Året som gått, nåja: januari - augusti.

Ja så var det slut. 2012, vad fan hände egentligen? Jag hann inte med, precis som året innan det och likadant var det visst 2010. När W låg i magen så skrockade folk omkring mig, vänta du bara, tiden går så fort så fort när en fått barn och jag fnissade. Eller hur, som om tideräkningen ändras för att jag blir mamma tänkte jag tyst för mig själv, det är ungefär lika sannolikt som att jag skulle vara med i fröken Sverige. Tji på mig. Fröken Sverige lär det aldrig bli men nog har tiden ändrat fart ändå.

Så. 2012. I bilder och lite text. Här kommer januari till augusti.

I januari tog jag examen och fick efter några snurriga vändor jobb på min gamla praktikplats med underbara kollegor och fantastiska ungar. Jackpot! Sen firade vi lilla Ws 2-årsdag med dunder och brak.

Jag åkte till Berlin och EROC i månadsskiftet januari/februari. Där träffade jag fantastiska vänner och nya bekantskaper, jag gick på intressanta föreläsningar också blev jag vald till kapten på den avancerade scrimmagen. I Mars (tror jag att det var) så åkte vi till Stockholm och gick på skridskoförbundets utvecklingshelg.

Vi firade påsken i Chemnitz och W pussade en pingvin för första gången i sitt liv i april, sen åkte vi till Nottingham och spelade Hellfire Harlots, där träffade jag Wren E Gade, eller Anja som hon också kallas. jag blev utsedd till bästa blockern och vi vann med en poäng. EN poäng, vilken rysare det var. Jag trillade på efterfesten och slog armbågen fördärvad när jag halkade i en öl-pöl, hade ont så jag ville krevera det visade senare att det var en liten spricka i armbågen också var jag med i ett reportage i Topphälsa också, det hade jag nästan förträngt.

I maj blommade körsbärsträden och magnolian och vi filmade det sista till Klaras dokumentärfilm. Sen åkte vi till Berlin och spelade. Ett bout som var större för mig än world cupen i Toronto 2011. Vi förlorade och jag var besviken men ändå nöjd och glad. Jag fick utmärkelsen bästa blockern igen. Ankan bästa jammer och Curly coolaste suggan på tracken.

Vi firade bröllopsdag på fin restaurang och sen var det sådär som att det aldrig riktigt ville bli sommarvarmt. I juni började min och Ws semester, sex fantastiska veckor som vi spenderade tillsammans och hade sommarlov på. Kanske mitt livs bästa sommarlov trots vädret.

Vi åkte till Gotland tillsammans med mamma och hälsade på min älskade lillebror som inte är så liten längre. Jag tränade med Valkyriorna på Rauk n Roll och jag fick uppleva Fårö.

Jag och W började att renovera lägenheten: måla, slipa, fixa. Vi ville ha större, var tvugna att hitta någonting annat, ett hem där vi skulle kunna bo tillsammans som en familj utan hjärteont och trängselslag. Vädret var knasigt med regnskurar i ett och sen lite sol.

Jag började med insanity-workouten och höll o fem veckor nästan. Sen kom juli med värme, roller derbyfestival, kattungar och bad. Och mer lägenhetspill.

På derbyfestivalen anordnade jag SROK också spelade jag med the Swedish Meatwalls i turneringen och med CCR mot Vagine Regime Nordic - ett bout som vi vann!

Lägenheten lades ut till försäljning och vips så var den såld på mindre än två veckor. Då kände jag mig nöjdare än nöjdast. I augusti kom H hem efter många långa jobbveckor då hängde vi på balkongen och sen åkte vi till köpenhamn och badade och tränade med Copenhagen Rollergirls

Det var tur för i vår träningshall så hade någon fått för sig att göra ett stort hål. Också blev allting färdigt med lägenheten. Vi hittade ett hem.

Plankutmaning comin up!

Jag gör som Mirijam och hoppar på Upp & Hoppas plankutmaning Plankan i procent!

Den som förbättrar sin maxtid i plankan mest, från utgångsläget idag 2 januari till slutdatum sista januari vinner. Vi tävlar om att göra plankan längst, men inte i minuter, utan i förhållande från vårt startläge. Vi tävlar alltså i förbättringsprocent!


