Att ha haft en bergochdalbane-vecka

Vecka 35, vilken berg och dalbane-vecka alltså. Ingen kan väl ha undgått att höra/läsa om det som inträffade under lördagens motdemonstration på Limham. även om jag kom lindrigt undan utan några fysiska skador alls så sätter den typen av övergrepp sina spår. All sorg och all oro, för att inte tala om all frustration har tagit så hårt på mina krafter, allas krafter och söndagen var nästan som i förlamning. Tills nyhetsrapportering e och polisens lögner de mig, oss. Då kom min ilska, en rosenrasande vrede. Måndagen bjöd på jobb från morgon till kväll och en hjärta och lungräddningskurs som tog hårt på krafterna den med, att få statistik på kvävningsolyckor/trafikolyckor där barn omkommeroch skadas allvarligt när en redan är sådär emotionellt slut är inte att rekommendera, alls. Kvällen bjöd på manifestation mot polisvåld utanför ett av Malmös polishusoch sedan en efterlängtad träning.  Tisdagen och vapenvilan, ett Malmö som fullkomligen exploderade i fyrverkeri och tutand och för min egen del trötta tårar av glädje istället för frustration och ångest.  Onsdag och torsdag - fackligt arbete varvat med vanligt jobb och ett Championsleague kval som fick alla Malmös nerver att ligga utanpå och ett långt möte späckad med föreningsarbete. Torsdagskvällen bjöd på ett hårt träningspass med laget och sen går en långkörardag från åtta till halv sex på jobb full av förberedelser inför alla nyinskolningar som kommer på måndag. Jag somnade tidigt igår, innan klockan slagit tio och innan jag tagit itu med alla måsten och med vetskapen om att väckarklockan ringde klockan noll sex noll noll imorse. Städa lite, plocka undan mycket - barnsäkra lägenheten (så gott det går) för när som helst ringer det på dörren och då kommer en av de ettåringar som jag känner mest för just nu. Idag har jag äran att få vara barnvakt hela dagen och även om jag är trött så trött så ser jag fram emot det med hela mitt hjärta. 

Vet ni?! Vi har kommit på ett sätt att ta medicinen.

Alla som har fått Kåvepenin utskrivet till sina barn vet vilken kamp det kan vara att få i barnet medicinen, inte nog med att den smakar och luktar vedervärdigt, den skall också tas flera gånger om dagen ( i vårt fall tre gånger) och på fastande mage. Fy fan. 

Under flera år, fyra för att vara exakt, har det utbrutit ett smärre världskrig varje gång det varit dags att ta medicinen, rätt ofta med andra ord då W är ett öronbarn som fått medicinen utskriven ofta. Fram tills nu that is alltså. Vi har knäckt koden, W dricker medicinen helt själv sedan igårkväll, nästan helt utan att knussla om det. Hur det gick till?

Vi fick bytt medicin till fruktsmaken, alltså inte naturell eller jordgubb utan frukt, den minst äckliga enligt den fantastiska apotekaren. Jag häller upp medicinen i ett snapsglas/äggkopp, tar i någon ml extra därför att jag vet att en del hamnar utanför. W dricker allt i ett svep, eller i två rejäla klunkar, dricker sedan direkt lite iskallt vatten och stoppar därefter ett jordgubbstuggumi (V6 för barn) i munnen och tuggar bort den äckliga smaken, spottar ut allt och tar därefter en päronsplitt. Jag ger mig i glassfighten här, om tre glassar om dagen får honom att ta medicinen utan panik och ångest så har jag ingenting all att säga till om saken.

Inte basist, men..

Mitt i allt politiskt elände och vabbande (Scharlakansfeber och öroninflammation) så är det skönt att skratta litegrann. Jag hittade gruppen Inte  basist, men..  när Majsan  delade sidan och den senaste kvarten så har jag skrattat så att jag har gråtit. Det känns minst sagt förlösande.. Det säger förmodligen mer om mig än gruppen i sig men det bjuder jag på en fredagskväll som denna. 

