Sjukdomsstatus: öroninflammation

Jag är fortfarande inte frisk och humöret är nere på botten. B o t t e n i tell yall.

Jag kände mig mycket, mycket bättre i onsdags, ingen feber och krafterna återvände så smått så jag ringde jobb och sa glatt "räkna med mig, jag öppnar imorgon" och visst blev mina kollegor glada. Fram emot halv tio gick jag och la mig, det gäller att få sin sömn när en skall upp och jobba klockan 06.00 och ungefär en kvart senare small det till i mitt vänstra öra och sen kom smärtan, ni som har haft öroninflammation vet precis vad jag pratar om.  Den där bultande, stickande, påträngande smärtan som gör att en inte kan koncentrera sig på något annat, den går inte att tänka bort för huvudet känns dubbelt så stort på den drabbade sidan och ytterörat är så ömt att tårarna trillar så fort en råkar nudda det. Att ligga ner är inte att tänka på för då blir trycket alltför högt. Alvedon, ipren, aspirin och otaliga näsdroppar senare så var örats status detsamma, om inte värre och till det paniken över att in få tillräckligt med sömn. Ni vet när en tittar på klockan och räknar baklänges i huvudet, helvete, bara fem timmars sömn, måste somna nu, nu nu för att sedan vrida och vända på sig och sedan nästa gång när en tittar på klockan så har det gått två timmar till och plötsligt inser en att en inte får mer än tre timmars sömn och paniken kickar in ännu mer. En halvtimme innan klockan ringde, ungefär samtidigt som W kom in till oss, gav jag upp. "Mamma, varför sover inte du, det är natt" undrade treåringen och jag svarade att jag har ont i örat, det går inte. "Jag skall klappa dig så att du somnar, trösta dig med kaninen" svarade W och strök min kind. Tack älskade unge, det hjälpte lite. W somnade om lagom tills min klocka ringde och upp steg jag på darriga ben. Jag var allt annat än kaxig med öronont, balanspåverkan och noll sömn.

Upp och iväg till förskolan med en enda tanke i huvudet: måtte trumhinnan spricka snart så att smärtan lättar. Öppna, laga kaffe, försöka hinna ikapp, ta emot barn, hälsa hej på kära kollegor och veta att en varit saknad, det känns bra. Vad som känns mindre bra är att säga nej tyvärr, jag måste gå igen. Ringa vårdcentralen och knipa en av de sista akuttiderna och jobba några timmar till. Cykla till vårdcentralen, provtagning, öronkoll och allmänundersökning och sen få domen: öroninflammation och kraftig viruspåverkan. Så här sitter jag nu, fortfarande med en öronvärk utan dess like men med avsvällande, smärtstillande och antibiotika. Måtte jag bli frisk snart.