2013 är året då jag blir kvitt alla skador och blir den bästa derbyspelaren jag kan vara. Jag orkar inte ha ont mer och jag orkar inte att inte orka längre.

Derbypaus på paus

Så, nu är jag på väg till träning och scrimmage för första gången sedan Berlin och Track Queens. Jag har haft en välbehövlig derbypaus och om sanningen skall fram så tror jag att den skulle behöva vara ännu lite längre men friskt vågat och hälften vunnet och allt det där, idag tränar jag.

BERRRLIN!

Vi vann!

Tonights the night!

Snart är jag redo

På lördag morgon åker jag till Stuttgart tillsammans med mitt fantastiska lag men innan dess är det hundra förberedelser som skall hinnas med. WFTDA patcharna skall sys/strykas fast ordentligt den här gången, vi vill inte ha några missöden med patchar som lossnar under brinnande bout. Kläder skall tvättas, packas, sjukgymnasten träffas,  utrustning skall gås igenom och så skall jag se till att bli frisk.. Vaknade i morse med huvudvärk och ömmande muskler, leder och en tjock slemmig hals som jag förhopningsvis hiner kurera mig från till på lördag kväll. Alla tips och trix tas tacksamt emot för här har vi ett viktigt bout att spela..

Lördagens bout känns som ett sista genrep inför nästa veckas stora Berlin-turnering, som en extra chans för oss att testa oss fram och se vad som verkligen fungerar och vad som inte fungerar och jag ser verkligen, verkligen fram emot det. Stockholmsresan förra månaden var riktigt risig på många sätt och vis men det var då det. Nu är nya tag. 

På väg upp igen

 När jag cyklade till Ws förskola imorse så kändes det som att det kanske äntligen, äntligen, äntligen är på väg att vända. Som att allting ändå kommer att ordna sig, att det är nu det bli ljusare och en liten sten föll från mitt bröst. De sju senaste veckorna har varit överjävliga av många olika anledningar,  skada, sjukdomar, drama, opepp, konflikter för att nämna några men nu öntligen så känsn det som att det börjar bli lite, lite bättre, ironiskt nog när det snart är november, november som alltid brukar vara den värsta av månader. En månad full av vinterdepp, ångest och mörker. För att inte tala om regn, blåst och tomhet.  Mirijam skrev om novemberpepp, ett inlägg som jag tänker skriva ut och spara, sätta upp brevid badrumsspegeln och tänka på när det känns tungt. Gör det du också vet jag.

I wish i was a unicorn

Jag hade verkligen, verkligen, verkligen älskat roller derby till dödsdagar om det inte vore för alla jävla retards, dramadrottningar och självupptagna personer som utövar sporten. Det tar bort en del av kärleken.

Några höjdpunkter från helgen

Att få gosa med fina katter, sova, äta och bo med fantastiska människor i Alfred Nobels gamla laboratorium.

Jobb just nu:

Jobbet just nu: stressigt, förvirrat. Jag längtar mest efter helger. Och träning. Tur att en har fina kollegor som muntrar upp bra.

120 mil på två dagar

Klockan visar 02:41 och vägskyltarna visar att det inte är långt kvar till Malmö och miljön känns mer och mer bekant. Foten får mig att vilja kräkas av smärta och kroppen har svårt att hitta en enda bekväm ställning i bilen. 120 mil på två dagar i en lagom skranglig bil och ett bout det tar ut sin rätt det. Vi förlorade. Vi förlorade med 47 poäng och jag är så besviken, ledsen och trött.

På väg

Så jag gör det, jag åker till Stockholm ändå, trots förkylning och fotont. Om jag spelar? Kanske, kanske inte.

Hell to the yeah!

 Hell to the yeah, jag är tillbaka på skatesen! Exakt en månad tog det innan jag kunde snöra på mig dem och ta mina första stapplande crossovers efter skadan. Om det känns bra? Ja, ja, ja! Om jag åker bra? Njae Om jag är läkt? Njae. Om jag litar på foten? Nej. Men ändå, vilken fantastisk känsla. Att äntligen äntligen få träffa sina fantastiska lagkamrater igen. Onskates. Att få rulla med dem, stanna tillsammans på visslan och känna deras kroppar brevid min på tracken. Jag har nog inte riktigt insett exakt hur mycket jag har saknat det förrän nu när jag är tillbaka.  

