förlamande hemtenta III

förbannade horhus! jag som tänkte fly bvberkligheten och åka ut på landet för en lugn helg fylld av skrivande, läsande och pluggande. tji fick jag.
så fort bilen stannar ute på gården har jag alltid en tendens att bli röksugen, så även idag. dock lite senare än vanligt, sådär lagom när alla andra har lämnat gården och det itne finns en enda bil eller människa att få skjuts av inser jag att jag står mitt ute i ingenting utan cigg och utan snus. YAY.
det tar två timmar att gå till närmsta mack, och förmodligen får jag inte handla cigg där d¨å jag inte har något id med mig. dessutom blåser det storm och regnar småspik.
det kryper i hela min kropp.

förlamande hemtenta II

på västfronten intet nytt, eller hur det nu är man bruakr säga.
förutom skolstressen slog det mig att ett av mian största problem är att jag inte längre vill någonting.
jag ahr förlorat mina mål, min politiska övertygelse, reslusten, suget efter att lära känna nya människor och utvecklas. det oroar mig duktigt mycket. och hur hittar man tillbaka?

förlamande hemtenta I

och varje gång man borde sitta och skriva hemtenta är precis allt annat så oerhört lockande. att byta dammsugarpåse, sortera gamla räkningar, sopsortera och para ihop strumporna hamnar alltid före, och utvecklar sig till dessa måste. "jag ska bara.." får en helt ny innebörd. och när alla dessa måste-fixa-grejer är avbockade från listan, då sitter man där framför datorn som ett jävla fån och helt plötsligt är det som om alla hjärnceller tagit sig ut via hjärnbarken och där det en gång fanns någonting man skulle kunna kalla innehåll är nu bara ett stort, svart gapande hål. jag blir som förlamad och det finns ingenting som gör att det går lättare.

hur gör alla ni andra högskole/universitetsstudenter där ute? är det bara jag som är defekt och får prestationsångest så till den mild grad att jag håller på att gå upp i limningarna, eller är det likadant för er?
när jag började på högskolan så intalade jag mig själv att det skulle bli bättre med tiden, men tji vad fel jag hade. den enda skillnad jag kan märka av och notera är att det bara verkar bli jobbigare och jobbigare att tvinga tillbaka hjärncellerna på sina rätta positioner och allt jobbigare att försöka hålla förnuftet i någorlunda schack.

varenda hemtentevecka som börjar lida mot sitt slut får mig att vilja vara fem år gammal och kunna krypa upp i mammas tröstande famn och där bli överröst av lugnande ord som att det löser sig.

dagens mantra

dags för hundkurs idag, mycket blandade känslor, jag vet inte riktigt om jag vill, men jag vet att jag måste. att tänka positivt är a och o. att tänka positivt är a och o..



jag tror att det är den kommande hemtente veckan som sätter gorillor i huvudet på mig, och får mig att känna hur stressen kryper i blodomloppet. tänk om man ändå hade haft en av och påstängningsknapp.

new beginnings

det här är en ny början, mina lungor är plötsligt fyllda med kristallklar luft. det är en ovan känsla, men jag gillart.

berättade jag någonsin om den där känslan?

egentligen så finns det tusen olika saker jag borde göra, men istället vandrar jag mellan datorn och sängen med en gnagande ångest i magtrakten. vad jag än gör så ligger den där, gnagande, krafsande, pockande på uppmärksamhet.
när jag är ute med vesslan och promenerar, pratar i telefon, försöker ta mig an städningen, pluggandet eller läsandet så blir den starkare och den motivation, och det fokus som tidigare fanns där försvinner med en gång. och jag orkar ingenting. aldrig tidigare har jag drabbats av en liknande trötthet, en sådan dvala. varför kan jag inte sova, och varför kan jag inte vakna? och var är den styrka som jag vet att jag en gång hade? hur mycket kan en sjukdom ta? och hur mycket har jag egentligen inte gett den? när tar det slut?

folk säger att man får ta sig i kragen, men vad ska man ta sig till när man är en av dom som har försökt och försökt men alltid, i samma stund man tror att man är på väg upp märker hur allting ännu en gång ger vika.

hur många gånger orkar man börja om?

för tillfället spelar det ingen roll hur många listor jag skriver, hur mycket jag än försöker, och hur gärna jag än vill för min kraft räcker inte till mer än det nödvändigaste. och det enda jag vill är att begrava mitt ansikte i vesslans varma päls och slippa höra, känna och få slappna av.

