Året som gått: september - december

I september gjorde jag något som jag aldrig hade kunnat drömma om: jag spelade ett bout mot team USA. Såklart att vi förlorade men vad gör det när en får spela mot världens bästa derbyspelare och sen gå på bootcamp med samma personer? Just det. Ingenting alls.

September gick och gick och vi spelade pantertanter mot lanmkötts-bout och jag var glad och rosa. Kände hur peppad jag var på allt. Sen kom den, skadan. Smack sa det och sen låg jag där mitt mellan andra och tredje kurvan och hade ont. Smärta lindade foten och skickade mig och Muffa till akuten, inget brutet konstaterades men fan vad ont det gjorde (gör) och alla planer grusades där och då. Det finns annat än roller derby här i livet sa jag till mig själv och hoppade runt på mina kryckor. Gick och hejade på en vän som körde dragracing och försökte njuta av att inte träna något annat än rehabträningen. Det gick sådär.

Det var inte bara min fot som mådde dåligt den här månaden, när jag väl packade upp mina skates för första gången några veckor efter skadan möttes jag av rost och sönderfrätt läder. En av ispacksen hade visst läckt. Mike fixade det och jag är fortfarande honom tacksam för den saken. Annat då? Jag tittade på bouts och jag spenderade mycket mycket tid hos sjukgymnasten med att få foten tejpad.

Vi flyttade till det nya hemmet och jag och w målade, fixade och donade på hans rum. Efter fyra veckor eller om det nu var fem offskates så fick jag tillåtelse att testa att rulla igen och tre dagar innan CCR spelade mot STRD en kall dag i oktober så tog jag mina stapplande strides och där och då i det ögonblicket bestämde jag mig för att spela det där boutet, något som i efterhand var en mycket dålig ide.

Vi spelade mot Stuttgart i November och vann! Fy fan vad skönt det var, kraften i foten började komma tillbaka och i takt med det så stegrades smärtan men vad gjorde det, jag kunde spela derby igen och dagarna rusade mot Årets stora Mål: Battle Royal i Berlin.

Battle Royal. Vad ska jag säga? Det gick inte alls vi tänkt oss men ändå är jag glad över att vi spelade tillsammans som ett lag in i det sista. Jag är glad över att H var med i Berlin och jag är så jävla glad över att jag faktiskt kunde spela den här turneringen - något som ingen trodde några veckor tidigare.

Sedan tog jag derbypaus. December kom och jag försökte återhämta mig. Spendera tid med familjen, mina hjärtan och bara ägna mig åt rehabträningen. Igen. Jag fick tid till en Magnetröntgen och väntar fortfarande på svar. December var en fin månad med mycket kärlek.