Ett sista sista farväl.

Det är några veckor sedan som de ringde från krematoriet nu och berättade att allting var färdigt, kom och hämta askan sa de men jag orkade inte ta mig dit.

Världens bästa pappa ställde ännu en gång upp och gjorde det och tog hem den lilla asken till sig och där har den stått sedan dess. Vare gång jag varit och hälsat på så har jag sneglat på den, inte orkat ta tag i det, komma fram till ett beslut: sprida eller gräva ner men så i helgen när vi var där ute, W, H och jag. Alla tillsammans så kändes det rätt. Det var dags.

Vi sprider den bestämde H och jag. Det är det rätta. Vi sprider den på ett fält där vi vet att hon älskade att springa. På det fält där vi tragglade inkallning, där hon såg sitt första rådjur, där hon jagade den där haren. På fältet som omger mitt föräldrahem och Vesslans andra hem. Det var hjärtskärande men ändå fint. Vi fick nästan sju långa år tillsammans och vi har gjort så mycket tillsammans, hon har gett mig så mycket, mer kärlek med fyra ben och en lång nos än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig den där februaridagen då vi fick varandra och jag är tacksam och glad för alla år och jag vet att det verkligen var dags i slutet, en älskad vän skall inte behöva lida.

Och när det var färdigt, när vinden spridit askan och jag dragit handen genom kornet en sista gång och viskat alla mina farväl så släppte vi den tomma urnan i ån och såg den flyta med strömmen och när jag inte längre kunde se den så kändes det så mycket lättare att andas, så mycket lättare att tänka på henne och alla våra minnen än innan. Hon fattas mig, oss, något enormt men det blir ändå lättare och lättare att andas igen för varje dag som går.