På bättringsvägen

Det känns inte längre som att jag har ett rivjärn i halsen när jag sväljer, mer som en liten rasp. Saker och ting går med andra ord åt rätt håll. Jag har tagit mig en dusch och känner hur en del av energin kommer åter ju mer av dagen som går, det här skall nog bli bra tills imorgon bitti. Jag drar av svettiga lakan och byter handdukar. Slänger tandborsten och plockar ur och i diskmaskinen. Bokar en tvättid och skriver en packlista så att jag vet exakt vad jag skall ha med mig imorgon. Mellan allt detta ligger jag på soffan och vilar, skriver träningsupplägg med datorn på magen och Vesslan som fotpall.

Att ligga däckad

Jag blir nästan aldrig sjuk, småkrasslig ja, febrig ja, sådär så att jag får hoppa över en träning och komma ikapp med sömnen och sen är det bra med det. Inte den här gången. Jag mådde så i måndags och kände mig hur risig som helst, i tisdags under vår planeringsdag satt jag och frös och svettades om vart annat, jag kände mig trött och efter en lång arbetsdag kollade vi på ännu fler lägenheter, bestämde mig ändå för att träna men höll bara halva passet innan jag kände mg så dålig att jag skateade hem istället. Onsdagen var ännu värre, lite feber och ont överallt, ingenting som försvann med alvedon och panodil men väl höll sig nere. Tills jag kom  hem. Hela dagen igår låg jag däckad på soffan, samma sak under natten och idag känns det äntligen lite bättre. Febern är borta, istället har jag ont i halsen och problem med balansen. Det är aldrig lägligt att bli sjuk men nu är det katastrof. Jag har hundra grejer att göra idag och imorgon bitti åker jag till Västerås och coachar bootcamp.

Den där bostadscirkusen

Den där bostadscirkusen verkar aldrig ta slut men min ork har gjort det. Stressen har tagit ut sin rätt och jag ligger däckad hemma i soffan med feber och ont i öronen. Jag kurerar mig med ingefära och echniagard och knaprar Alvedon i överkant. Klockan 06.00 lördag skall jag vara frisk för då skall jag till Västerås tillsammans med Muffa och coacha bootcamp.

Mr King

För några år sedan, ganska många när jag väl tänker efter så var jag olyckligt kär och fast i ett distansförhållande som var dömt att missyckas. Det var inte så att någon höll mig kvar mot min vilja, jag var bara kär, eller ja, mest var jag nog kär i kärleken men jag vågade inte göra slut och det gjorde ont.  Sommaren hade blivit höst och vintern var på intåg och jag brukade promenera runt Malmö Stadion varv efter varv efter varv och lyssna på den här sången. Varör vet jag egentligen inte, det bara blev nog så. Jag var mer kär i kärleken än i min dåvarande partner och rädslan över att behöva vara ensam var stor, saknaden när han åkte tillbaka hem var enorm. Så hörde jag låten på radio igen imorse och blev förbannad för att jag mått så jävla dåligt, förbannad för att jag varit så völdigt elak mot mig själv under så många år och förbannad för att ingen någonsin berättade för mig, berätade at det komer att bli bättre. Jag blev glad också, glad för att jag idag lever ett liv jag vill leva, jag vaknar varje morgon och känner hopp, att jag är på rätt spår, på rätt väg och glad för att jag faktiskt insett att det värsta ligger bakom mig, nu blir det bara bättre.

Good days, bad days, I've had a few of those,

Same old story-I know how this song goes,
At least I did, but now I'm not so sure,
Nothing's in its place, nothing's certain anymore,
Birds fly, trees sway, why can't I be like that?
Happ knowing what I am, in fact and leaving be?
But truth has been obscured,
I am only human and I'm always wanting...more.

Oh, the world is a place and they say it's on our side,
But I wonder, is there comfort in those moments when we die?

Att byta bo..

Imorse insåg jag att vi bara har några få veckor kvar i huset och den här lägenheten och att boendesituationen ser allt annat än ljus ut. Det var som ett knytnävsslag i magen. Hur fan skall jag få ihop det här? Fantastiska människor i vår omgivning erbjuder kolonistugor, soffor och extrasängar till oss och det tar vi tacksamt emot. Som en nödlösning, en mellanlandning men klart är att vi måste hitta något eget och det snart. Lägenheterna som kommer ut på hemmet nu har inflyttning i november. N o v e m b e r. Då är det vinter och snart jul tänker jag. Hjälp. Det måste lösas på annat sätt.