jag skall i alla fall försöka göra följande:

• ringa om hundkurs
• diska
• läsa klart inför sista semniarieuppgiften
• duscha

midsommarågren

jag har aldrig riktigt gillat midsommar, klyftorna mellan dom som har pengar och de utan blir så jävla tydliga. i affären är folk som galna, handlar kundvagnar efter kundvagnar med festmat och planerar den perfekta sommardagen. förväntningarna är på topp och allting måste vara perfekt. det är ju trots allt denna dag som bekräftar dig och är en måttståck på hur bra din sommar är och för att inte glömma bort; din svenskhet.


midsommarafton går hand i hand med nyårsafton, då folk går man ur huse för att kröka ner sig, svina och ha kul. eller hur. säg den svensson som inte suttit där på kvällskvisten och deppat över hur det inte blev, trots all planering, säg den yngling som inte druckit för mycket för att döva vetskapen om att alla andra ahr det roligare. amatörernas afton är bara förnamnet. och idag är inget undantag.


ha det så skoj på de stora grillfesterna, i tylösand bland alla brats och runt midsommarstången med sillen, grillarna och den fina snapsen i ösregnet. och tänk på hur skitig och fel den svenska sommaren är. själv ska jag göra det jag brukar göra på fredagarna. dricka öl i goda vänners lag och ha roligt. utan att behöva noja över planeringar som gick i kras och att alla andra firar mer storslaget.

mormor. det känns som om det var igår du försvann. jag tänker på dig nästan dagligen, men det gör extra ont en gång om året. jag vet att alla dör, men det känns inte rättvist. du hade mer att lära ut, du var inte färdig. eller, rättare sagt, jag var inte färdig. det fanns så mycket jag aldrig hann fråga dig om. så många saker jag ville dela med dig som aldrig blev av. minnet av dig bleknar inte konstigt nog, det är snarare tvärtom.
den sista tiden var du så skör och bräcklig. jag var alltid lite rädd att ta i dig, dig och din gamla porslinsdocka för jag är klumpig och skulle lätt kunna ta för hårt. fan. jag ville ju dela mer med dig. du var den klokaste och vackraste människa jag någonsin mött. tack för att du bar mig under de perioder i mina yngre tonår när jag inte orkade gå. (L)

Little children snuggle under soft black stars
And if you look into their eyes soft black stars
Deliver them from the book and the letter and the word
And let them read the silence bathed in soft black stars
Let them trace the raindrops under soft black stars
Let them follow whispers and scare away the night
Let them kiss the featherbreath of soft black stars
And let them ride their horses licked by the wind and the snow
And tip-toe into twilight where we all one day will go
Caressed with tenderness and with no fear at all
Their faces shining river gold brushed by soft black stars
And angels' wings shall soothe their cares
And all the birds shall sing at dawn
Blessed and wet with joy
You and i will meet one day Under the night sky lit by soft black stars

lets go to germany

pruduktivitet är nyckelordet.
skrivit in mig på en körskola och fixat syntest och pratat med scandlines.
så jävla skönt. äntligen är färjan till årets force attack bokad!
det kommer att bli så sjukt najs stumpen jag filip är en vinnande trio, sen spelar det inte så stor roll vem som mer följer med.
tänk att små saker kan få en på så bra humör.

behöver du bilplats till force attack? hör av dig isf.

Trelleborg-Rostock Fartyg: Mecklenburg-Vorpommern Avgång: on 2007-07-25 22:45 - Ankomst: to 2007-07-26 06:15
Rostock-Trelleborg Fartyg: Mecklenburg-Vorpommern Avgång: må 2007-07-30 15:15 - Ankomst: må 2007-07-30 21:00

....

och jag som aldrig skulle skaffa blogg. hur gick det här till? det förakt jag tidigare hyst för modebloggare, trendsättare och självutlämnande ´deprimerande´tonåringar med raklbladsrispor på vänsterarmen som berättar sanningar i sina bloggar finns fortfarande kvar, och tro inte att det på något sätt har minskat.

däremot så har jag som välbekant inget liv och måste därför hålla mig sysselsatt med något. jag har inga riktiga vänner och lever enbart via min dator, så there you go. där har du fått det förklarat för dig varför jag skaffat mig en blogg. (som jag förmodligen inte kommer att använda mig av)

HA! in yer face. nu skall jag och vesslan ut och dricka bir.