Jag känner mig ensam och bitter och törstar efter vuxet sällskap. I tisdags fick jag ett samtal till jobb, en av pedagogerna från Ws förskola som berättade att han var riktigt hängig och att jag skulle hämta omgående. Sagt och gjort. Jag hämtade en ynklig unge med nära 40 graders feber, en temperatur som hållti i sig stadigt i ytterligare två dagar till. Vårdcentralen sa först öroninflammation (ingen överraskning där inte - shit vad jag längtar tills rören sätts i!). Antibiotikabehandling på det alltså men ingen större förändring. Torsdagsmorgonen bjöd på en spännande överraskning, ett svullet, prickigt, kliande barn med prickar precis överallt så efter ytterligare ett vårdcentralsbesök konstaterades scharlakansfeber. Ny antibiotikakur vilket känns härligt och peppande, alla som någon gång fått käka Kåvepenin vet ju hur smarrigt det är i flytande form. Not. 

Nu har vi tredje världskriget här hemma tre gånger om dagen och så skall det fortsätta i ytterligare nio dagar. Inte nog med att medicinen smakar skit, den skall också tas på fastande mage och ger upphov till rejäla magsmärtor. Med lite hot och massor av belöning så tar W medicinen mer eller mindre självmant men jag känner mig som världens sämsta morsa när han klöker upp två av tre medicineringar och gråter av äckelfaktorn, själv kräks jag litegrann i munnen bara jag skruvar a korken på flaskan. 

Stoppa pressarna! En SD politiker har gjort rasistiska uttalanden!

Sydsvenskan skriver om att SD-politikern Eva-Marie Olsson avslöjas som rasistisk bloggare och där någonstans har jag svårt att hålla mig för skratt. Really?  Är det någon som är förvånad? Att Eva-Marie Olsson har många strängar på sin lyra är lite av en underdrift. Hon är inte enbart politisk sekreterare i SD Malmö utan hon är även  nämndeman i tingsrätten, ersättare i sociala resursnämnden samt i  förskolenämnden (!)  och väldigt aktiv på olika nätbaserade forum och nu alltså då även en av de drivande bakom en riktigt äcklig rasistisk blogg. SD är ett rasistiskt parti och partiets anhängare är rasister av rang, delar av de aktiva inom partipolitiken är allt annat än duvungar inom politiken utan var med även på den gamla goda tiden innan språket såväl som utseendet putsats upp och anpassats till den svenska partipolitiken. Nu visar det sig alltså att (ytterligare) en av partiets ansikten utåt "går över gränsen" och uttrycker sig olämpligt, vad som i själva verket sker är att ytterligare en av politikerna bekänner färg inför det svenska folket.  

Sverigedemokraternas styrelse har styrelsemöte och beslutar att pausa Eva-Marie Olssons nuvarande, ger henne en time-out på obestämd tid och Eva-Marie kontrar med att hon ibland kan uttrycka sig något klumpigt.  Att hänga på Dispatch International och Avpixlat och skriva inlägg med grova rasisistiska uttalanden på rasistiska bloggar när en samtidigt har ett uppdrag som politisk sekreterare för ett parti som frenetiskt (förgäves)  försöker att slå ifrån sig rasiststämpeln är kanske inte det smartaste en kan göra men samtidigt har jag jävligt svårt att förstå vem det är Sverigedemokraterna försöker att rädda? Återigen, det går inte att understryka det tillräckligt, Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti och jag tycker mig se att fasaden krackelerar allt mer vilket glädjer mig och jag hoppas innerligt att majoriteten av de 359 610 som röstade på Sverigedemokraterna i EU-valet har hunnit tänka om till den 14:e september.

Imorgon har SvP, Svenskarnas Parti, föredetta NSF tänkt att det skall hållas ett valmöte på Limhamn. Malmö sjuder idag, kokar och i takt med att polishelikoptern cirkulerar över Möllevången förbereder sig många inför morgondagens blockad. Jag hoppas, önskar och tror att alla malmöbor dyker upp imorogn och visar att det inte finns någon plats för nazister på våra gator. 

Team Sweden förbereder sig för Dallas 2014

Final cut är gjort och jag kom med. Jag är med i Svenska landslaget i rollerderby 2014 och skall åka till Dallas för att spela i världscupen. Hur coolt är inte det på en skala?! Jag känner mig så glad och peppad och stolt över hur långt treäningstruppen har kommit och över allas personliga utveckling. Det har varit ett otroligt halvår fyllt av blod svett och tårar och nu har vi gått in i nästa fas.  Om du vill hjälpa oss att komma till Dallas så går det bra att donera pengar till laget via vår Gofundme kampanj som finns här: http://www.gofundme.com/bzkdbk

Att säga att det är dött här är en underdrift. Sommaren har som vanligt inte räckt till och att uppdatera sociala medier har fått absolut noll prioritet under de sista lediga veckorna. Att fem semesterveckor kan gå så snabbt är inget under, jobbveckorna går om möjligt ännu snabbare och snart är denna första över. Nya barn och nya kollegor och en känsla av pepp och hopp om framtiden gror i mitt bröst och trots att jag redan har sömnbrist och att väckarklockan ringde 05.10 för tredje dagen i rad och att H åkte tillbaka till Tyskland för ytterligare jobb så känns det inte tungt. 

