Om en man som heter Ove

Jag läser inte mycket alls längre, eller jo, det gör jag. Men det är mest pedagogiska tidskrifter, fackliga grejer, annan jobbrelaterad litteratur och såklart all kurslitteratur till de kurser som jag för tillfället råkar plugga.  Jag menar att jag sällan läser för läsandets och njutningens skull, inte alls så som jag gjorde innan jag blev gravid, fick barn och började spela roller derby. I gamla lägenheten så hade vi badkar. Standardrutin när ekonomin tillät det var att beställa för 999 kronor, eller så nära denna summa som möjligt från adlibris. Bara pocket såklart, inbundna böcker kan en låna på bibliotekt och sedan läste jag och läste och läste. Oftast en pocketbok varje kväll, eller i alla fall varannan om de var lite längre. I badkaret. Åhh vad jag njöt. Varmt vatten och kall dricka, en ny bok och sedan ner där i badskummet och ligga där och läsa tills jag började huttra. Då tappade jag ut allt badvatten och sedan fyllde jag på med nytt vatten igen och sedan efter någon timme till så steg jag upp.

Den tiden finns inte längre, inget badkar heller för den delen och inte någon ork heller. Jag priroterar bort mitt läsande men kommer i perioder på att jag saknar det så att det värker i mig också tar jag upp det igen. Plöjer några böcker och sedan svalnar intresset något. Det var längesedan nu dock. Under de senaste året, kanske halvåret så har jag aldrig kommit in i böckerna, oavsett hur mycket jag än skulle vilja så har jag inte fastnat, hållits kvar. Förrän nu.  Och det är allt tack vare den där Fredrik Backman och hans fantastiska bok En man som heter Ove. Jag fick boken häromveckan av min älskade mamma. Hon köpte ett ex till mig och ett till min lillebror, läs den när du får tid sa hon och jag sa ja och försökte börja på den ett par gånger, bland annat när vi skulle bouta i Cardiff förra helgen men jag kom inte riktigt in i den. Tog ändå den med mig på familjesemestern och började läsa den  på riktigt igen i går kväll i bilen på väg hem från Danmark och jag fastnade direkt. Jag brukar inte fastna i böcker som denna men den tog mig och redan innan sida femtio så kände jag hur jag fick svälja och svälja för att mota bort den där klumpen i halsen. Gråten, för att sedan pressa ihop läpparna för att inte skratta högt. Jag läste och läste tills vi kom hem, parkerade bilen och sen nattade jag W och sedan läste jag lite till. Jag somnade, steg upp och läste innan jobb, ända tills dess att jag nådde sista kapitlet, då slutade jag och nu ikväll när w somnat då låg jag på golvet i hans rum och läste de sista raderna i boken och lät tårarna trilla ner på hans blommiga matta och när alla sidor var slut så låg jag kvar en lång stund och grät lite till. Jag grät för att boken väcker så många minnen, känslor och rädslor. För att livet är så fint och så fult på en och samma gång men mest grät jag för att en fantastisk bok var slut.

Igenkänningsfaktorn? Relativt hög på en del familjemedlemmar, men jag tror inte att det var just därför som den fastnade så, kanske mer för att alla de där ämnena, personligheterna, händelserna som det står om, de berör, ligger så nära mig, så nära oss alla och det kunde varit  hon eller han som jag älskar så att mitt hjärta förvandlas till ett pickande, skört fågelhjärta.

Läs den! Läs den! Läs den! Kommer att rekommendera boken till alla jag känner.