Hell to the yeah!

 Hell to the yeah, jag är tillbaka på skatesen! Exakt en månad tog det innan jag kunde snöra på mig dem och ta mina första stapplande crossovers efter skadan. Om det känns bra? Ja, ja, ja! Om jag åker bra? Njae Om jag är läkt? Njae. Om jag litar på foten? Nej. Men ändå, vilken fantastisk känsla. Att äntligen äntligen få träffa sina fantastiska lagkamrater igen. Onskates. Att få rulla med dem, stanna tillsammans på visslan och känna deras kroppar brevid min på tracken. Jag har nog inte riktigt insett exakt hur mycket jag har saknat det förrän nu när jag är tillbaka.  

Vad var det som hände? Jag stukade foten, rejält. Och sen var det dehär med ledbanden och ligamenten som blev så väldigt uttöjda men som i alla fall inte gick av helt. Två och en halv veckor på kryckor och sen kunde jag börja stödja på foten igen, tre innan jag slutade halta. Och hur går det nu då? Vad har jag att vänta mig? Jag har fortfarande foten tejpad dagligen md kineosologitejp samt med stabiliserande sporttejp. Nu har jag fått (fått, och fått, fått köpa en för svindyra pengar) en annan skena också som jag förutom tejpen har när jag tränar. Den känns bra men otymplig, det är metall och plast och kardboerreband och jag känner mig begränsad med den men samtidigt så skall den hindra från att jag slår upp skadan igen. 

Nej, nu har jag faktiskt inte tid att skriva mer för gissa vem som skall på träning.