Sommaren har gett mycket energi, D-vitamin och minnen som jag förvarar långt in i bröstet. Kärlek och saknad, salta bad och fantastiska utflykter. Det är en lång lista och även om jag känner att jag inte vill att den skall ta slut, sommaren alltså, så känns det ändå okej att det snart är mitten av augusti och att det nu är mörkt om kvällarna  när jag cyklar hem från träningarna. Hösten kommer att bli bra den med

Att dela sina barndomsminnen med sitt egna barn

Mina barndomssomrar var absolut magiska. Det är så jag minns dem och det är med glädje i hjärtat som jag tänker tillbaka på dem. Oändliga sommarlov, utan oro för skolan där vi inte gjorde något speciellt alls utan fick vara som vi ville. Ibland jobbade mamma och då ar vi hemma på gården med farmor också pappa och farfar som jobbade på gården.

Jag tänker ofta på alla somrar jag spenderat på gården under min barndom, speciellt i sommartid och jag har vissa minnen som jag håller mer kära än andra. Skördetiden är ett sådant minne. Förväntningarna hos de vuxna på gården, förberedelserna, den dallrande luften på gårdsplanen och ljudet av fläktarna till siloanordningen. Jag minns allt av det och jag minns det med glädje. Jag minns hur jag och min bror alltid hoppade i den nytröskade rapsen, oavsett hur sent det var på kvällen så gjorde vi det därför att det var så det skulle göras och jag minns känslan den lämnade efter sig mot huden.

 

Jag vet inte riktigt hur längesedan det är jag hoppade i rapsen, mer än femton år sedan, kanske till och med tjugo, jag kan inte minnas när vi slutade att göra det men nu gjorde vi det igen. Jag och min lillebor och W och känslan den kändes så surrealistisk, fantastisk men så bisarr och märklig på samma gång. Igår hoppade jag och W i rapsen tillsammans. Det kändes som att luften dallrade av lika delar värme från solen som kärlek. Vi hoppade och hoppade och hoppade lite till, vi skyndade oss ner från vagnarna för att fly tröskans dammande och vi sprang genom fältet hand i hand och kände rapsens stubb mot smalbenen och hela tiden kändes det som att jag fick blinka flera gånger om för att inte börja gråta och jag hade en klump av kärlek långt upp i halsen och nästan samma känsla i kroppen som när vi kom hem från BB för första gången.

Återhämtningsperioden efter vattkopporna eller historien om filmen som gav mig en hjärnblödning

Såklart att W prickade in de allra varmaste och soligaste dagarna för att ha vattkoppor, såklart. När det var som mest kli och koppor låg termometern som sitter i solläge i köket  stadigt på 35 - 40 grader och sovrumstemperaturen var på tok för hög för att det skulle kunna gå och sova.  Klarblå himmel, svensk sommar när den är som bäst, ni vet hur det ser ut. Dom där kopporna sitter kvar ett rätt bra tag skall jag be och få tala om och vet ni? Dom skall tydligen  inte alls  utsättas för sol förrän skorporna trillat av. Att hålla en fyraåring inne/i skuggan så länge sommartid är otänkbart, i alla fall den här fyraåringen. 

Vi har tittat på mängder med film, alltså hur mycket film som helst, vi har byggt lego, lite mer lego och ännu mer lego. Vi har bakat knäckebröd och läst sagor, skrivit brev och ritat ett oändligt antal teckningar, allt under första dagen W mådde bättre. Efter ytterligare några dagar var jag en hårsmån från att implodera och kanske i den fast som bäst beskrivs som en jävligt tjatig och sur förälder. Då fick jag den briljanta idén om att vi skulle gå på bio och se den där filmen som W pratat om att se en längre tid: Draktränaren 2. En film som jag egentligen  inte visste någonting alls om när jag bokade biljetterna förutom att jag någongång hört någon säga att i alla fall ettan var relativt genusmedveten..