Jag blir vemodig när jag tänker på att flytta och lite melankolisk också. Vi flyttar inte för att vi inte trivs. Vi flyttar för att det inte är något alternativ att bo kvar på grund av att lägenheten har för få kvadratmeter. Jag har, förutom i mitt föräldrahem, aldrig bott i en lägenhet så här länge innan, fyra och ett halvt år är en evighet. Det är mitt och Hs första boende. Jag köpte denna lägenheten till oss när han bodde i Tyskland och jag minns så väl hur vi målade hela lägenheten tillsammans och drack champagne i det ekande vardagsrummet kvällen då vi fick nycklarna till lägenheten. Vi byggde ett liv ett hem tillsammans här. Det var här vi stuvade in många kompisar inför bröllopet, det var här vi plussade och sen, sju månader senare kom vi hit med en liten liten människa. Vi har så jävla fina grannar. Innan bodde Jonas och Elena här i dörren brevid, då träffades vi varje dag. Nu bor hans bror där. P bor på samma våning som oss och på våningen under har vi lila Ws bästa kompis, eller som han säger "min storelillebror" och hans familj. Det hejas och snackas och småpratas titt som tätt. Jag känner nästan alla boende i huset vid namn tack vare grillfester och år av styrelsearbete. Jag vet att vi måste flytta, inte bara för att lägenheten faktiskt är såld utan för att det är dags att vända blad och visst är jag förväntansfull. Och rädd. Och lite orolig. Kontrollfreaket i nig har freakat ut för längesen.

Yesterdays practice space..

Jag tycker att det är svårt att som coach motivera mina spelare att ge allt när jag möts av detta i hallen en kvart innan träningen börjar..

Moats & boats & waterfalls, 

alley ways & pay phone calls

I've been everywhere with you

That's true

We laugh until we think we'll die, 

barefoot on a summer night

Nothin' new is sweeter than with you

And in the streets we're running 

free like i's only you and mee

Geez, you're somethin' to see.

Ahh, Home

Let me come Home

Home is wherever I'm with you

Passar onekligen bra idag. Den här bostadsjakten käns helt sjukt hopplös. Vi hittade en fin lägenhet igår där vi mycket väl kan tänka oss att bo, men förmodligen så anser väl halva malmös befolkning precis det samma och när jag frågade mäklaren ominflttningsdatum så skrattade han lite lätt och sa att det blir nog svårt det där.  Jag orkar inte riktigt oroa mig heller, det tar för mycket kraft och energi, bara att titta på så många olika objekt och hoppas hela tiden, det får mig ur fokus och allt annat blir lidande. Jag har lyckats dubbelboka mig rejält inför nästa helg och skäms som en hund över det, jag har låtit föreningsarbetet li lidande och jag har inte varit en speciellt bhundtränare på sista tiden för min "lediga" tid går åt till att varva hemnet, om och om och om och om och om  igen... Men nåja, vem behöver en lägenhet egentligen? Inte jag, jag har dig och det räcker gott och väl. 

Dagens bild

Dagens bild är en gammal en, både Vesslan och W har åldrats en hel del sedan kortet togs men en sak är säker: de är fortfarande bästa vänner. Inatt blir det ont om sömn, Lilla W har fått hög feber och hostar, snorar och slemmar, vill ingenting och kan inte sova, jag liger brevid, tröstar, lugnar och försöker underlätta för honom. Passar på att gå igenom mina 4871 bilder som jag har i iphonen och konstaterar att jag måste radera, tömma, lägga över bilder men känner att jag faktiskt inte vill vara utan en endaste av bilderna. 

Den där om roller derby

Bostadsjakten

Nu har jag tittat på vad som känns som hundra lägenheter och ingen är min askungesko. De är för stora, för små, för slitna, för dyra, för dålig ekonomi, har fel läge och sådär fortsätter det. Vi trodde att vi hittat den perfekta lyan tills banken sa stopp - föreningen har för dålig ekonomi och riskerar att bli bankrutt inom något år så nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Hela huvudet snurrar av avgifter, amorteringar mäklarbeskrivningar och planskisser.

Morgonskate

Tar en runda innan frukost och känner hur svetten bryter fram i nackhåren innan jag ens passerat tre kilometer. Adrenalinet pumpar och jag njuter av söndagmorgonens tomma gator. Södra, västra, östra kyrkogården, till stationen, kungaparken och vidare till Malmö stadion och pildammsparken och sedan hem till min älskade familj. När jag tar av mig skatesen hemma på hallgolvet är det med darriga ben och adrenalinstinna hjärtslag i öronen. Det finns ingenting som Hjälper mig att rensa huvudet så som en skaterunda där jag verkligen pressar mig själv.

Sommarminnen

Sommaren är inte slut än även om det känns så ganska så ofta när jag tittar ut genom fönstret. När hösten och vintern väl är här så finns det vissa sommarminnen jag kommer att bära med mig och plocka fram oftare än andra. Alla dagar på stranden är sådana sommarminnen. Alla sandslott, morgonpromenader, känslan av sanden mellan tårna, alla skratt och allt bus. Mariekex och ljummen saft, saltet på huden och doften av solkräm. Minnen jag kan leva länge länge på, minnen som får mig på bra humör.

Denna återkommande hårångest

Jag blir fan tokig. Jag vet inte vad jag skall ta mig till med mitt hår. Med färgen, frisyren, stylingen. I garderoben finns det bleknedel, svart färg, och en sorts hemma jag aldrig testat tidigare. Problemet är stt jag inte vet vad jag vill, hur jag vill ha det. Lång lugg, kort lugg, sidecut? Svart, rött eller ljust? Vill jag ens ha kvar dreadsen? Jag veeeeet inte. Jag vet bara att jag behöver en förändring.

