För några år sedan, ganska många när jag väl tänker efter så var jag olyckligt kär och fast i ett distansförhållande som var dömt att missyckas. Det var inte så att någon höll mig kvar mot min vilja, jag var bara kär, eller ja, mest var jag nog kär i kärleken men jag vågade inte göra slut och det gjorde ont. Sommaren hade blivit höst och vintern var på intåg och jag brukade promenera runt Malmö Stadion varv efter varv efter varv och lyssna på den här sången. Varör vet jag egentligen inte, det bara blev nog så. Jag var mer kär i kärleken än i min dåvarande partner och rädslan över att behöva vara ensam var stor, saknaden när han åkte tillbaka hem var enorm. Så hörde jag låten på radio igen imorse och blev förbannad för att jag mått så jävla dåligt, förbannad för att jag varit så völdigt elak mot mig själv under så många år och förbannad för att ingen någonsin berättade för mig, berätade at det komer att bli bättre. Jag blev glad också, glad för att jag idag lever ett liv jag vill leva, jag vaknar varje morgon och känner hopp, att jag är på rätt spår, på rätt väg och glad för att jag faktiskt insett att det värsta ligger bakom mig, nu blir det bara bättre.
Good days, bad days, I've had a few of those,
Same old story-I know how this song goes,
At least I did, but now I'm not so sure,
Nothing's in its place, nothing's certain anymore,
Birds fly, trees sway, why can't I be like that?
Happ knowing what I am, in fact and leaving be?
But truth has been obscured,
I am only human and I'm always wanting...more.
Oh, the world is a place and they say it's on our side,
But I wonder, is there comfort in those moments when we die?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar