Höstkänsla och febervak

Så kom den. Höstkänslan. Och med den kom febern och vabbandet. Det gröngula snoret under näsan och hostan. Trötta treåringsögon och öronont. Vardagsmåsten, jobbstress och det dåliga samvetet kom skrällande. Allting på en och samma gång.
Jag har varit hemma med en sjuk W sedan i onsdags och jag känner mig tröttare än på länge, länge, länge. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan slappna av och göra de saker jag borde, att jag håller på att krypa ur skinnet av ångest och dåligt samvete för att jag är hemma med ett barn som inte får eller ens orkar vara på förskolan och jag blir så trött på mig själv.

Jag tänder ljus och flyttar blomkrukor i lägenheten. Försöker att hitta lugnet men lyckas inte alls. Det skaver och det gnager och känns helt fel men problemet är att jag inte vet exakt vad det är som är fel egentligen. Lägenheten är stor och tom och tyst och inte alls hemma en kväll som denna och det känns som att jag inte alls hör hemma någonstans idag.

Jag går och lägger mig och försöker somna till en film. Imorgon blir en bättre dag.