Vad var det som hände? Jag stukade foten, rejält. Och sen var det dehär med ledbanden och ligamenten som blev så väldigt uttöjda men som i alla fall inte gick av helt. Två och en halv veckor på kryckor och sen kunde jag börja stödja på foten igen, tre innan jag slutade halta. Och hur går det nu då? Vad har jag att vänta mig? Jag har fortfarande foten tejpad dagligen md kineosologitejp samt med stabiliserande sporttejp. Nu har jag fått (fått, och fått, fått köpa en för svindyra pengar) en annan skena också som jag förutom tejpen har när jag tränar. Den känns bra men otymplig, det är metall och plast och kardboerreband och jag känner mig begränsad med den men samtidigt så skall den hindra från att jag slår upp skadan igen. 

Nej, nu har jag faktiskt inte tid att skriva mer för gissa vem som skall på träning.

En känsla av fel

Åhhh. Trött är bara förnamnet. Helgen har gått i hundranittio och det känns som att jag inte har hunnit med någonting alls trots att jag fått undan en del föreningsarbete, hållt minimum skills, målat ws sovrum och fixat lite allmänt i lägenhten, tvättat och sagt hej då till H som åkt för stt arbeta borta igen. Jag avskyr att känna mig så, missnöjd, otillräcklig. Jag vill inte vara sådan och jag vill inte vara för hård mot mig själv - jag är fan bra.

Många tankar som snurrar i huvudet också på grund av skadan. Kommer jag någonsin att komma i form igen? Kommer jag att kunna komma iform till november och track queens? Det känns som att jag sviker mitt lag, att jag inte räcker till och att jag inte når upp till folks förväntningar. Vad är saker och ting egentligen värda och vad är det som är viktigast?


Thomas Phil har tagit derbybilden, han är en fantastisk fotograf.

Att ha turen på sin sida

Efter missödet med ispacken och skatesen hade jag nästan inget hopp alls kvar för att rädda de sönderfrätta delarna, ja hela skaten till och med men tänkte att jag skulle låta mr Toolman titta på dem innan jag började bråka med försäkringabolaget, han om någon skulle kanske kunna rädda dem. Sagt och gjort så cyklade jag bort med skatesen och gav honom fria händer. Rädda det som räddas kan. Tre dygn senare, ett par burkar cola, lite nya delar och en massa jobb senare har jag nu mina skates hemma igen. Så gott som nya. Tack som fan Toolman!

Det har blivit höst

Det har verkligen blivit höst nu. Trädens blad ändrar färg och luften är krispig. Jag gillar hösten, att kunna släppa lite stress. Augusti och september är alltid stressiga för mig. Alla kommer tillbaka från semestrarna , nya barn i barngrupperna, nya rutiner som skall etsas in. Nya relationer, sommarminnen och erfarenheter skall sätta sig, läggas någonstans i hjärtat, hjärnan, kroppen och få fäste där och det tar tid och energi. Men nu är det oktober, höstkylan är här och med den lugnad allting ner ett par snäpp. Rutinerna sitter, vardagslunken, det fungerar och dagarna tickar på. Paniken över att inte hinna med som bodde i mitt bröst har flyttat ut och jag känner mig friare, fylld med energi och lugn. Hösten får mig att må bra.

Watching bouts is exhausting

Både för mig och W. Sedan jag började med derby har det aldrig gått så här lång tid utan att jag stått på mina skates och/eller sen jag tränat hårt. På tisdag har det gått en månad. Bär jag skadade svanskotan stod jag på skatesen fort, då fanns det ingenting att göra och smärtan var ändå konstant - är fortfarande konstant i vissa lägen men den här gången har det inte gått alls. Tur i oturen att det är regionals och att vi haft hemmabouts så att jag kunnat titta på derby i allafall, analysera och gräva mig in i spelet riktigt ordentligt annars hade jg bog blivit tokig. Men ja, det är utmattande att titta på bouts, att längta, trängta och analysera på obekväma tider på grund av tidsskillnaderna, det kan få den bästa ur fas. Nu skall jag stressa iväg till ett minimum skills som jag skall hålla i (första gången ever offskates!) önska oss alla lycka till!

När en tror att det inte blir värre

Och upptäcker att den där kemiska ispacken som ens lagkamrater använde för att kyla skadan har läckt och frätt sönder ens skates.. Då känns allt verkligen skit.