Hemma igen

Nu har jag varit hemma i drygt ett dygn efter helgens bravader. Det känns overkligt, som en dröm. Jag har spelat mot och tränat med några av världens bästa derbyspelare. Jag kan inte riktigt greppa det. Om det inte vore för blåmärkena och ömmande muskelfber som slitits itu och nu byggs upp igen så hade jag nog haft svårt att tro det. Jag tittar på USA mot Team England och förundras över hur Europeisk derby har utvecklats. Det är svårt att tänka att jag spelade och tränade mot och med dessa människor för ett dygn sedan. Det är så vackert att se att jag får gåshud, det är nog såhär det känns att vara religiös tänker jag när England håller tillbaka USA i ett powerjam. Jag tänker på att jag snart firar två år som derbyspelare (nåja, två år sedan jag skatade för första gången) och på det faktum att jag redan boutat mer än 30 bouts, jag tänker på min fantastiska liga och mitt fina lag, att jag spelat  i världskuppen med svenska landslaget och att jag spelat mot USA. Att jag fått träna och scrimma med dessa fantastiska spelare och känslan är hisnande. Jag älskar Crime City Rollers och sporten för att vi inte tillåter oss själva att begränsa oss. Klart att vi kan ordna festivaler, ta hit amerkanska gästtränare, spela bout och styra upp precis allt det vi drömmer om. The sky is the limit i precis alla lägen. Det får mig att prestera mer, vara mer, bli en bättre människa och klart att jag gillar det. 

Helgen har på många sätt varit fantastisk men också utmanande och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker att det är jobbigt att vara ifrån W sådär. Det är saknad, dåligt samvete och undran som avlöser allt det där positiva. Det dåliga föräldrasamvetet är ingen hit när det väl hälsar på och inte heller blir det bättre av att han vaknar mitt i natten med feber och ledsna ögon. Att vabba idag var absolut nödvändigt. Livet är ombytligt, ena timmen är det träning med landslaget som gäller, suget i magen på tracken och den brinnande känslan i låren och andra sekunden är det feberyra,alvedon och tårar.