Bye bye Manchester

Arhhg. Denna lättnad och fantastiska känsla i bröstet av att komma hem. Att verkligen vara hemma igen i lägenheten med värme, varmvatten och tvåglasfönster som innebär i princip noll vinddrag i jämförelse med engelska fönster.

Manchester var både bra och mycket mindre bra. Vi bodde på Hatters, en fint målad femvåningsbyggnad som bäst kan beskrivas som partyställe och startställe för x-antal bar crawls varje vecka. Svinkallt, smutsigt och högljutt var stället.

Lördagens bout var ute i Oldham (läs mitt i ingenstans) efter en halvtimmes
spårvagnsåkande och en lika lång promenad var vi fortfarande vilse i yrande snöfall. Glädjen jag kände när vi kom fram byttes raskt mot panik när jag insåg att det faktiskt var kallare inomhus än utomhus. Gasbrännaren på bilden användes som enda värmekälla och alla nso's hade ytterkläder, penaltybox ansvarig satt med ett täcke virat om sin kropp. Ni fattar kanske känslan, absurditeten. Nåja. Att ha en egen hall är ändå jävligt coolt och någonstans inom mig är jag också lite avundsjuk. Rainy city spelade superbra, stora, stora blockers som var svåra att rubba. Efter att ha vänt ett 60-poängs underlag till en lednin tog Rainy City över och vann med 214 -171.

Söndagens bout spelade vi mot Manchester Rollerderby. I en riktig sporthall med både toaletter och dusch! Mer gästvänliga, trevliga och hjälpsamma derbymänniskor får en leta efter. När boutet som vi vann med 367 - 30 var färdigt blev det kramkalas, cupcake bjudning och därefter blev vi körda till flygplatsen.

Det som gör mig gladast är att vi spelade tillsammans som ett lag under hela helgen, CCR A har kommit så långt sedan turneringen i Berlin innan jul och vi utvecklas hela tiden tillsammans. Att jag fick bästa blocker utnämningen i båda boutsn gör mig också jätteglad och stolt.