i sängen och borde verkligen sova, väckarklockan ringer 05.30 imorgon och jag har hur många måsten som helst att hinna med innan jag beger mig mot jobb kvart över sex.

Fredag kväll..

Jag har haft en fin dag på jobb med fantastiska kollegor som lät mig gå hem litie tidigare (win!) och kära barn. Klockan är strax efter tio och jag sitter och skriver lineups till morgondagens bout. Vesslan sover på mina fötter och bredvid mig i soffan ligger H utslagen efter många veckors jobb. W snarkar högt från sängen och brevid mig har jag ett oläst nummer av five on five och en stor kopp thé. En skulle kunna säga att ordningen är återställd. Om det inte vore för tröttheten och hundra måsten till innan sänggående vore detta en nästintill perfekt fredag.