Nu är jag på väg hem efter ännu en helg fullspäckad med derby på toppnivå. Kroppen är mör, blåslagen och träningsvärken för mina ben stela. Det känns som att jag har blyklumpar till fötter och huvudet hänger inte riktigt med. Mitt vänstra öra ringer efter en extra hård visselpipssignal. Hela jag känns tömd, urlakad och allt jag vill är att komma hem till min familj. Få snusa w i nacken och läsa en godnattsaga. Höra hur Hs helg har varit och krypa upp bredvid honom i soffan, säga att jag saknat honom och berätta om hur helgen varit.
Jag är så nöjd med helgen, stolt över att få tillhöra ett lag och en träningstrupp med så många individer som besitter en så stor kompetens. En träningstrupp som utgörs av så många fantastiska, kloka, starka, modiga och roliga individer och som får varandra att skina.
Team Finland och team Sweden möttes 2011 i Helsingfors i derbyvärldens första landskamp och skrev då idrottshistoria. I helgen gjorde vi om samma sak, vi spelade den första officiella landskampen med svenska skridskoförbundet och motsvarigheten i Finland i ryggen och det var en riktig nagelbitare. En tight jämn bout på hög nivå där vi följde varandra åt poängmässigt nästan hela tiden. Finland drog ifrån i slutet och vann en mycket välförtjänt seger. Under dagen har vi spelat en scrimmage mot Helsinki allstars och laget känns redan så mycket tightare.
Jag fick pris som bästa blocker, något jag fortfarande inte riktigt kan fatta. Trött, lycklig och mer peppad än någonsin på derby tänker jag kast mig på cykeln och cykla hem så fort benen orkar så fort tåget stannar på station Triangeln för att stilla min hemlängtan.
:-D
SvaraRaderaDet var hur kul som helst