Att byta bo..

Imorse insåg jag att vi bara har några få veckor kvar i huset och den här lägenheten och att boendesituationen ser allt annat än ljus ut. Det var som ett knytnävsslag i magen. Hur fan skall jag få ihop det här? Fantastiska människor i vår omgivning erbjuder kolonistugor, soffor och extrasängar till oss och det tar vi tacksamt emot. Som en nödlösning, en mellanlandning men klart är att vi måste hitta något eget och det snart. Lägenheterna som kommer ut på hemmet nu har inflyttning i november. N o v e m b e r. Då är det vinter och snart jul tänker jag. Hjälp. Det måste lösas på annat sätt.

Jag blir vemodig när jag tänker på att flytta och lite melankolisk också. Vi flyttar inte för att vi inte trivs. Vi flyttar för att det inte är något alternativ att bo kvar på grund av att lägenheten har för få kvadratmeter. Jag har, förutom i mitt föräldrahem, aldrig bott i en lägenhet så här länge innan, fyra och ett halvt år är en evighet. Det är mitt och Hs första boende. Jag köpte denna lägenheten till oss när han bodde i Tyskland och jag minns så väl hur vi målade hela lägenheten tillsammans och drack champagne i det ekande vardagsrummet kvällen då vi fick nycklarna till lägenheten. Vi byggde ett liv ett hem tillsammans här. Det var här vi stuvade in många kompisar inför bröllopet, det var här vi plussade och sen, sju månader senare kom vi hit med en liten liten människa. Vi har så jävla fina grannar. Innan bodde Jonas och Elena här i dörren brevid, då träffades vi varje dag. Nu bor hans bror där. P bor på samma våning som oss och på våningen under har vi lila Ws bästa kompis, eller som han säger "min storelillebror" och hans familj. Det hejas och snackas och småpratas titt som tätt. Jag känner nästan alla boende i huset vid namn tack vare grillfester och år av styrelsearbete. Jag vet att vi måste flytta, inte bara för att lägenheten faktiskt är såld utan för att det är dags att vända blad och visst är jag förväntansfull. Och rädd. Och lite orolig. Kontrollfreaket i nig har freakat ut för längesen.