Dagens planer: möhippa

Peppen är total! Idag är det möhippa för en annan kollega (alla mina kollegor är fantastiska, det framgick inte riktigt i gårdagens inlägg) och jag är jättepeppad. Kan inte låta bli att tänka på mitt eget bröllop. Min och Hs dag. Det känns som igår trots att det är så mycket som har hänt och jag vet att det är med honom jag vill vara.

Dagens tänkvärdhet

Dagens tänkvärdhet. Bilden är lånad från facebook.

Its not goodbye, its auf wiedersehen

Och jag har härmed överlevt den första jobbveckan efter sex veckors ledighet. Känslorna avlöser varandra, ena dagen älskar jag mitt jobb, andra dagen känns det tungt och slitig, en sak är säker trots allt, jag trivs och jag är glad över att gå till jobbet varje morgon när jag vaknar. Dagen idag är en känslomässig bergochdalbana utan slut.

Det har varit en lugn dag med både skratt och tårar på jobb. En kollega har slutat, en fantastisk förskollärare, varm och genuin människa som får mig att vilja vara bättre, göra bättre och sikta högre har lämnat vårt arbetslag och hon fattas mig redan. Hade det inte varit för henne så är jag inte ens säker på att jag plockat ut min examen och fått peppen tillbaka. Hon kommer att uträtta underverk på sin nya arbetsplats, det är jag säker på och jag vet att hålet hon lämnar efter sig kommer att fyllas. Så småningom. Jag cyklade hem vid fyrasnåret med varma ord i magen och ett nytt nyckelband i väskan för att som hastigast träffa en vän jag håller mycket kär, en vän som skall flytta,en vän jag kommer att sakna att ha i samma stad.

Kvällen bjöd på night skate tillsammans med fint sällskap och vad jag uppskattade det till ett hundratal människor och folköl hos andra vänner. Det har varit en dag full av skratt, tårar och kärlek. Nu när jag går och lägger mig så känns det lite grann som att vända blad och slå upp ett nytt kapitel, det är tomt och lite tungt men jag tror också att det kan bli väldigt väldigt bra - för alla inblandade.

Tillbaka i gruvan

Så är jag tillbaka på jobb efter semestern. Lokalerna luktar instängt och tomt. Tillsammans börjar vi dra upp riktlinjer för hur hösten skall se ut, en höst med många förändringar och andra uttryck än vad som först väntat. Jag tittar i min kalender och inser att alla helger till slutet av oktober är fullbokade, en del dubbelbokade och konstaterar att det här med heltidsjobb, föräldraskap och föreningsliv det är rätt stressigt ändå. Det är den sjunde augusti och träden har redan börjat släppa sina blad men jag kan inte riktigt förlika mig med tanken på att sommaren är över.

Att ljuga så en nästan tror sig själv

Ja det kan jag det. Ljuga så att jag nästan tror mig själv. Att träna, att skatea är det bästa jag vet och jag mår inte alls bra av att inte ha tränat på riktigt på så länge (insanityn ger inte alls samma sak då jag gör den ensam). H är hemma nu och han ser detta, en av anledningarna till att jag älskar honom så högt, strax efter att jag skrev förra inlägget föreslog han därför en tur över till Köpenhamn och Copenhagen Rollerderbys scrimmage. Sagt och gjort, en del tågmissar och felaktiga byten gjorde att vi kom lite sent men en dryg timmes scrimmage fick jag i alla fall och mår idag mycket, mycket bättre. Nu är jag redo för en söndag fylld med lägenhetsjakt, lekplatshäng och om vädret håller i sig en uterull runda med Vesslan.

När träningen får ge vika

Insanity workouten har blivit lidande den sista tiden. Alla annan träning också för den delen men det känns helt okej, jag tar nya tag. Snart. Vad som kom emellan? Livet, kärleken, Lilla W. Det är inte bortförklaringar, det är förklaringar och jag känner mig nöjd med det - ett framsteg i sig. Det är andra saker som upptar mina tankar för tillfället, det är nytt boende, det är jobb, det är valmöjligheter och det är stängda dörrar och öppna dörrar. Jag värderar och omvärderar strukturerar och omstrukturerar och känner mig nöjd  med det, det behöver inte vara mer än så.

Ja, så sålde jag vår lägenhet och på kontraktet står det att det skall vara överlämning fredagen den 28:e september. Vi skall verkligen flytta och det snart, det finns bara ett problem  och det stavas nytt boende.. Vi har ingen ny lägenhet och just nu finns det såklart inte alls många lägenheter av intresse ute på marknaden heller, vi luskammar hemnet i jakten på en ny bostad och diskuterar fram och tillbaka, vad vill vi ha, vad måste vi ha, vad är viktigast? Läget, badkar, tvättmaskin, balkong? Hur stort måste vi bo? Hur mycket är det rimligt att en betalar varje månad för ett boende? Ett boende kontra ens drömboende? Jag vet verkligen inte alls och just nu står jag helt handfallen. Hur bor ni? Vad är rimligt att betala för det? Var bor ni och vad är bäst med där ni bor?