Äntligen fredag!

Det är mörkt när jag stiger upp och klockan visar 05:10 för andra gången denna veckan. I huset mittemot vårt är alla fönster släckta och det känns som att jag är ensammast i världen. Denna veckan alltså, vilket styrkeprov det har varit. VAB, akutbesök på grund av misstänkt blindtarmsinflammation (som visade sig vara något annat), stress på jobbet, hundra måsten att hinna med innan deadlines på fritiden. Onskates-träningar, välbehövliga lagmöten, styrelsemöten och sedan där mellan alla måsten att hinna med offskate-träningen. Om kvällarna ligger jag med rusande hjärta och gör listor på vad jag absolut inte får lov att glömma bort i mitt huvud, jag kategoriserar och planerar tiden för att den skall räcka till - trots att jag vet att den aldrig gör det. Där ligger jag under ett pösigt täcke och känner att jag aldrig orkar stiga upp igen och sedan blir jag rädd, för vad händer om en krashlandar på riktigt, om det där hjärtat som mest känns som ett kaninhjärta i bröstkorgen inte orkar mer eller om den där berömda väggen kommer tillbaka och jag faktiskt inte kan styra undan eller sakta ner innan jag träffas av den. Sen somnar jag och när jag vaknar med grus i ögonen och en fyrarårings armar kring halsen så känns det mycket lättare. 

Det är snart helg och det bästa av allt är att H är hemma från många veckors arbete igen och det gör att jag känner mig hel. Att få dela vardagen med honom gör mig så fantastiskt glad.