Kärleken mellan dom här två alltså. Som en
käftsmäll. Igår ägnade vi dagen åt att shoppa vårkläder och strosa runt på
Emporia, allt enligt Ws önskemål och dagen avrundades med ett besök hos mormor
och morfar i strålande vårsol. Dagen idag började med sovmorgon för måndagar
innebär stängningsdag för mig, dvs. att jag jobbar 9-17.30 och att vi kan äta
frukost hemma i lugn och ro. Vid sju väckte jag W som ville dra sig lite till
och fem minuter senare rusar jag in i sovrummet på grund av ett alltför
välbekant kräkaktigt ljud. Vad jag möts av? En mycket ynklig W och en säng som
ser ut att ha haft besök av en rollfigur hämtad ur Exorcisten. En hade kunnat
tro att jag skulle ha lärt mig vid det här laget att extra gnälliga nätter där
det känns som att W försöker att krypa under huden på mig alltid, i alla fall
hittills, har inneburit mycket hög feber och i 8 fall av 10 öroninflammation
dagen därpå. Febertermometern visade på 39,6 vid halv åtta och den har legat
stadigt kring 39 sedan dess. Vi har med andra ord haft en riktigt festlig dag
med feber-kräk och sjukdomsångest. Jag blir alltid så blödig när W är sjuk. Jag
som har nära till tårarna i vanliga fall kan knappt hålla tillbaka dem och att
se hur Peppe håller sig vid Ws sida har fått mig att böla flertalet gånger
idag.
Ni som har hängt med på bloggen ett tag
vet att jag alltid drabbas av världens sämsta samvete och känner mig som en
svikare av högre rang gentemot mina kollegor varje gång jag måste vabba. Idag
har jag inte känt så - mycket därför att jag insett att det är här jag måste
vara. Det finns ingenting annat som är viktigare just nu och ingenting som inte
kan vänta på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar