Kärleksfunderingar

Jag och H efter en fantastisk skate/cykeltur i Paris på en helt fantastisk kärlekssemester. Fy fan vad jag saknar dig när du är iväg och arbetar, H - utan dig är jag halv!


Det är många förhållanden i min närhet som gått i kras på sista tiden. Gått i kras och gått i kras förresten, det är nog snarare att det nötts under en mer eller mindre lång tid. Inte så konstigt egentligen när en tänker efter, skilsmässostatistiken är inte direkt låg, för par med barn, i synnerhet små är den ännu högre. Det och att H åkt och jobbat igen har fått mig att grubbla extra mycket på det här med kärlek och förhållanden. Förvånansvärt ofta får jag frågan hur vi pallar, hur vi står ut med att leva som vi gör, vara isär från varandra (en jävligt intim och fräck fråga egentligen). Hur är det då?

Jag är fast övertygad om att separationer ofta är bra, överjävliga men bra. Jag anser att en bara skall vara kvar i ett förhållande om en med handen på hjärtat kan säga att en lever ett liv tillsammans med sin partner som gör en lycklig som vill en väl, ett liv som är självuppfyllande. Visst, så ser inte livet ut alla gånger på grund olika anledningar, men i grund och botten måste det vara så. Och precis så är det för mig. H vill mig väl, gör mig hel och vice versa. Är det så då orkar en, det är då man tillsammans kan ta sig igenom kris på kris och ha sina ups and downs för att man innerst inne vet att det faktiskt är så att ens partner vill en väl och gör allt i sin makt för att man tillsammans som ett par såväl som individuellt skall leva så självuppfyllande som det vara går.