tisdag, juni 25, 2013
Hjärtesorg och midsommar
Jag vaknar mitt i natten, svettig och med paniken dunkande i bröstet och tror att jag hör hennes andetag, ljudet av fyra tassar mot brädgolvet och slabbandet från vattenskålen och för en hundradels sekund så mår jag bra. Sen inser jag att det är inbillning och att hon inte alls finns vid min sida längre och inuti så känns det som att jag går sönder. Hjärtesorg. Jag pendlar mellan panikartad fulgråt på badrumsgolvet och en känsla av lugn. Vesslan finns inte mer och hon fattas mig något så otroligt, hennes mjuka päls, sträva trampdynor och viftande svans. Mjuka bruna ögon och långa nos. Jag saknar henne så mycket att det blir fysiskt, jag mår illa och känner hur benen darrar till när jag tänker på alla minnen.
Lusen var sjuk, det har hon varit länge och innerst inne har jag vetat att denna dagen skulle komma i flera år, undermedvetet har det kanske hjälpt till att förbereda mig på beslutet som är det absolut svåraste jag någonsin tagit men det gör inte att saknaden blir lättare. Nu har det gått en vecka sedan vi var hos veterinären näst sista gången och på torsdag är det en vecka sedan jag sa hejdå och höll henne i mina armar tills det att hon slutade andas och min känsla av hjärtesorg den bara växer och växer. Om kvällarna när W har somnat tvingar jag mig själv att inte känna efter för jag är så rädd för den svindlande känslan. Rädd för hur ont det gör.
W är också jätteledsen, det går i vågor. Han har förlorat sin absolut bästa vän och följeslagare och saknaden sköljer över honom i perioder, lika plötsligt som hos mig. Vi kramas, somnar tätt intill på soffan och tittar på foton. Mitt i alltihop så går livet på för fullt. Det har varit midsommarfirande, träningar, lek i parken och en massa annat. Sommarlovet och semestern har börjat. Vi firade midsommar i huset vid havet tillsammans med familjen, det var fint och somrigt och det kändes bra att inte bara sitta hemma och sörja.
Det är fruktansvärt att behöva säga adjö så. Fick göra det med en av mina katter för ett tag sedan. Satt kvar med kissen i famnen även efteråt en stund. Även om man tar det mest humana beslutet så känns det så otroligt sorgligt.
SvaraRadera