Visuellt sätt var den helt fantastisk, en mycket snygg animerad film som lockade, gjorde mig nyfiken och som fick mig att också vilja ha en egen drake. Tidigt i filmen får en träffa Hicke som är son till hövdingen i vikingabyn, Hicke, till skillnad från de andra männen i filmen, har en finlemmad kropp och en mildare attityd, han är ingen krigare. Gött mos tänkte jag och fortsatte titta. Hicke vill gå sin egen väg och inte styras av sin pappa och hans kompis Astrid är stark, fightas med drakar och är en fena på att flyga. För att göra en superlång historia, 1h och 42 minuter för att vara exakt, lite kortare så kände jag att filmen började bra, publiken fick möta huvudrollsinnehavare i filmen som ändå får klassas som normbrytande, ganska tidigt i filmen kommer det fram att hövdingen uppfostrat Hicke själv,  vi får också möta en frånvarande mamma som väljer att leva med drakar istället för att vara en del av det traditionella familjelivet  och det finns ett tydligt spår av att det är viktigt att som barn gå sin egen väg och inte enbart följa föräldrarnas men ungefär här tar det stopp.  

Typ 30 minuter in i filmen har jag hunnit inse att jag förmodligen kommer att få en hjärnblödning pga ilska och frustration innan filmen är över samt att jag kommer att få spendera många timmar med att diskutera innehållet tillsammans med W och lägga fokus på helt andra grejer än vad han kommer att vilja snacka om. Det var längesedan jag såg en film där en del av de kvinnliga karaktärerna kändes så sexualiserade. Det är en familjefilm och ändå flörtas det hejvilt, det kommentera kroppar, det fladdras med ögonfransarna och de manliga karaktärerna jagar sin kvinna. Skolboksexempel på sexuella trakasserier används som skämt i filmen och det blir solklart att den enda kärleken som finns är den heterosexuella kärleken, såväl mellan djur som människor. Som grädde på moset är alla karaktärer kritvita förutom den ondaste av dem alla som har en mörkare hudton och dreadlocks.  Jag blir så jävla trött i huvudet. Trött i huvudet och arg i kroppen, jag fick jobba hårt på impulskontrollen i alla fall under fem gånger för att inte ställa mig upp under bion och ta W i handen och lämna salongen, för att inte kommentera skiten på bioduken högt och ljudligt för att söka medhåll från andra vuxna men såklart gjorde jag inte det för det vågar jag inte göra. Det värsta med det hela är ändå att höra alla vuxna prata om filmen efteråt, hur bra den var, att den var cool och att vissa av karaktärerna var "så roliga". Jag tror att det dröjer ännu ett tag innan vi går på bio igen.

Vi orkade hålla oss inne i ungefär tre dagar till sedan har vi kört på att vara utomhus mycket men med heltäckande kläder och helt plötsligt känns den där UV-dräkten med solskyddsfaktor 50 som jag spontanshoppade i London till W som ett himlans bra köp. Nu har de festa kopporna läkt ut och skorporna har trillat av, vi badar och njuter av värmen som håller i sig.

9 dagar

Så nöjd människa efter morgondagens konditionsträning och en lång dusch. att det  enbart är 9 dagar kvar tills dess att jag och W åker till Tyskland och får träffa H igen gör inte dagen sämre. Denna saknad alltså, det känns helt sjukt att det går att sakna någon så mycket. Biljetterna är bokade, boardingpassen utskrivna, tågbiljetterna under kontroll och W har redan skrivit en lång packlista. Detta blir ett fantastiskt äventyr! Att hitta flygbiljetter som inte kostar skjortan till Tysklands avkrokar är lättare sagt än gjort, då får en pussla så därför har vi en resa som börjar med tåg, sedan två flygbyten och därefter ytterligare två tågbyten. På hemvägen är det tåg, flyg, buss, flyg som gäller. Tur att en kan resa lätt och att W och jag brukar ha det så sjukt gött när vi reser tillsammans. 

Idag trotsar vi allt, skiter i alla måsten och eftersom att vi fortfarande inte får lov att vara ute i solen (i alla fall en av oss) så drar vi på bio och kollar på Draktränaren 2. Tjohoo! (Innan ni får moralpanik, kopporna har börjat torka och det skall därför vara lugnt på smittoplanet enligt vårdguiden. Det känns nästan lite dekadent att spendera en sommareftermiddag inomhus i en sval biosalong.