MåndagsVAB

Kärleken mellan dom här två alltså. Som en käftsmäll. Igår ägnade vi dagen åt att shoppa vårkläder och strosa runt på Emporia, allt enligt Ws önskemål och dagen avrundades med ett besök hos mormor och morfar i strålande vårsol. Dagen idag började med sovmorgon för måndagar innebär stängningsdag för mig, dvs. att jag jobbar 9-17.30 och att vi kan äta frukost hemma i lugn och ro. Vid sju väckte jag W som ville dra sig lite till och fem minuter senare rusar jag in i sovrummet på grund av ett alltför välbekant kräkaktigt ljud. Vad jag möts av? En mycket ynklig W och en säng som ser ut att ha haft besök av en rollfigur hämtad ur Exorcisten. En hade kunnat tro att jag skulle ha lärt mig vid det här laget att extra gnälliga nätter där det känns som att W försöker att krypa under huden på mig alltid, i alla fall hittills, har inneburit mycket hög feber och i 8 fall av 10 öroninflammation dagen därpå. Febertermometern visade på 39,6 vid halv åtta och den har legat stadigt kring 39 sedan dess. Vi har med andra ord haft en riktigt festlig dag med feber-kräk och sjukdomsångest. Jag blir alltid så blödig när W är sjuk. Jag som har nära till tårarna i vanliga fall kan knappt hålla tillbaka dem och att se hur  Peppe håller sig vid Ws sida har fått mig att böla flertalet gånger idag. 

Ni som har hängt med på bloggen ett tag vet att jag alltid drabbas av världens sämsta samvete och känner mig som en svikare av högre rang gentemot mina kollegor varje gång jag måste vabba. Idag har jag inte känt så - mycket därför att jag insett att det är här jag måste vara. Det finns ingenting annat som är viktigare just nu och ingenting som inte kan vänta på mig.