Att inte åka till USA

Crime City Rollers är mitt uppe i förberedelserna inför USA-resan som sker i början av juni i år. I tretton dagar skall CCR åka från NEw York upp mot Philadelphia för att där delta i ECDX. På vägen kommer laget att spela en rad uppvärmningsbouts mot högt rankade WFTDA-lag och jag kommer inte att följa med. Jag skall stanna hemma. I månader och veckor har jag grubblat på detta beslut, försökt att få ihop livspusslet med alla derbyresor och sakta men säkert  insett att jag inte fixar det. För första gången sedan sommaren 2010 då jag började med derby så känner jag att jag inte kan följa med på ett derbyevent på grund av familjen. Det är inte rätt mot någon. H jobbar och att lämna W till olika barnvakter känns inte rätt. Att åka till USA på en så pass lång resa och inte vara närvarande hundraprocent därför att tankarna är hos W i Sverige känns inte heller rätt. Innerst inne har jag nog vetat om att detta inte är min resa, peppen har inte riktigt infunnit sig och jag har mest haft  ångest över det. Känt att det är någonting jag måste ta tag i i framtiden men inte nu och det är inget bra tecken. Jag har världens bästa familj omkring mig och jag vet att dom tillsammans hade fått det att funka, stöttat mig i att åka till USA för det är sådana dom är. Dom förstår vilken chans det är, ser alla möjligheterna men jag kan inte tacka ja till deras hjälp därför att jag vet hur mycket jobb det hade inneburit för dem. Mitt mammahjärta säger nej och jag måste följa det.

Jag har grubblat och grubblat, vridit och vänt. Lekt med tanken på att åka en del av tiden, att ta med W och försökt se det från alla möjliga olika synvinklar men det går inte. Till saken hör också att det är så mycket annat som händer också. Det handlar inte enbart om tretton dagars USA - resa utan det är träningsläger och derby tre helger av fyra redan i maj, och ytterligare två helger i juni. För att kunna vara med på  det och göra ett bra jobb i Team Sweden så måste jag prioritera. Men fy fan vad jag har grubblat och vägt för och nackdelarna emot varandra och jag har mått riktigt dåligt under processen. När jag väl hade fattat beslutet och sa det rakt ut för första gången, det var först då det  kändes bättre. Hur det känns nu? Jag vet inte riktigt. Jag känner att jag har fattat ett riktigt beslut men jag är också medveten om vad jag missar och det är klart att det skaver, sticker och känns obekvämt. Och för att inte tala om denna rädsla, rädslan över att lämnas utanför gemenskapen i laget, tappa sin plats i lineupen och halka efter i utvecklingskurvan. Jag är så smärtsamt medveten om allt detta och klart att en del av mig är rädd att jag skall känna att jag gjort mitt livs misstag.. och ändå så vet jag att det här är det enda rätta.